Ordfront (7/06) ramlade ner i brevlådan igår. Bland annat innehöll den en artikel om John Kenneth Galbraith, en av 1900-talets stora ekonomer, som brukade säga att han lärde sig ekonomi av svenskarna, som var före Keynes med den ekonomiska politik som gav så många människor en sådan fantastisk standardökning under stora delar av 1900-talet.

Faktum är att Keynes huvudidé redan presenterades av Karl Marx, som dock inte trodde att den skulle vara genomförbar. Han föreslog redan i Kapitalet att boten mot de återkommande överproduktionskriserna, med ty åtföljande utslagning av företag med arbetslöshet som följd, var att man såg till att förse människor med köpkraft, så att de kunde köpa det som producerades. Men det, menade Marx, skulle arbetsgivarna aldrig gå med på eftersom de alltid, av systemet, tvingades att sträva efter att betala så låga löner som möjligt till sina anställda.

Men just detta gick arbetsgivarna i Västvärlden faktiskt med på efter andra världskriget, i pur skräck för massornas ageranden, att den ryska revolutionen skulle sprida sig även till Väst. Alltså fick de som stod i produktionen och arbetade längre ner i samhällshierarkierna en större del av företagens vinster under nära 50 år, dels direkt genom högre löner, dels via skattefinansierade insatser, och välståndet steg därför för flertalet i hela Västeuropa. Idag, sedan Sovjet fallit samman, går det i rask takt i andra riktningen. Politikerna administrerar fram allt större klasskillnader, på de ekonomiska eliternas inrådan.

Vid en middag för Galbraith på Operakällaren, vid hans besök i Sverige 1996, avslutade Galbraith, enligt Ordfronts skribent Leif Eriksson, sitt tal med att säga att:

Jag hoppas att jag kan återvända till USA förvissad om that Sweden will be a leader of welfare – as in the 30:s.

Eftersom Galbraith måste ha vetat vilken ekonomisk politik Sverige förde redan då, nämligen en helt annan än en keynesiansk välfärdspolitik, måste man nog förstå hans kommentar som en ”from önskan”, eller var den kanske en uppmaning till de ekonomer som delar ut Ekonomipriset till Alfred Nobels minne (det falska Nobelpriset), att dela ut det till en icke Friedmanian.

Så skriver Eriksson vidare:

Samma år, 1996, delade Ordfront ut pamfletten Underskottsparanoian skriven av Galbraith kollega Robert Eisner, till varje ombud på SAP:s kongress i Sundsvall. Göran Persson kommenterade boken från talarstolen med orden ”Det var det dummaste jag läst”

Den kommentaren av Göran Persson är chockerande. Den är endera ett tecken på att han inte kan någonting alls om nationalekonomi eller på att han vill förhindra sina partikamrater att förstå något om ämnet. Mycket tyder på att det är det första alternativet som gäller, med tanke på vad han tidigare har sagt om Sveriges ekonomi. Han tror nog fortfarande att ett lands ekonomi är direkt jämförbar med vanliga medborgares plånböcker, eller att den är synonym med företagens kortsiktiga intressen. Så är faktiskt inte fallet.

Länk:
Tidigare inlägg om Galbraith