Apropå ett radioprogram, som jag just lyssnar till, om anorexi: Jag har aldrig lidit av anorexi, för sjukdomen fanns inte när jag var ung, eller om den fanns så talade man aldrig om den. Jag kan inte tänka mig att den var lika vanlig på den tiden som idag emellertid, även om den fanns då också – fast helt dold.
När man började tala om problemet, det verkade dessutom explodera för omkring 15 år sedan, och sjukdomen dessutom mest drabbade flickor som bantade, så erinrade jag mig en erfarenhet från min tid på vuxengymnasiet 20 år tidigare.
Jag gick på Norrköpings vuxengymnasium när jag var 22-25 år, där man läste hemma i perioder och sedan var i Norrköping och läste på skolan under fem veckor i taget, dels för viss hjälp med studierna, dels för att tentera av det man hade läst in hemma under mellanperioderna.
Under de här perioderna blev det lite si och så med maten. Jag slarvade, nöjde mig ofta med några koppar kaffe och lite bullar på skolfiket, det var dyrt att äta riktig mat på en bar. Efter några veckor konstaterade jag att mina kläder började hänga på kroppen, att jag hade tappat vikt alltså. Det var väl ingenting jag blev riktigt ledsen över först, men jag hade inte tänkt mig att banta. När jag så gick ut och skulle äta ett mål riktig mat en dag, upptäckte jag att jag inte klarade av att äta utan att må illa. Jag fick helt enkelt inte ner maten. Tuggorna bara växte i munnen på mig. Det här skrämde mig ordentligt och jag trodde att jag hade blivit riktigt sjuk, och då var det cancer i magen som kom för mig fast den troligen inte alls yttrar sig på det sättet. Jag bestämde mig för att inte slarva med maten mer och att börja äta riktigt mat varje dag istället för att bara stoppa i mig bullar och kaffe, för det här tyckte jag var riktigt ruggigt. Den första veckan kunde jag bara få ner en tredjedel av portionerna, och det var nästan plågsamt att få ner det, men efter en tid kunde jag äta lite mer och så lite mer utan att må illa och efter ett par veckor kunde jag äta normalt igen.
När man alltså började tala om anorexi började jag undra om jag i själva verket hade de första tecknen på anorexi den gången, fast jag inte visste vad det var på den tiden och klarade av problemet av det enkla skälet att jag inte alls ville banta och därför inte blev speciellt glad när jag kom på att jag inte kunde äta normalt.
Undrar om någon annan har haft samma erfarenhet från tiden före ”anorexins genombrott”?
Protestera mot förändringarna av A-kassan -klicka och skriv på
01/11 12:36 at 12:36
Din beskrivning, tycker jag, låter som något som skulle – med lite hjälp av dåligt självförtroende, stort behov av kontroll, undertryckt ilska, fallenhet för falska ideal eller stormiga hemförhållanden – ha utvecklats till anorexi om inte du hade haft huvudet på skaft, så att säga.
Mvh
Eija
01/11 15:25 at 15:25
Eija:
Jo, det var väl liknande tankar jag var inne på. Fast jag hade nog inte huvudet på skaft, för jag blev bara livrädd när jag inte kunde äta normalt och visste inte ens, när jag började tvinga i mig maten, att aptiten skulle komma tillbaka igenom inom kort. Jag bara insåg att jag måste ha riktig mat i mig och tvingade mig att äta.
Jag kommer också att tänka på våra hästar, som för drygt 20 år sedan plötsligt slutade äta havre, sedan ville de inte äta hö och slutligen gick de där och bara sniffade lite i halmen. Vi hade då två egna och inhysing i stallet, så det var tre hästar som betedde sig likadant samtidigt. Det var rent kusligt och vi begrep ingenting. Detta var ju en sjuklig matvägran – hos häst!
Nu var uppfödaren till den ene hästen speciealintresserad av utfodring och av vitaminer och mineraler, så hon föreslog selenbrist. Vår veterinär skrev ut selen att ge dem, 1 dl åt gången med två veckors mellanrum. Problemet var hur vi skulle få i hästarna selenet. Men vi fuktade havre och rörde i selenet (så mycket selen är rent gift för en människa förresten, så det här var en ”hästkur”) och gick in till varsin häst och höll fram baljan med röran och hoppades. Hästen jag gick in till kom fram, sniffade i bunken, frustade och gick sin väg igen. Han betedde sig som han ville men inte kunde äta.
Så gick han en vända i boxen, kom tillbaka, stack ner mulen i bunken och sniffade undersökande, tog lite med läpparna och smakade omsorgsfullt på blandningen, tog lite till och lite till och till slut glufsade han i sig resten, mycket ivrigt. Två dagar senare åt alla tre hästarna normalt igen. Det verkade somr rena trolleriet.
Selen är ett spårämne förresten, som man behöver, men ytterst lite.
Något år senare började man berika saltsten för häst med selen, då man på Nya Zeeland hade kunnat konstatera att får som blev sjuka på samma sätt (botas inte bristen bryst musklerna ner så småningom och slutligen dör djuret), just led av selenbrist. Det här året hade våra hästar bara fått hemmaodlad mat, hemmahö och i grannområdet odlad havre och vi i västra Sverige bor i selenfattiga områden.
01/11 16:02 at 16:02
Det var intressant, det där med hästar och selenbrist. Det kan ju tänkas att det påföljande bristtillståndet när man inte under en längre tidsperiod ätit näringsrikt, kan bidra till sjukdomsuppkomst. Jag undrar hur förhåller det sig med undernärda barn i u-länder? Vet du något om det?
02/11 15:01 at 15:01
Anorexi är inte något som uppstår endast för att en slarvat med maten under en period. Att du upptäckte att du inte kunde äta ordentligt när du försökte är ett tecken på att din kropp ställt om sig efter minskat födointag. Anorexi är att själv förvägra sig mat, antingen som straff eller för att uppnå en imaginär ”idealvikt”.
Anorexi uppstår som en konsekvens av felaktig självbild, den sjuka upplever sig som fet när så inte nödvändigtvis är fallet, och den upplevelsen kvarstår även efter extrem viktförlust. På detta följer en fixering vid mat och ätande, och inte sällan försöker den sjuka undvika mat, och samtidigt dölja sitt tillstånd från människorna omkring.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Anorexi
Det går också att sätta anorexi i samband med självskadebeteende ( http://en.wikipedia.org/wiki/Self_injury )
02/11 19:42 at 19:42
Selen är viktig för ämnesomsättningan och immunförsvaret och skyddar mot fria radikaler. Här i Sverige har vi, som sagt, selenfattiga jordar. Lägg ovanpå konstgödning och försurning som har inneburit att växterna inte tar upp det selen som finns, vilket i sin tur gör så att selenet inte kommer folk och fä till godo.
På västkusten kan man ju frossa i fisk och skaldjur (inte hästarna kanske!) och det är ju en bra selenkälla. Man jag tar det säkra för det osäkra, så jag äter Selenkosttillskott – vågar inte annat! (Av märket Marja Entrich eftersom jag då är säker på att mina mineraler och vitaminer har en naturlig källa och ingen syntetisk.)
02/11 22:23 at 22:23
Patrik:
Nej jag tror inte att anorexi uppstår bara för att man inte äter (jag drabbades ju inte av anorexi), men däremot inser jag att svält en tid kan ge effekten att man till slut inte kan äta. Jag ville inte banta varför jag tvingade mig att börja äta ordentligt igen, men den som vill bli smalare blir säkert euforisk av att till slut inte vara hungrig längre och se kilona rasa, och driver då saken vidare, tills de är riktigt sjuka. Anorexi börjar ju ofta med bantning.
Däremot tror jag att bristsjukdomar, som uppstår när man inte äter, förvärrar sjukdomen och att man inte ska stirra sig helt blind på den psykologiska sidan utan även se till den fysiologiska sidan. Men det är bara en gissning från min sida.
08/11 07:55 at 07:55
Apropå Anorexi så skickar jag text ang. Digoxin (Digitalis) ur Förskrivar-Fass. Finns många preparat med olika namn. Även andra läkemedel kan påverka aptiten.
I Patient-Fass använder man inte ordet Aneroxi – utan där kallas det för aptitlöshet!
Där står inte heller något om att 5-30% av behandlade patienter kan förväntas få biverkningar som det gör i Förskrivar- Fass.
Anledningen till att jag börja titta på det här är att en god vän till mig fått Digitalis och gått ned massor i vikt – blivit mer förvirrad – ligger i sängen hela dagen osv.
Förskrivar-Fass
”Biverkningar (Läs mer om biverkningar)
5-30% av behandlade patienter kan förväntas få biverkningar. Digitalisbiverkningar uppstår framför allt som följd av överdosering eller vid rubbningar i elektrolytbalansen (framför allt kalium, kalcium och magnesium) och syra-basbalansen (observera särskilt hypokloremisk alkalos).
Vanliga (1/10 – 1/100) Allmänna: Anorexi, trötthet, huvudvärk.
Cirk.: Arytmier; taky- och bradyarytmier samt överledningsrubbningar.
GI: Kräkningar, illamående, diarré. ”
09/11 04:22 at 04:22
Det var intressant att läsa om allas olika infallsvinklar om aptiten. Jag kan bidra med några också.
En av mina infallsvinklar är: Jag känner till att sjukdomstillståndet fanns i början av 60-talet. Då fanns också en ”Twiggyperiod”. En tonårsflicka i min närhet led av svält – självvalt eller inte? Hon vägde i alla fall som minst 29 kilo minns jag. Hon var tvångsintagen på sjukhus, barnsjukhus psyk. Någon gång i mitten av 60-talet dök diagnosen anorexi upp, har jag för mig. Om nervösa besvär utlöste tillståndet eller kom efteråt vet jag inte, men fanns där lång tid efteråt i alla fall, hos den här personen.
En annan infallsvinkel är: Det kan vara en matstrupssjukdom som hindrar personen från att svälja. Maten stockar sig i halsen. Det gör ont att svälja. Det går inte att svälja en normaltportion mat. Viktnedgång följer. När det gäller tonåringar så finns risk för att detta tillstånd tolkas som anorexi. Risken är stor att psykofarmaka sätts in! Det är att rekommendera att uppsöka öron-näsa-hals-läkare och få matstrupen undersökt. Jag känner också till vuxna människor i 50- årsåldern fått sina ät- och sväljproblem klassade som psykiska. När matstrupsröntgen utfördes så kunde en förträngning klart ses.
Ytterligare en infallsvinkel: Inom äldresjukvården och äldreomsorgen tolkas ätproblem som att den äldre vill dö! Faktum är att läkemedel ger både illamående och smakförändringar. Aptiten tryter när man mår illa och maten smakar beskt. Den äldre äter allt mindre. Därutöver så ger många läkemedel förstoppning eller tvärtom – vilket förvärrar situationen. Dessutom är muntorrhet en läkemedelsbiverkan, vilket inte gör matsituationen lättare. Undernäring och vätskebrist Jag är mäkta förvånad över professionen!
En infallsvinkel till: De äldre som bor hemma har alltför ofta en dålig matsituation. Djupfrysta portioner för en vecka i taget. Smaklöst och doftlöst. Kanske har den äldre inte ens en mikrovågsugn, utan försöker att tina maten i ett vattenbad på spisen. Hemtjänstutövare verkar inte ha matlagning bland sina tjänster. Kommunens biståndsbedömare har skrivit in ”enklare matlagning”. Det kan betyda att en portion pyttipanna värms i mikron. Serveras utan stekt ägg och utan rödbetor. Om man steker pyttipannan i stekpannan ökar aptiten! Det doftar gott!
17/10 22:46 at 22:46
Försöker hitta svar på nätet på varför jag mår som jag mår när jag läste detta. Under många åt har jag haft ätstörning (frisk nu). Med mina mediciner fungerar jag helt normalt men utan dem blir allt galet. Känner ingen lust till mat men är hungrig konstant, som om jag hela tiden svälter, och kan ej äta/känna mättnad. Nu kan jag ej äta min medicin och mår uselt… Men finner inget läsvärt på nätet…
18/10 02:15 at 02:15
Mirjam Gille:
Nu är jag ingen läkare, så jag borde kanske inte ha någon åsikt alls om dina besvär, men efter vad jag läst, skrivet av människor slutat äta de mediciner jag antar att du talar om, så kan det tydligen kännas eländigt när man slutar med dem.
Jag kan kanske också rekommendera dig att gå in på Kilen och se om du hittar någon förklaring där förstås. Slå på Kilen på nätet, även RFHL kan kanske ge något.
Förhoppningsvis mår du bättre framöver. Jag kan bara önska dig det och hoppas för din skull.
07/12 20:46 at 20:46
jewelry pade vavra http://mitglied.lycos.de/jerary/jewelry36d.html
[url=http://mitglied.lycos.de/casandrar/jewelryac8.html]greenbergs jewelry omaha[/url]
[url=http://mitglied.lycos.de/jerary/jewelryb6a.html]tiffany jewelry boxes[/url]
chandelier costume earring jewelry
http://mitglied.lycos.de/dolfy/jewelry0f3.html tesori jewelry
personalized engraved jewelry