De borgerliga har regerat tre gånger under min livstid, och en halv, då S bildade koalition med C (dåvarande bondeförbundet) på femtiotalet. Så här såg det ut, för en vanliga medelklassväljare som följt politiken i media under nära 50 år:

S hade under sina år vid makten skapat det moderna och förhållandevis jämlika samhället som Alliansen håller på att riva ner nu.

– Man ansåg att människor var arbetsamma och ville arbeta och att vi alla solidariskt skulle ställa upp för dem som råkade illa ut i samhället De som blev sjuka skulle garanteras en dräglig tillvaro genom en offentligt administrerad sjukförsäkring, som alla arbetande betalade till (när jag var ung syntes det på lönebeskedet hur mycket man betalade till denna försäkring, sedan lades det här om och avgiften bakades istället in i det som idag kallas ”arbetsgivaragiften”).

– Man hade lyckats få igenom först en allmän folkpension och senare ATP, som gav alla gamla en god ekonomisk trygghet på äldre dagar.

– Man hade byggt ut skolan, så att min generation var den första som verkligen fick chansen till högre utbildning. Före kriget var det bara några få procent av innevånarna som ens fick gå i realskola (= 9 år) och universitetet var en plats för barn till de rikaste endast.

– Man såg till att bygga ut infrastrukturen. Alla fick till sist telefon. (Det hade inte alla när jag var barn. I min familj skaffades telefon först när jag var 15 år gammal.)

– Man såg till att elektrifiera hela Sverige. Alla skulle med.

– Man byggde hyggliga bostäder åt oss alla.

– Man hade byggt ut barnomsorgen så att alla kvinnor kunde förvärvsarbeta.

– Allt det här gav arbete åt alla, massor av arbete. Full sysselsättning var Socialdemokratins första och viktigaste mål.

Med andra ord, vi 40-talister har sett en fantastisk utveckling under vår livstid och en enorm förbättring för vanliga arbetande människor. Vi, och ännu mer 30-talisterna och de som är födda ännu tidigare, har dessutom upplevt hur Högerpartiet, numer Moderaterna, röstade emot allt som gjorde livet lättare för vanliga arbetande människor, nej till allmän folkpension, nej till lagstadgad semester, och till de successiva förlängningarna av dessa. Nej till barnbidrag, nej till – ja nej till allt som gynnade arbetarklassen och lägre tjänstemän. Hade högern fått råda hade vi fortfarande haft det betydligt mycket sämre. Nu får de råda igen och nu vevar de tillbaka allt det de inte ville ha från början, men de gör det dels försåtligt, genom att tala som om dom gör motsatsen, dels steg för steg, så att människor inte ska protestera alltför mycket och rösta bort dem.

Så röstades den första borgerliga regeringen i mitt liv fram 1976. Varför då? Ja det var inte för de höga skatterna. Snarare var det miljöfrågorna som socialdemokraterna föll på. När miljöintresset och kritiken mot kärnkraftsutbyggnaden ökade bland väljarna så var det i början bara Centerpartiet som tog upp den här frågan. Dels var detta parti emot kärnkraften, dels talade man mycket om miljön och om att inte förstöra den. Centerpartiet växte alltså till ordentligt på grund av det intensiva miljöengagemanget, på den tiden då vi såg Sveriges första gröna våg, människor som sökte sig ut på landet igen och försökte leva lite sundare. Centerpartiet kallades på den tiden för  Åsa-Nissemarxisterna. Partiet låg  ganska långt till vänster, värnade om de små människornas levnadsförhållanden.

Jag skulle vilja hävda att detta var den verkliga orsaken till att vi fick en borgerlig majoritet i riksdagen 1976. Jag tror att Centerpartiet fick omkring 23% av rösterna den gången. Både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet Kommunisterna, VPK, lät miljötåget gå ifrån sig. Jag begrep det aldrig, varför man överlät den frågan, som var väldigt aktuell då och som jag ansåg bara skulle bli viktigare och viktigare, till Centerpartiet och lät detta parti lägga beslag på hela den biten. Så här i efterhand kan vi se hur socialdemokraterna har låtit många tåg gå.

Vid den tiden hade vi 3-års mandatperioder. De borgerliga, som dock inte lyckades hålla ihop utan föll sönder, varvid vi fick perioder med borgerliga minoritetsregeringar en tid, blev sittande i två perioder.  Efter sex år röstades S tillbaka till regeringsställning igen. Tillsammans med VPK fick de majoritet i riksdagen. VPK har, under nästan hela min livstid, haft stöd av omkring 5% av väljarna, med undantag för någon period med Gudrun Schyman som partiledare då man fick betydligt fler röster.

Då kan man fråga sig, var det så att Socialdemokraterna fick tillbaka sitt starkare stöd från väljarna den här gången för att de ville ha fortsatt borgerlig politik? Knappast. Nu hade man testat de borgerliga och funnit att socialdemokraternas politik var bättre – förstås. Det har alltid förundrat mig när valanalytiker tror motsatsen, som många av dem envisas med att göra.

Socialdemokraternas toppar tyckte uppenbarligen också som många valanalytiker, för när de kom tillbaka igen fortsatte de i praktiken föra ungefär samma politik som de borgerliga hade gjort, och så fort Palme hade mördats satte man igång att genomföra de borgerligas drömmar, som de borgerliga inte ens själva hade vågat förverkliga. Då genomförde Kjel-Olof Feldt och Erik Åsbrink m.fl. de berömda avregleringarna. Det såg bra ut några år, men så kom kriserna, slag i slag. I slutet av 80-talet förändrade S skattesystemet, som tidigare hade varit markerat progressivt, de som tjänade mer betalade en större andel i skatt. (Som min pappa sade på femtiotalet: Det är ju lättare för den som tjänar 100.000 om året, en hög lön på den tiden, att betala 50.000 i skatt än för den som tjänar 10.000 att betala 1.000 kr. Den förra har ju mycket mer kvar att leva på efter skatt i alla fall. I verkligheten betalade de rika väldigt lite i skatt eftersom de hade möjligheter att komma undan på diverse olika sätt).

Nu blev skattesystemet betydligt plattare. Nu skulle alla betala 30% på allting (fast det blev inte riktigt så). Det blev avsevärt mycket högre skatt för de sämst ställda och många socialdemokrater såg omläggningen som ett stort svek mot jämlikhetsidealet. Jag tror att väldigt mycket entusiasm rann av många socialdemokrater ute i landet på grund av den här reformen. Det märkte man ganska tydligt. Troligen var detta ett av skälen till att de borgerliga vann valet 1991. Valarbetarna för S verkade inte övertygade alls och jag tror att somliga inte ens orkade kämpa för S vid den tiden.

Vidare lade man ner i stort sett alla sina större dagstidningar i ungefär den vevan. Det var illa skötta sades det, och det kan ju vara sant, men samtidigt slapp man intern kritik för den politik man förde, även om detta kanske bara var en positiv men icke avsedd effekt av nedläggningarna.

Ja, så kom regeringen Bildt 1991, den stora katastrofregeringen. Fastighetskraschen hamnade i hans knä och sköttes ururselt. Budgetunderskottet blev allt värre arbetslösheten steg till nivåer vi inte sett i Sverige sedan 30-talet. Mängder av företag gick i konkurs och människor fick gå från hus och hem. Nu skulle det till stålbad, sade Anne Wibble, finansministern. Människorna skulle dra åt svångremmarna för här måste betalas för spekulationsförlusterna, dvs vanliga oskyldiga människor skulle ersätta banker och finanseliten för deras slarv. Nej tack, sade väljarna, det här var värre än den socialdemokratiska regeringen, så 1994 kom S tillbaka igen och 1996 blev Göran Persson statsminister.

Nu drog S slutsatsen att eftersom väljarna hade röstat fram en borgerlig regering förra gången så ville de nog ha en borgerlig politik, med privatiseringar och ”valfrihet” och så. Så då fortsatte S på samma väg, fler privata skolor, mer privat sjukvård, mer utförsäljningar av offentliga verksamheter etc. fast i lite måttligare takt, kraftiga nedskärningar inom den offentliga sektorn. Man tog inte bara till sig och praktiserade samma politik som de borgerliga, man anammade dessutom, och till all olycka, moderaternas, retotrik och sätt att tala om väljarna. Där S tidigare betraktat väljarna och svenska folket som förnuftigt, arbetsamt och pålitligt och ansett att alla människor hade samma värde, började man nu tala om hur alla fuskade så fort de fick en chans. Det var regeringen Bildt som fick igenom den människosynen.

Fortfarande förstår jag inte att man inom partiet inte förmådde dra slutsatsen att man röstades tillbaka för att väljarna inte ville ha den  politik som borgarna förde. För mig vore detta en betydligt förnuftigare och mer logisk slutsats än den som vi återigen hör, nu efter det senaste katastrofvalet, att medelklassen ju vill ha borgerlig politik och alltså måste S föra en borgerlig politik.

Idag är det kanske rätt för nu är det nog redan för sent att dra rätt slutsatser av valförluster och återkomsterna. Tidigare visste stora delar av väljarkåren vad S hade gjort för dem, allt det jag nämnde inledningsvis – och en hel del till. Idag vet stora delar av väljarkåren ingenting om detta. För den som är född på 60-talet och därefter är 30- ,  40- och 50-talen egentligen detsamma som medeltiden (även om det finns undantag). Det vill säga en väldigt avlägsen forntid. De ser till hur det ser ut idag, och det de ser är inte gott. Unga människor kommer inte in på arbetsmarknaden. De får inga bostäder. De kan inte längre studera utan att arbeta parallellt med studierna. De har vuxit upp med en skola där det mesta saknades, kompetenta lärare, läromedel, gymnastiksalar osv. För de flesta under 40 är socialdemokraterna nu förknippade med negativ politik och dåligheter. Sånt vinner man inte väljare med. Man kan inte förvänta sig sympatier från folk som farit illa och man kan inte förvänta sig sympatier och röster för att S en gång gjorde livet lättare för väljarnas mor- och farföräldrar (som man emellertid i vissa fall gjort livet sämre för på deras ålders höst, med det nya pensionssystemet). Det är vad som sker idag som gäller och som avgör hur människor röstar.

Men, säger somliga, socialdemokraterna skapade så goda levnadsförhållanden för de flesta att människor nu blivit egoister och bara ser till den egna plånboken. Detta är struntprat, menar jag. Dock, om man  en gång har har skapat ett ojämlikare samhälle, lyckats administrera fram segregerade bostadsområden och skolor och så försämrad sjuk- och åldringsvård att människor anser sig inte bli hjälpta av den offentliga sektorn längre, ja då tvingar man människor att välja bort det allmänna och att istället välja privata skolor, att välja sänkt skatt före offentlig vård och omsorg, för det blir då sättet att tillförsäkra sig en viss egen trygghet. Ju sämre den offentligt garanterade tryggheten blir, ju viktigare blir det för alla att de själva får mer pengar för att själva ordna sig den där tryggheten. Alltså vill säkert alltfler idag han ha lägre skatter. Följden är ökad ojämlikhet, ett Sverige som slits isär, en tilltagande fattigdom för många och en tilltagande segregation som skapar problem och osämja i samhället. Skulden för denna utveckling vilar tungt på socialdemokraterna och deras oförmåga att förstå vad som försiggick i samhället.

En dag har man, med den nyliberala egoismens politik tvingat alla att bli egoister, och sedan kan man inte i ett huj komma tillbaka till det solidariska samhället. Där står vi troligen idag. Det är i det ljuset, tror jag, som vi ska förstå de nyliberala socialdemokraternas, de s.k. förnyarnars, åsikt, den om att det gäller att få röster från medelklassen. De vet att i framtiden handlar det inte om konkurrens mellan partierna, eller blocken, om vilken politik som ska föras utan bara om vem som ska föra denna enda och samma nyliberala politik, som ju numer står inskriven i den grundlag vi har att följa dessutom, i Lissabonfördraget och som framför allt, och ännu ett tag, gynnar de mer välbeställda. Alltså har politiken i Sverige urartat till att bli densamma som i USA. Vi får välja vilka som ska föra en politik för de rika. Politikerna värnar i första hand om sin egen välfärd i och med detta, ju mer makt desto mer välfärd för deras egen del, vid sidan om att det är trevligt med makt, eller i varje fall något som liknar makt, för i praktiken köps politikerna idag upp, här såväl som i USA, av dem som  faktiskt beslutar – den megarika eliten.

/Kerstin