Lyssnade på ett mycket informativt program i radion idag, där Fredrik Reinfeldt träffade ett antal arbetslösa ungdomar, 20-25 år gamla, på Nuevoprojektet i Eskilstuna.

Fredrik var alltså ute och lyssnade – igen. Han är ju en lyssnande person, hävdar han. Och visst han kanske lyssnar men han förstår uppenbarligen ingenting av det han hör – om han hör. Det sannolika är att han stoppar in en räcka för honom obegripliga ord i ett schema som han lärt sig utantill för många år sen, och som han skrev ner i en bok en gång ”Det sovande folket”. 1)

Här berättar ett antal ungdomar för honom om sin bakgrund, om arbetslösa föräldrar som sover hela dagarna, om alkoholiserade fäder, om styvfäder som slår dem och om hur de inte ens har betyg från grundskolan. Journalisten Katarina Gunnarsson frågar senare Reinfeldt om han tycker att det är rimligt med så segregerade skolor som vi har idag, att i den ena skolan går alla ut med betyg och går vidare, i en annan skola, bara några kilometer därifrån, går nästan ingen ur skolan med betyg. Vad svarar Reinfeldt? Jo, att man ju kan välja skola och föräldrarna har ju makten att flytta barnen till en bättre skola. Moderaterna, menar han, vill inte se en situation där barnen måste gå kvar i en dålig skola utan det valet måste man lämna åt föräldrarna.

Jag har sällan hört ett bättre exempel på lyssnande utan förståelse,

De här ungdomarna har alltså föräldrar som inte tog hand om dem ordentligt, deras föräldrar valde inte en bättre skola åt dem, och vad skulle barnen göra åt den saken? Vad Reinfeldt i själva verket säger till och om de här ungdomarna, och andra barn och unga i samma situation, är att de väl får skylla sig själva som har valt så dåliga föräldrar. Han ser ingen som helst skyldighet från samhällets sida att så gott det går kompensera barnen som drabbas av tråkiga hemförhållanden genom att ge extra stöd i skolan exempelvis, utan det är föräldrarnas ansvar, punkt slut.

Man häpnar över en dylik oförmåga att förstå och över Reinfeldts känslokyla. Barnen kan ju inte rå för om de aldrig får chansen. Reinfeldt förstår överhuvudtaget inte hur de här ungdomarna kan ha haft det hemma och under sin uppväxt. Den verklighet som han säger sig ha varit ute och lyssnat till under mer än tio år, den har han inte fattat någonting om. Hans lyssnande handlar bara om att omvandla allt han hör till att passa in i hans konservativt förvridna världsbild.

Hur hade det varit om du hade fått betyg tidigare i skolan, frågar journalisten en ung man som inte hade betyg från grundskolan, hade du pluggat mer då? Svaret är inte svårt att gissa sig till: Det hade inte spelat någon roll. (Men Björklund tror att en misshandlande och alkoholiserad pappa skulle göra underverk  med sonen/dottern om han tvingades infinna sig och sitta med i skolan!!!)

Journalisten talar också med en ung man som säger att han inte vill jobba, inte orkar söka jobb. Hon försöker pressa honom att inse att han förstås måste ta de jobb som finns och flytta till jobben om de finns någon annanstans. Och jo, det förstår han ju. Reinfeldt förklarar förstås för journalisten, då hon talar med honom ensam, att han träffat en del som sagt just detta, att de inte vill arbeta och ….. (ja ni vet, arbetslinjen och så,) men bara de insett att de måste försöka och kanske flytta för att få jobb, så får de jobb. Som den unge mannen svarade journalisten om detta, så enkelt är det inte man måste ju få det där jobbet också.

Reinfedlt fick alltså även det här att passa in i föreställningen om det lättjefulla, slöa och oansvariga folket.

Men kära nån, de allra flesta försöker göra en dygd av nödvändigheten, eller i varje fall inbilla sig själva, och omvärlden, att de själva väljer det de inte kan komma ifrån, arbetslösheten. De allra flesta vill inte känna sig som offer, vill inte känna att samhället inte vill ha dem, inte behöver dem, alltså säger de att de inte vill arbeta. Det finns få ting som är så stigmatiserande i Sverige som att inte ha och inte kunna få ett arbete. Efter ett stort antal nej från arbetsgivare ger man upp. Då har man två alternativ, man tar avstånd från samhället, det samhälle som inte vill veta av en, eller man blir allvarligt deprimerad och apatisk. I det första fallet säger man sig att man inte vill arbeta, att man inte vill anpassa sig till ett vanligt svennejobb. Vi kan vara övertygade, även om det inte gäller alla, om att de allra flesta som säger att de inte vill arbeta säger så för att inte gå under, för att inte tappa all självkänsla.

Visserligen vet vi att Reinfeldt & Co tror att bara man vill tillräckligt så får man ett jobb, men, som sagt, så enkelt är det inte. Inte ens det har Reinfeldt begripit.

I min ungdom fanns det hur mycket arbeten som helst och nästan alla ungdomar arbetade, om de inte gick i skola eller studerade på högskolor och universitet. Det skulle dagens ungdomar också göra om det fanns arbeten till dem alla. Att säga att de är slöare än vi var är oförskämt. Sanningen är ju att det inte finns jobb och att arbetsgivare inte anställer de här ungdomarna. Sanningen är att man för en politik FÖR arbetslöshet.

Vi kan inte ha en statsminister som tror att bara man tror så går allting. En sådan person befinner sig bortom förnuftet.

/Kerstin

Länkar:
- En dag med Fredrik Reinfeldt, 17-timmen, SR
- Det sovande folket, Fredrik Reinfeldt
- Därför lämnar jag Moderaterna, AB
- Ju fler som söker, desto fler jobb finns det, Motvallsbloggen/animering 12/2 2007