”Mycket talar för att den borgerliga skolpolitiken, med mer ordning och reda, kan vara ett stöd för pojkarna. Flexibel skolstart kan vara ett annat sätt att kompensera för könsskillnaderna. Det är hög tid att se till att pojkarna kommer i kapp – innan de hamnar hopplöst efter”, läser jag i en ledare i DN.

Jag har sagt det förr på den här bloggen: När jag var ung och gick i den tidens folkskola, i mitten av 50-talet, var flickorna också duktigare i skolan än pojkarna. Då löste man det lätt och elegant genom att ta in pojkarna i läroverken (den tidens förberedelse till högre utbildning och till högre befattningar) med lägre betyg än vi flickor behövde för att komma in. Man kvoterade in pojkarna alltså. Det brukar inte 40-talistherrar vilja minnas – konstigt nog.

Det är ju alltid ett sundhetstecken, i alla fall, att den linjen inte anses riktigt rumsren igen – ännu. Samtidigt kan man kanske säga att oron för att pojkarna ska halka efter nog är obefogad, i så fall borde hela den manliga fyrtiotalistgenerationen ha halkat efter. Det kan jag inte se att den har gjort.

Länk:
Ledare i DN om pojkarnas sämre skolresultat