Fackföreningarna viktiga för alla oss löntagare
Jag har sagt att den här bloggen inte ska handla om mig och min person, men undantag kan jag väl göra – i förhoppningen om att flera av bloggens besökare ska förstå varför jag tycker som jag gör och skriver som jag gör.
Med anledning av Fredriks kommentar på bloggen, om fackföreningsmedlemskap, som han anser är icke-frivillig, kan jag berätta om mina egna erfarenheter, från min ungdom och från den tid då jag inte hade tänkt igenom de här frågorna.
Jag började bli politiskt intresserad som 15-åring och med att definiera mig som folkpartist, vilket jag långt senare förstod berodde på den indoktrinering jag utsattes för under min skolgång – i den gamla realskola som sedermera avskaffades.
När jag var ung inträdde rösträttsåldern vid första valet efter det år man hade fyllt 21 år. Jag fick alltså rösta första gången när jag var 23 år (om jag inte missminner mig) och på den tiden hade vi val vartannat år, då vi hade skilda valdagar till kommunfullmäktige och riksdagen. I mitt första val röstade jag således på just folkpartiet.
När jag började arbeta på ett försäkringsbolag i Stockholm, som 16-åring år 1960 och efter att jag hade tagit realexamen, kom den facklige representanten så småningom till mig och ville värva mig som medlem i facket. ”Vadå, medlem i facket, varför skulle jag vara det, i synnerhet som jag tjänade ganska lite pengar och det kostade att vara med där?” Jag förstod att jag ansågs som paria när jag inte ville vara med, men förstod inte varför. Det där måste väl vara frivilligt och varför skulle man se snett på mig bara för att jag vägrade att gå med i facket?
Det tog mig 10 år att inse varför jag blev illa sedd av somliga av mina arbetskamrater när jag vägrade att gå med i fackföreningen. Det handlade om 10 år av studier, gymnasium och universitetsstudier i statskunskap och sociologi bl.a., av inhämtande av mer kunskaper och erfarenheter. Först därefter insåg jag, att jag under tiden jag hade arbetat hade åkt snålskjuts på facket och på mina fackligt anslutna arbetskamrater – i och med att jag fick avtalsenlig lön utan att vara med och betala till den organisation som under nära 100 år hade kämpat för mig och andra löntagares rättigheter på arbetsplatserna och mot de arbetsgivare som helst hade velat betala oss alla så låg lön att vi skulle svälta. På den tiden hade dock vi unga kvinnor fortfarande så dåliga löner att vi i praktiken inte kunde leva på dem. Lönen var mer av fickpengar medan vi väntade på att bli gifta och försörjda. Alltså drog jag mig vänsterut på den politiska skalan och blev dessutom feminist, fast det kallades ”kvinnosakskvinna” på den tiden.
Jag insåg äntligen att ”ensam inte är stark”, det som företagarna inser nästan automatiskt, de där som sluter sig samman i företagarföreningar mot sina anställda och kräver att dessa ska arbeta utan krav på anständiga löner eller goda arbetsmiljöförhållanden.
Jag insåg dessutom att man måste skilja mellan vad lagen kräver och vad anständigheten och solidariteten kräver. Det har aldrig varit lagstridigt att inte gå med i och betala till facket men det har varit djupt oanständigt och osolidariskt, och är det fortfarande. Ensam är fortfarande inte stark. Endast tillsammans kan vi åstadkomma något och skapa trygghet för alla dem av oss som inte äger våra produktions- och försörjningsmedel.
Om fackföreningsombud förvandlas till pampar så beror det bara på oss själva, att vi inte är medlemmar, inte deltar i fackföreningsmöten och ställer krav på dem som företräder oss. Vi har bara oss själva att skylla i det fallet, det är bara vi själva som kan vara med och värna om, eller förbättra våra levnadsvillkor, tillsammans med andra löntagare. Vi kan aldrig lägga över ansvaret och skylla på andra om det inte blir som vi hoppas.
Nu har vi fått en regering som vill tvinga alltfler av oss att gå ur facken, genom att tvinga fram häftiga höjningar av fackföreningsavgifterna, direkt och indirekt. Låt det inte förleda till att gå ur facken. Dessa är viktigare nu än de varit under de senaste 75 åren.
23/10 02:42 at 02:42
Tja, ett alternativ är att (om man inte gjort det redan) gå ur kyrkan.
Det torde utgöra lite ekonomisk plåster på såren och fixa så att a-kassan kan betalas.
Jag går hur som helst inte ur facket!
23/10 02:55 at 02:55
Bravo Fredrich!
Ett bra förslag.
Jag befinner mig i den situationen, och sedan 8 år, att jag inte har någon som helst nytta av att vara med i facket, eller av att ha varit med i A-kassan, men jag har inte gått ur än – funderade på att gå ur nu, men börjar ångra mig. Jag blir nog kvar, av ren solidaritet med dem som är yngre än jag och som behöver facket.
Kyrkan gick jag ur för 22 år sedan :-)-
23/10 07:51 at 07:51
Kerstin:
Du missar det kanske bästa argumentet för starka fackföreningar. I de länder där fackföreningarna är svaga har lagstiftande församlingen känt sig tvingad att lagstifta, vilket gjort det svårare för företag att rationalisera verksamheten och göra sig av med anställda. Här i Sverige är det relativt billigt att göra sig av med anställda genom att företagen kan förhandla med fackpampar istället för att behöva ersätta anställda med dyra avgångsvederlag. För enskilda arbetare är det svenska systemet ofta ofördelaktigt eftersom arbetaren själv inte har någon möjlighet att påverka sin situation, men ur sett samhällsperspektiv är det utmärkt eftersom det underlättar modernisering. Ur ett liberalt perspektiv är hursomhelst frivilliga avtal alltid bättre än lagstiftning, även om nyliberaler som jag helst skulle vilja se att enskilda löntagare fick förhandlingsrätt och därmed möjlighet att förbättra sina villkor utan att ta omvägen via en fackföreningselit.
PS! Ett problem som ligger lite utanför själva fackföreningsfrågan i sig är att LO är så nära knutet till socialdemokratin att de ofta är mer lojala mot kommunala arbetsgivare än mot medlemmarna. Dessutom är det djupt tvivelaktigt att ge så stor andel av medlemsavgifterna till socialdemokraterna. Mellan 1998 och 2002 gav de dåvarande regeringen drygt en halv miljard.
23/10 10:52 at 10:52
Bra skrivet. Facket är inte dom, det är vi. Dags att vi begriper det bara.
23/10 12:28 at 12:28
Du är en pärla Kerstin! Tack för att du bjuder på dej själv!
23/10 15:13 at 15:13
Jag gillar mycket av det du skriver, Kerstin! Är litet på språng, men tänker på min morfar som var pionjär vad gäller fackförening långt uppe i norr och hur det var då…
Själv är jag uppvuxen i medelklassen (född på 50-talet), men har trots det (!!??) gått mer och mer åt vänster med åren, fast man nog borde gått åt höger!!??
Tips: gå in och protestera mot att avdragsrätten för fackavgiften ska tas bort på http://www.namninsamling.com/coldshadow!
23/10 17:26 at 17:26
Och alternativet till sossekoppling, centrala förhandlingar och fredsplikt heter som vanligt SAC.
24/10 03:30 at 03:30
Kajsa:
Jo, och våra far- och morföräldrar riskerade mycket i sin kamp för arbetarna, eller för oss arbetssäljare, som vi haft stor nytta av. De fängslades, de skjöts, de svartlistades, de svalt.
Vad gör vi idag? Tar allting för givet, tror att det aldrig kan bli så illa som det var förr (om man ens vet hur det var förr), menar att vi inte ska behöva göra något eller att ”ensam är stark”, tror att arbetsköparna vill oss väl. Det vill de inte och får de en regering som stödjer dem så visar de sina verkliga och fula nunor igen.
24/10 10:00 at 10:00
Jo, du har rätt!! Min morfar var född så sent som 1900 (!!!??). En av hans kamrater blev av med jobbet just för att han startade en fackförening (och detta var så pass sent som på 30-40-talet?)!! Det fick och kunde man då!?
Men min morfar vågade arbetsgivaren inte säga upp!? Han var för arbetssam (och trots allt för ”stark”?). Han jobbade all vaken tid, från tidigt på morgonen till sent på kvällen. Kom hem och lade sig på kökssoffan och somnade och fanns inte till för sina barn, framförallt inte de äldsta…
Min morfar jobbade som chaufför! Men min mamma gjorde en klassresa och var den första som rejält yrkesutbildade sig (en 3,5-4 år lång utbildning).
Det finns en hel del att säga om hur skolan såg ut då också (och följaktligen hela samhället): mamma hade gått ut skolan när hon var 12-13 år!! (hon är född 1926).
Nej, vi vet inte vad vi har (eller vad vi kan mista!?).
Förresten, kom att tänka på Helena Henschens ”I skuggan av ett brott”, som är en jätteskakande skildring av en överklassfamilj på 30-talet, en patriark i en överklassfamilj som bidrog till Ådalsskjutningarna om jag minss rätt… Han jobbade för arbetsgivarföreningen och var också minister i en borgerlig regering?
Om en son som skjöt denna sin far och att detta blev en väl bevarad hemlighet för kommande generationer…
Överklasslivet verkade INTE kul… Heller!
Förresten recenserades en bok imorse på TV: ”Snabba cash” av Jens Lapidus, verkar intressant. Om undre världen och överklassliv?
24/10 21:27 at 21:27
Det Aqurette skriver ovan är intressant. Tänk om vi kunnat få BÅDE en bra lagstiftning så att arbetsgivare inte så lätt skulle kunna lägga ner fabriker och/eller göra sig av med folk nästan gratis OCH en stark fackföreningsrörelse med goda förutsättningar.
25/10 00:03 at 00:03
Kerstin, jag länkar till detta inlägg i mitt nya inlägg:
på tal om facket .
C.L.K: Jag nämner också din kommentar!
Charlotte: Jag gör en liknande slutsats som du – facket utesluter inte det ena eller det andra – behöver inte göra det i vart fall.
25/10 01:36 at 01:36
Kajsa:
Tror du har helt rätt. Överklassens barn har säkert haft usla barndomsperioder, varför de aldrig lärt sig empati och att förstå andra människor.
Jag har exempelvis aldrig förstått hur överklassföräldrar kan överlämna sina barn till vem som helst, till unga flickor som de inte känner, till au pair-flickor som bara stannar en kort tid så att barnen ständigt måste byta barnpassare och till slut lär sig att inte fästa sig vid någon ordentligt och att inte lita på att någon stannar hos dem. Sådant kan inte annat än skapa psykiskt förkrympta människor.
Det sorgligaste av alltihop är att det är dessa, av dålig uppväxt fullt utvecklade känslokalla psykopater som sedan får nästan all makt i samhället till skadad för alla oss andra.