Midsommarafton – igen. Det var inte länge sedan vi hade 85 cm snö på tomten och då stod jag där och tänkte att ”tänk, om bara några månader kommer jag att stå här och sucka över att gräset växer alldeles för snabbt”. Det gjorde jag under eftermiddagen idag då vi med gemensamma krafter klippte hela eländet. Jag deltog i klippningen efter att jag hade skurat trägolven.
Det har sina fördelar att vara äldre, men även sina nackdelar. Midsommaraftonen var en magisk dag när man var 17-18 år. Det var förväntningarnas dag. Det var förberedelser för dansen, papiljotter i håret på eftermiddagen, för att få till lockar i det spikraka håret (de där som raknade så fort jag kom utanför dörren till min stora förtvivlan). Det var den nya fina sommarklänningen och en väldig omsorg på den rätta make upen. Det var cyklandet till utedansbanan på kvällen och hoppet att bli uppbjuden av den där pojken man var hemligt förälskad i. Det var alltid varmt (fast inte i verkligheten). Det var den fantastiskt fina sommarljusa natten med bara någon halvtimme med skymning.
Idag är det aftonen när jag tycker att det är ganska skönt att veta att man inte behöver bli besviken eftersom man inte förväntar sig något särskilt den här dagen, skönt att livet inte stormar inom en längre och skönt att man inte firar den mer intensivt än genom att pina i sig lite matjessill (nej, jag är inte förtjust i sill men äter den för mannen i huset, som så gärna vill ha sill och färskpotatis den här aftonen och jag är för lat att laga två rätter). Numer bor jag dessutom längre söderut och här är midsommarnatten inte lika kort som den var i Södertälje, där jag bodde då. Här är det riktigt nermörkt en hel timme.
Eftersom tiden går så mycket fortare nu än när man var ung, så känns det snarast lite vemodigt: Nu har halva sommaren gått och snart är det höst igen.
Men, i morgon, ja på midsommaraftonen alltså som egentligen redan börjat, kommer dottern och det blir sill och potatis, som sagt, och sedan jordgubbar med grädde, och för övrigt precis samma sak som alla andra dagar.
Glad midsommar önskar jag alltså alla mina besökare, unga som äldre. För glad kan den ju vara på många olika sätt och av många olika anledningar. Jag ska sitta och njuta av min nyklippta gräsmatta, mina nyskurade golv och av mina blommor i trädgården och känna glädje över att jag har en underbar dotter, har haft och fortfarande har ett gott liv tillsammans med min fantastiska man och våra hundar.
25/06 09:56 at 09:56
Tack de’samma. Vi skjuter fram världens undergång till efter helgen!
25/06 10:40 at 10:40
Härligt skrivet.
Detsamma.
25/06 11:42 at 11:42
Björn Nilsson:
Vad bra att du beslutat att skjuta upp den för annars hade jag ju både klippt gräset och skurat golvet alldeles i onödan :-).
Marcin:
Tack :-).
25/06 13:54 at 13:54
Ljuvlig midsommar!
25/06 19:41 at 19:41
Enn Kokk:
Just nu tornar det upp sig hotfulla moln, men hittills har dagen faktiskt varit just ljuvlig :-).
29/06 22:33 at 22:33
Jaha, kul för er att det under era ungdomsår fanns gott om optimism och framtidstro, och att ni kunde åtnjuta någon sånär gemytlighet.
För oss som är ungdomar idag, däremot, är det inte lika kul precis. Visst, vi kanske har det bättre rent materiellt, men pessimismen inför framtiden är mycket mer utbredd idag än vad den var på eran tid. Våra (eller iallafall mina) ungdomsår har berövats oss(/mig).
När ni inte längre finns, och förhoppningsvis fått leva ett värdigt liv, kommer era barn- och barnbarn få tampas med alla de problem framtiden har att erbjuda.
Inga ungdomar kommer vilja stanna kvar i landet (jag tror dock inte att de kommer få det bättre för det, problemen vi står inför är globala), och för oss få som ändå känner någon slags lojalitet till landet, och vill stanna, kommer levnadsvillkoren drastiskt att försämras.
Industrijobben kommer att försvinna, och arbetslösheten kommer att öka dramatiskt. Att vara en vanlig arbetare, arbetslös eller ej, kommer att betraktas som extremt oattraktivt av alla tjejer som utbildat sig inom samhälls- eller naturvetenskap (och andra tjejer också för den delen), utan de kommer flytta utomlands vilket innebär zero love för sådana som mig.
Midsommar borde egentligen vara en magisk högtid för oss svenskar (fylld av glädje och framtidstro), men den har släpats i smutsen den med. Alla högutbildade och alla inom överklassen bryr sig inte om den, arbetarklassen tar till flaskan på ett dekadent sätt i sin desperation att undkomma sin livsångest och ängslan inför framtiden, traditionens anspråkslösa svenskhet har ersatts med idealet mångfald, där invandrare (som vi inom en snar framtid kommer att få utstå alltmer hot ifrån – allt mer rån och våldtäkter -, i desperationens kölvatten, där svenskar och invandrare kommer att alienera sig alltmer från varandra) och deras kulturer är det som lyfts fram som det nya och progressiva, i ett desperat försök (där midsommaren skändas) att etablera någon slags tro på framtiden.
Det ser dessvärre inte ljust ut