nyfött lamm När jag läste Lasses blogg om kossan som fått kalvförlamning, kom jag att tänka på den gången då jag agerade barnmorska till en av våra tackor. Det är mycket som kan hända när man har djur, som Lasse påpekar.

Det här var en lördag eftermiddag. Tackan hade haft värkar flera timmar, men det kom inga lamm och när vi ringde till jourhavande distriktsveterinär var han inte anträffbar. Vi kollade tackan med jämna mellanrum och kunde framemot sena eftermiddagen konstatera att värkarbetet hade avtagit men inga lamm syntes till. När det sker är det allvarligt för om tackan slutar försöka föda fram lammen, och det gör hon om värkarna avtar, innebär det att lammen dör inne i livmodern, med fler komplikationer som resultat, tackan kan också dö så småningom. Och fortfarande kunde vi inte få tag i veterinären.

Vi förstod förstås att det handlade om fellägen på lammen, så maken konstaterade att nu var det bara för oss att själva gå in i tackan och kolla läget. Fram med handboken om får och läsning av avsnittet om lamning och fellägen. Så var det bara att sätta igång.

Jag klippte naglarna, skrubbade armarna upp till axlarna och därefter gav vi oss i kast med uppgiften. Jag var fruktansvärt nervös för något sådant hade jag aldrig gjort förr och jag ville ju för allt i världen inte skada tackan.

Maken höll i tackan. Dottern stod bredvid med boken uppslagen, för att läsa innantill om jag behövde mer information, och jag körde in armen i tackan för att kolla hur lammen låg. Jag kände omedelbart ett par små klövar innanför öppningen, så det var ju bara att dra ut dem genom öppningen – trodde jag. Jag suckade av lättnad när klövarna kommit ut. Min man stirrade förfärad på klövarna och utbrast: ”Men de är ju upp och ner”. (Lammet ska komma med framklövarna först och så att ovansidan av klövarna är uppåt).
Det var de, alltså helt fel fortfarande. Bara att gå in i tackan igen och börja känna efter betydligt noggrannare. Det var inte lätt och dottern kom med den icke speciellet lugnande kommentaren: ”Nej det är klart att det inte kan vara lätt, det är ju minst åtta ben att reda ut därinne”.

Nu var det bara att gå systematiskt tillväga, känna runt hela paketet varvid jag kunde konstatera att det bakre lammet låg med sina bakhasor runt halsen på den främre lammet, och därmed hindrades detta från att komma ut. Sakta och försiktigt lirkade jag bort bakbenen och tryckte in dem, och sedan lyckades jag få fatt på frambenen på det främre lammet och dra ut klövarna på detta. Den här gången blev det rätt.

Tio minuter senare var båda lammen framfödda, trots att det bakre kom felvänt, och jag, som skakade i hela kroppen av anspänningen och nervositeten under ”operationen”, kunde andas ut.

Så tror man att det inte händer något spännande på landet. Så mycket dramatik som jag upplevt sedan vi flyttade ut på landet och skaffade oss djur, för 35 år sedan, upplevde jag aldrig som stadsbo och en tid även som stockhomlsboende.