Apropå ett radioprogram, som jag just lyssnar till, om anorexi: Jag har aldrig lidit av anorexi, för sjukdomen fanns inte när jag var ung, eller om den fanns så talade man aldrig om den. Jag kan inte tänka mig att den var lika vanlig på den tiden som idag emellertid, även om den fanns då också – fast helt dold.

När man började tala om problemet, det verkade dessutom explodera för omkring 15 år sedan, och sjukdomen dessutom mest drabbade flickor som bantade, så erinrade jag mig en erfarenhet från min tid på vuxengymnasiet 20 år tidigare.

Jag gick på Norrköpings vuxengymnasium när jag var 22-25 år, där man läste hemma i perioder och sedan var i Norrköping och läste på skolan under fem veckor i taget, dels för viss hjälp med studierna, dels för att tentera av det man hade läst in hemma under mellanperioderna.

Under de här perioderna blev det lite si och så med maten. Jag slarvade, nöjde mig ofta med några koppar kaffe och lite bullar på skolfiket, det var dyrt att äta riktig mat på en bar. Efter några veckor konstaterade jag att mina kläder började hänga på kroppen, att jag hade tappat vikt alltså. Det var väl ingenting jag blev riktigt ledsen över först, men jag hade inte tänkt mig att banta. När jag så gick ut och skulle äta ett mål riktig mat en dag, upptäckte jag att jag inte klarade av att äta utan att må illa. Jag fick helt enkelt inte ner maten. Tuggorna bara växte i munnen på mig. Det här skrämde mig ordentligt och jag trodde att jag hade blivit riktigt sjuk, och då var det cancer i magen som kom för mig fast den troligen inte alls yttrar sig på det sättet. Jag bestämde mig för att inte slarva med maten mer och att börja äta riktigt mat varje dag istället för att bara stoppa i mig bullar och kaffe, för det här tyckte jag var riktigt ruggigt. Den första veckan kunde jag bara få ner en tredjedel av portionerna, och det var nästan plågsamt att få ner det, men efter en tid kunde jag äta lite mer och så lite mer utan att må illa och efter ett par veckor kunde jag äta normalt igen.

När man alltså började tala om anorexi började jag undra om jag i själva verket hade de första tecknen på anorexi den gången, fast jag inte visste vad det var på den tiden och klarade av problemet av det enkla skälet att jag inte alls ville banta och därför inte blev speciellt glad när jag kom på att jag inte kunde äta normalt.

Undrar om någon annan har haft samma erfarenhet från tiden före ”anorexins genombrott”?

Protestera mot förändringarna av A-kassan -klicka och skriv på