Idag på morgonen intervjuades Lars Ohly i Sveriges Radio (1). Bland alla frågor som togs upp fäste vi oss särskilt vid vad han sa om pensionerna. Han var kritisk till hela det nuvarande pensionssystemet, inklusive intjänanderegler och premiepension. Han nämnde särskilt den s.k. bromsen, och det faktum att denna manipulerades för att pensionssänkningarna inte skulle bli för stora valåret 2010.

Med anledning av detta lägger vi nu ut en artikel som vi skrev för en tid sedan men som har fått vänta p.g.a. de tekniska problemen med bloggen:

För bara några år sedan var det här med att gå i pension en enkel sak. Man fyllde 65, avtackades med eller utan guldklocka och övergick till att leva på sin pension. Hade man sedan skrapat ihop lite ATP-poäng så behövde man inte bekymra sig så mycket för hur ekonomin skulle bli som pensionär.

När vi gick i pension förra året var det mer komplicerat. Eftersom den reella pensionsåldern hade höjts till 67 så krävde arbetsgivaren besked i god tid om man ville gå redan vid 65. I det nya pensionssystemet skulle man få ett par tusenlappar mindre per månad än i ATP-systemet, så det gällde också att räkna på om man verkligen hade råd med en så tidig pensionering. Skulle man kunna ha kvar både huset och bilen? Skulle man ha råd att vara aktiv på den fritid, som man skulle få mer av som pensionär? I vårt fall gick kalkylen ihop, och pensionerna skulle ju följa löneutvecklingen, så som pensionär skulle man inte behöva sänka sin standard längre fram.

Ganska snabbt efter att vi gått i pension kom beskedet att på grund av bankkraschen på Wall Street och åtföljande börsras i Stockholm skulle pensionerna sänkas med tre procent för 2010 och att detta gällde både tilläggspensionen (ATP-delen) och Den Nya Inkomstpensionen. Det var lite överraskande att även den vanliga inkomstpensionen skulle vara beroende av aktiers upp- och nedgångar. Vi hade kanske trott att börsvariationerna bara skulle påverka premiepensionen. Den nya Inkomstpensionen hade ju framställts som så oerhört stabil och pålitlig.

Nå, tre procent mindre i inkomst än kalkylerat fick man vara beredd att ta. Men mitt i semestertiden i år, de sista dagarna i juli, kom ett nytt besked till pensionärerna: Det blir ytterligare en sänkning av pensionerna nästa år, den här gången med 4,3 procent! (2)

Det var verkligen inte väntat och närmast obegripligt. Bankkraschen var ju överstånden, Stockholmsbörsen hade stigit med 30 procent 2009, alla anställda hade fått höjd lön, och finansministern framträdde nästan varje dag och berättade om hur fantastiskt bra ekonomi Sverige hade. Samtidigt framställdes pensionssänkningarna som något naturlagsbundet, något som pensionärerna självklart måste underkasta sig. Hur kan detta hänga ihop?

Vid närmare undersökning visar det sig att den standardsänkning som kommer att drabba Sveriges pensionärer under de närmaste åren inte beror på någon naturlag. Pensionssänkningarna beror på politiska beslut som har tagits av de partier som nu sitter i regeringen under medverkan av socialdemokraterna.

Det senaste av dessa beslut fattades förra året. Försäkringskassan, som hade hand om pensionsutbetalningarna på den tiden, hade kommit fram till att ”bromsen” i pensionssystemet måste aktiveras, vilket skulle innebära inte en bromsning av pensionernas utveckling, utan en sänkning av pensionerna med 3,8 procent 2010. Regeringen ansåg väl att ett sådant slag mot pensionärerna under ett valår inte var så lyckat, och bad därför Försäkringskassan att komma med förslag på hur man skulle kunna göra en lite mjukare sänkning.

Därefter struntade regeringen i Försäkringskassans förslag och lade fram ett eget, som gick ut på att det s.k. balanstalet, som bestämmer hur stor pensionssänkningen blir, skulle beräknas på ett nytt sätt. Nya Pensionsgruppen, bestående av representanter för Moderaterna, Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna samt Socialdemokraterna, ställde sig bakom detta förslag. Därmed var det också klart att riksdagen skulle godkänna lagändringen, trots att nästan alla remissinstanser var negativa till den. (3, 4)

En av orsakerna till att regeländringen kunde genomföras så lättvindigt var att den inte skulle innebära några ökade statsutgifter på kort sikt. Pensionärerna skulle få betala den mindre pensionssänkningen valåret 2010 med större pensionssänkningar 2011 och 2012.

För att förstå hur de fallande börskurserna på aktier kunde sänka inte bara Premiepensionen, utan även Inkomstpensionen, måste vi gå tillbaka till 1998, när Det Nya Pensionssystemet beslutades. Det hade tagits fram i långvariga förhandlingar, med en hel del kompromissande och politiskt trixande, av den dåtida Pensionsgruppen, där Moderaterna, Folkpartiet, Centerpartiet, Kristdemokraterna samt Socialdemokraterna var representerade.

Det nya Pensionssystemet skulle vara stabilt, hette det. Med det menade de ansvariga politikerna att ingen regering skulle behöva ta ansvar för beslut om nedskärningar av förmåner för att rädda fördelningssystemet. Systemet skulle ”själv” sköta om de sänkningar av pensioner som kunde behövas i en avlägsen framtid. Därför skapades Den Automatiska Balanseringen, som med en eufemism kallas Bromsen. Ur pensionärernas synpunkt borde den kallas Backväxeln, eftersom en aktivering av den medför att pensionerna sänks. 2010 är det första året som Balanseringen har aktiverats och då sker det samtidigt som löner, priser och aktiekurser stiger.

Den Automatiska Balanseringen är naturligtvis inte automatisk, det fordras ett regeringsbeslut för att den ska aktiveras, för att backväxeln ska kopplas in. Emellertid har systemet en regel att den ska aktiveras om tillgångarna i pensionsfördelningssystemet är mindre än skulderna.

Fördelningssystemet ska fungera så, att utbetalningarna av pensioner betalas av de pensionsavgifter som betalas in av löntagare och arbetsgivare. Med tillgångarna i systemet menar man avgiftstillgången, alltså summan av alla pensionsavgifter ett år, multiplicerat med det genomsnittliga antalet år som de förväntas bli inbetalade. Till tillgångarna ska även räknas Bufferten, som består av fem av AP-fonderna (inte den femte och sjunde).  Skulderna är pensionsskulden, det totala pensionsåtagandet i fördelningssystemet. (4)

Nu är det tyvärr så, att under år när aktiebörsen gått bra så har olika AP-fondsdirektörer föreslagit att de skulle få investera mer av fondernas tillgångar i aktier, för att fonderna skulle växa snabbare. Och regering och riksdag har gått med på att AP-fonderna skulle få gå in och spekulera på börsen.

Man kanske tycker att någon borde ha tänkt på att en recession med minskande BNP skulle kunna inträffa någon gång i framtiden, och att detta skulle kunna föra med sig både arbetslöshet och sjunkande aktiekurser. Men den som eventuellt gjorde det resonerade väl som så, att det inte gör så mycket om pensionärerna får betala för den ”automatiska balanseringen”, för Systemet kommer ju ändå att överleva.

Redan 2009 drabbades emellertid Sverige av en allvarlig recession efter att den amerikanska finansmarknaden kraschat hösten 2008. Arbetslösheten sköt i höjden och inbetalningarna av pensionsavgifter minskade. Och 2008 hade Stockholmsbörsen fallit med mer än 40 procent. Enligt den beräkningsformel som skulle användas för beräkning av ”balanstalet” var tillgångarna då mindre än skulderna i pensionssystemet, och den ”Automatiska Balanseringen” borde aktiveras. Vilket också gjordes av regeringen, efter att den först genomdrivit den lagändring som innebar att man vid beräkningen av balanstalet skulle utgå från buffertens värde de tre åren 2006, 2007, 2008 i stället för bara 2008. Den Automatiska Balanseringen var tydligen inte så automatisk. Reglerna i pensionssystemet kunde ändras när regeringen ansåg att det behövdes.

Detta är förklaringen till att pensionerna har sänkts. Sedan innebär regeländringen att pensionerna kommer att sänkas även 2011. Och 2012, eftersom börskraschåret 2008 kommer att släpa med i beräkningarna. Därefter krävs det en kraftig konjunkturuppgång för att vi ska få se en återställning av pensionernas följsamhet till löner och priser.

Borgerliga politiker med en nyliberal agenda tillsammans med socialdemokrater med en vurm för ”marknaden” har konstruerat ett pensionssystem som bygger på tron att aktier alltid kommer att vara en säker placering. I detta pensionssystem skrev de in regler som skulle göra de möjligt framtida regeringar att lura medborgarna att det är systemet självt som beslutar om de obehagliga åtgärder som kan krävas om ”marknaden”, trots allt, inte skulle motsvara förväntningarna.

Göran Persson tycks ha varit mer klarsynt än många av de andra som var med och beslutade 1998. När han var i Australien 2005 fick han en fråga om det svenska pensionssystemet och han svarade: ”- Jag är säker på att det vi gjort inte kommer att vara populärt om 20 år när de som går i pension ser vad vi gjort.” (5,6)

Det dröjde bara fem år innan vi som gick i pension fick känna på vad de gjort. Vilka de var som gjorde det, utom Göran Persson, kan vara lämpligt att komma ihåg detta valår 2010.

Men här öppnar sig en möjlighet för ett parti som vill vinna pensionärernas röster i årets val. Utlova att partiet, redan denna höst, kommer att genomdriva en lagändring som återställer beräkningen av balanstalet till den regel som gällde före ändringarna 2009! Den ekonomiska kraschens år 2008 faller då bort ur beräkningarna och pensionssänkningarna 2010 och 2011 blir mycket små eller försvinner helt. Och pensionssystemet framstår som påverkbart, flexibelt, ja nästan mänskligt.

Kerstin/Dan Gmark

Länkar:
1) Vänsterpartiets Lars Ohly frågas ut, SR
2) Pensionsmyndighetens pressmeddelande
3) Försäkringskassans uträkningar 2009
4) Proposition 2008/09:2010 Utjämnat värde för buffertfonden vid beräkning av balanstalet
5) Svenska Dagbladet skriver om Göran Perssons analys av pensionssystemet, i Australien 2005
6) Björn Elmbrant om pensionerna (2005)

Rekommenderad läsning:

Som en skänk från ovan. Politiken bakom pensionssveket, Ulla Hoffman, 2005