Jag har sagt att den här bloggen inte ska handla om mig och min person, men undantag kan jag väl göra – i förhoppningen om att flera av bloggens besökare ska förstå varför jag tycker som jag gör och skriver som jag gör.

Med anledning av Fredriks kommentar på bloggen, om fackföreningsmedlemskap, som han anser är icke-frivillig, kan jag berätta om mina egna erfarenheter, från min ungdom och från den tid då jag inte hade tänkt igenom de här frågorna.

Jag började bli politiskt intresserad som 15-åring och med att definiera mig som folkpartist, vilket jag långt senare förstod berodde på den indoktrinering jag utsattes för under min skolgång – i den gamla realskola som sedermera avskaffades.

När jag var ung inträdde rösträttsåldern vid första valet efter det år man hade fyllt 21 år. Jag fick alltså rösta första gången när jag var 23 år (om jag inte missminner mig) och på den tiden hade vi val vartannat år, då vi hade skilda valdagar till kommunfullmäktige och riksdagen. I mitt första val röstade jag således på just folkpartiet.

När jag började arbeta på ett försäkringsbolag i Stockholm, som 16-åring år 1960 och efter att jag hade tagit realexamen, kom den facklige representanten så småningom till mig och ville värva mig som medlem i facket. ”Vadå, medlem i facket, varför skulle jag vara det, i synnerhet som jag tjänade ganska lite pengar och det kostade att vara med där?” Jag förstod att jag ansågs som paria när jag inte ville vara med, men förstod inte varför. Det där måste väl vara frivilligt och varför skulle man se snett på mig bara för att jag vägrade att gå med i facket?

Det tog mig 10 år att inse varför jag blev illa sedd av somliga av mina arbetskamrater när jag vägrade att gå med i fackföreningen. Det handlade om 10 år av studier, gymnasium och universitetsstudier i statskunskap och sociologi bl.a., av inhämtande av mer kunskaper och erfarenheter. Först därefter insåg jag, att jag under tiden jag hade arbetat hade åkt snålskjuts på facket och på mina fackligt anslutna arbetskamrater – i och med att jag fick avtalsenlig lön utan att vara med och betala till den organisation som under nära 100 år hade kämpat för mig och andra löntagares rättigheter på arbetsplatserna och mot de arbetsgivare som helst hade velat betala oss alla så låg lön att vi skulle svälta. På den tiden hade dock vi unga kvinnor fortfarande så dåliga löner att vi i praktiken inte kunde leva på dem. Lönen var mer av fickpengar medan vi väntade på att bli gifta och försörjda. Alltså drog jag mig vänsterut på den politiska skalan och blev dessutom feminist, fast det kallades ”kvinnosakskvinna” på den tiden.

Jag insåg äntligen att ”ensam inte är stark”, det som företagarna inser nästan automatiskt, de där som sluter sig samman i företagarföreningar mot sina anställda och kräver att dessa ska arbeta utan krav på anständiga löner eller goda arbetsmiljöförhållanden.

Jag insåg dessutom att man måste skilja mellan vad lagen kräver och vad anständigheten och solidariteten kräver. Det har aldrig varit lagstridigt att inte gå med i och betala till facket men det har varit djupt oanständigt och osolidariskt, och är det fortfarande. Ensam är fortfarande inte stark. Endast tillsammans kan vi åstadkomma något och skapa trygghet för alla dem av oss som inte äger våra produktions- och försörjningsmedel.

Om fackföreningsombud förvandlas till pampar så beror det bara på oss själva, att vi inte är medlemmar, inte deltar i fackföreningsmöten och ställer krav på dem som företräder oss. Vi har bara oss själva att skylla i det fallet, det är bara vi själva som kan vara med och värna om, eller förbättra våra levnadsvillkor, tillsammans med andra löntagare. Vi kan aldrig lägga över ansvaret och skylla på andra om det inte blir som vi hoppas.

Nu har vi fått en regering som vill tvinga alltfler av oss att gå ur facken, genom att tvinga fram häftiga höjningar av fackföreningsavgifterna, direkt och indirekt. Låt det inte förleda till att gå ur facken. Dessa är viktigare nu än de varit under de senaste 75 åren.