Inte riktigt hemma trots allt och världens bekymmer och politiken känns fortfarande långt borta – riktigt skönt faktiskt.

Det har väl inte framkommit i bloggen hittills, men jag är faktiskt mycket intresserad av djur – av alla de slag. Så idag har jag suttit, närmare en timme, med kameran i högsta beredskap i förhoppningen att få ett foto av en av tornseglarna, min absoluta favoritfågel, när den flyger in i boet vid sidan av sovumsfönstret – det visste de säkert för det blev inget inflygande alls. Kanske oroade jag dem där jag satt, bara ett par meter ifrån boet.

Det här få mig att fundera vidare: På Vrågården (vårt förra ställe) kunde jag sitta i sovrumsfönstret på andra våningen och titta på tornseglarna när de flög in och ut, och där satt jag egentligen inte så mycket längre ifrån det närmaste boet (bon som där låg under takpannorna, fanns inga takrännor där vilket gav dem fritt fall) och där verkade de inte alls bry sig om mig. Tror att just detta var orsaken till att jag har inbillat mig att tornseglarna inte lider av försiktighet eller rädsla.

Här däremot, får jag en känsla av att de är ganska vaksamma och lite misstänksamma mot oss. Kan det tänkas vara så, att eftersom det tycks vara samma fåglar som återkommer år efter år och de kan häcka på samma ställe under många år, så hade tornsvalorna på Vrågården vant sig vid oss och att vi aldrig gjorde dem något illa, medan de här häckar här för första gången och inte alls är vana, varken vid oss eller allting annat runtomkring, och kan det vara så att de blir mindre försiktiga/ängsliga, avvaktande så småningom, om häckningen blir framgångsrik och om de återkommer nästa år? Någon som kan mer än jag om tornseglare som vet?

För övrigt har vi ett rikt djurliv i och runt vårt hus, som vi delar med många andra invånare, vid sidan av spindlarna, som jag alltid värnar speciellt om eftersom de håller efter en massa otrevliga insekter och kvalster i huset.

Under skorstenen någonstans bor fladdermössen, som kommer fram i den djupa skymningen. Under huset bor grodor, flera olika arter vad jag förstår. En sort är rolig och den har jag aldrig sett förr, den är beige med mörkt bruna fläckar. Vi har även paddor på tomten.

Så har vi koltrasten. En stannade över vintern och tog tacksamt emot maten som vi försåg den och andra övervintrare med. Jag antar, men vet inte, att det var den som underhöll oss med fantastiska kvälls- och morgonkonserter från den höga lärken utanför huset, tills för några veckor sedan. Den skuttar fortfarande glatt omkring på gräsmattan under dagarna och är inte speciellt rädd för oss. Den har dessutom fött upp ett antal ungar under våren och sommaren.

Vidare har vi flugsnappare och blåmesar i några av de andra, vanliga fågeholkarna, som vi också har förstås och inte långt ifrån huset har ett tranpar häckat, som trumpetade ihärdigt i våras och som hörs fortfarande då och då.

Rådjuren har vi tack och lov lyckats hålla från trädgården, som vi har stängslat in. Det beror nog på hundarna, som de inte vant sig vid (på Vrågården var rådjuren närmast som får, betade i stora flockar bakom ladugården mitt på dagen och struntade totalt i hundarna). Men de strycker nära träggårdsstaketet. De är vackra men ack så fulla av fästingar, som jag inte uppskattar precis. Harar finns förstås också. Man säger dessutom att det fanns ett ”befolkat” björnide bara någon mil från vårt ställe, men dess innevånare har jag lyckligtvis aldrig mött. Känner inget för att springa på en björn i skogen. Vildsvin, som det också lär finnas ganska gott om i trakten, har vi inte heller sett några spår av runt huset.

Den dystrare sidan av det här huset är myrorna. De gör mig inget när de är där de ska vara, i sina bon i jorden, men när de svärmar och envisas med att komma in i huset genom skorstenen, då blir jag inte glad. Roligare kan man ha än att finna 2.000 myror i köket. Förra sommaren njöt vi emellertid av det stora myrkriget på taket till köksfarstun, där en svärm svarta flygmyror slogs mot en svärm röda myror som var i svärmartagen samtidigt.

Slutligen har vi Mulle, som kastar upp stora högar jord på tomten då och då, men mest under vintern, då det kan ligga ett större antal stora jordhögar runt huset. Vi gillar honom, fast många andra betraktar mullvadarna som eländen. På vårt förra ställe fick vi sorkinvasion de senaste åren (på grund av en EU-träda bakom vår ladugård) och de var inte roliga. De åt ut upp våra morötter, de åt upp rötterna på båda våra 8-åriga äppelträn och på körsbärsträdet, bara att dra upp de döda stammarna, och finna att rötterna var helt borta. Då sade vi några väl valda ord och svor över EU så det osade om det. Sorkarna var många och de drog in mängder av fästingar på tomten. Mulle, som är enstöring och som lever ensam i sitt revir, tycks hålla efter sork, troligen äter han upp eventuella sorkungar, eftersom han är rovdjur, och han lämnar våra grönsaker ifred, så vi överser så gärna med hans jordhögar och betraktar honom närmast som en tillgång i trädgården, som en liten gårdvar i underjorden.