Ytterligare en historia om våra djur
När jag läste Lasses blogg om kossan som fått kalvförlamning, kom jag att tänka på den gången då jag agerade barnmorska till en av våra tackor. Det är mycket som kan hända när man har djur, som Lasse påpekar. |
Det här var en lördag eftermiddag. Tackan hade haft värkar flera timmar, men det kom inga lamm och när vi ringde till jourhavande distriktsveterinär var han inte anträffbar. Vi kollade tackan med jämna mellanrum och kunde framemot sena eftermiddagen konstatera att värkarbetet hade avtagit men inga lamm syntes till. När det sker är det allvarligt för om tackan slutar försöka föda fram lammen, och det gör hon om värkarna avtar, innebär det att lammen dör inne i livmodern, med fler komplikationer som resultat, tackan kan också dö så småningom. Och fortfarande kunde vi inte få tag i veterinären.
Vi förstod förstås att det handlade om fellägen på lammen, så maken konstaterade att nu var det bara för oss att själva gå in i tackan och kolla läget. Fram med handboken om får och läsning av avsnittet om lamning och fellägen. Så var det bara att sätta igång.
Jag klippte naglarna, skrubbade armarna upp till axlarna och därefter gav vi oss i kast med uppgiften. Jag var fruktansvärt nervös för något sådant hade jag aldrig gjort förr och jag ville ju för allt i världen inte skada tackan.
Maken höll i tackan. Dottern stod bredvid med boken uppslagen, för att läsa innantill om jag behövde mer information, och jag körde in armen i tackan för att kolla hur lammen låg. Jag kände omedelbart ett par små klövar innanför öppningen, så det var ju bara att dra ut dem genom öppningen – trodde jag. Jag suckade av lättnad när klövarna kommit ut. Min man stirrade förfärad på klövarna och utbrast: ”Men de är ju upp och ner”. (Lammet ska komma med framklövarna först och så att ovansidan av klövarna är uppåt).
Det var de, alltså helt fel fortfarande. Bara att gå in i tackan igen och börja känna efter betydligt noggrannare. Det var inte lätt och dottern kom med den icke speciellet lugnande kommentaren: ”Nej det är klart att det inte kan vara lätt, det är ju minst åtta ben att reda ut därinne”.
Nu var det bara att gå systematiskt tillväga, känna runt hela paketet varvid jag kunde konstatera att det bakre lammet låg med sina bakhasor runt halsen på den främre lammet, och därmed hindrades detta från att komma ut. Sakta och försiktigt lirkade jag bort bakbenen och tryckte in dem, och sedan lyckades jag få fatt på frambenen på det främre lammet och dra ut klövarna på detta. Den här gången blev det rätt.
Tio minuter senare var båda lammen framfödda, trots att det bakre kom felvänt, och jag, som skakade i hela kroppen av anspänningen och nervositeten under ”operationen”, kunde andas ut.
Så tror man att det inte händer något spännande på landet. Så mycket dramatik som jag upplevt sedan vi flyttade ut på landet och skaffade oss djur, för 35 år sedan, upplevde jag aldrig som stadsbo och en tid även som stockhomlsboende.
21/07 09:29 at 09:29
Nåja, det finns nog ett och annat dramatiskt med djur i storstaden också. I går t ex så satt jag på bussen och plötsligt såg jag ett rådjur komma gående bland bilarna, från en tvärgata. Jag bad busschauffören larma sin central f v b till polisen, men han tog inte händelsen så allvarlig, utan ruskade mest på axlarna. Hur det gick för rådjuret vet jag inte, inte heller om någon olycka inträffade. Omgivningen var bilar och åter bilar.
21/07 14:27 at 14:27
Stadsbo:
Nu tror jag inte att folk som bor på landet tycker att det är speciellt dramatiskt med ett rådur som förirrat sig in bland hus. Sådant ser vi ju nästan varje dag
De kan ju förorsaka olyckor även i en stad, men där är hastigheterna ju inte vad de är på landsvägarna. Där utgör rådjuren mycket allvarligare olycksrisker – som bekant. Sådana bromsar vi lantsortsbor för titt som tätt och jag kan bara vara tacksam över att vi har klarat oss från allvarliga viltolyckor hittills. Det har varit nära ett antal gånger, både med rådjur och med älg.
Nu har det varit älgåringarnas vimsande, sedan de stötts bort av sina mödrar från slutet av juni, som varit den stora faran på vägarna en tid. Snart kommer älgjakten, som skrämmer älgarna så att de inte ser sig för utan rusar rakt ut i trafiken, liksom parningssäsongen, då de också är ganska ouppmärksamma.
22/07 14:54 at 14:54
Visst är det mer dramatik på landet än i stan. Utan tvekan!
Det händer också med kor att kalven ligger fel och man måste ”gå in” och börja dra utav h-e! Det har jag varit med om flera gånger. Tyvärr är det då inte helt ovanligt att kalven inte klarar sig. Men man räddar i alla fall kossan.
Vi har en speciell kedja med hantag som vi lägger runt kalvens klövar, sedan brukar vi vara två som drar allt vad vi kan.
22/07 15:38 at 15:38
Lasse:
Jo, kossor och kalvar är ju betydligt större djur än får och jag har förstått att det krävs krafter för att dra ut en kalv som inte kan komma ut av sig själv.
Och som sagt, både dramatiken och omväxlingen är större på landet än i stan, vilket inte bara beror på djuren. Jag blev väldigt förvånad när vi flyttade ut på landet, till ett liv som inte liknade det jag föreställde mig om landet dessförinnan.
”Jaha”, sade goda vänner i Göteborg till oss när vi flyttade ut i början av juni 1972, ”det kan nog vara skönt att bo på landet under sommaren, men tänk på vintern, då kommer det att bli ganska långtråkigt”, och det var jag nog också lite rädd för.
Så blev det nu inte alls. Ganska omgående fann vi oss engagerade i alla möjiga aktiviteter, både politiska och kulturella, att vi hade nära kontakter med en del av kommunens styrande, att vi blev hur efterfrågade som helst i diverse sammanhang. Plötsligt var man med i själva livet och TV hade man sällan tid att titta på. Numer tycker jag att stora städer är enahanda stenöknar som bara erbjuder en slags surrogatliv.
23/07 08:56 at 08:56
Just det! TV tittar man inte på. Vi har en liten 14-tums tv stående, men vi tittar kanske en gång var 14:de dag.
I övrigt ler jag gott åt hur ni fick det när ni flyttade till landet. Precis så är det – om man vill och inte är stugsittare, vilket det också finns en del av på landsbygden.