Idag kunde man höra ett program, i P1, om hur djur- och naturfilmer produceras och hur dessa filmer fungerar som propaganda för politiska ideologier: Pingvinernas Marsch – en oväntad succé. Programmet rekommenderas alla som är intresserade av hur man lurar på oss felaktiga föreställningar om djurs beteenden med hjälp av TV- eller spelfilmer om djur och natur.

Så här skriver man om ovannämnda film på Sveriges Radios hemsida:


”The march of the penguins” är nu en av de mest sedda dokumentärerna någonsin. En lektion i tvåsamhet, passionerad föräldrakärlek och sund heterosexualitet utropar den konservativa kristna högern och ordnar visningar i kyrkan. Vanlig pingvininstinkt och normal kamp för överlevnad, hävdar kritikerna argt.

Men det är inte första gången djur får ta tempen på samtidens moral och värderingar.

.

Så fort man hade accepterat tanken att människan också var ett djur, kring förra sekelskiftet, började politiseringen av djurriket. Tidigt hänvisade man till de aggressiva babianer på London Zoo för att legitimera ett samhälle med sträng hierarki och med ledare som håller de underordnade i herrans tukt och förmaning. Sedan fortsatte det med legitimering av det liberala konkurrenssamhället och när TV kom kunde man börja göra fantastiska, politiskt förförande och mestadels helt fejkade filmer som visade hur det liberala konkurrenssamhället, där djungelns lag råder, är rent naturlagsbundet. Filmerna implicerar att även människan lyder under samma naturlag, den som tvingar alla levande varelser att ständigt kämpa mot medmänniskorna för sin överlevnad.
Både konservativa och liberala har använt sig av föreställningar om naturen som belägg för sina politiska åsikter. Dessa filmer påverkar oss på ett mycket försåtligt sätt i och med att de antas vara grundade på vetenskapliga kunskaper om djurens liv och beteenden. Det är de mestadels inte alls.

Jag skrev om detta redan för många år sedan och i min IT-bok finns ett kapitel om hur djurfilmer produceras som ren politisk propaganda.