Så läser jag lite fler dagstidningar och fastnar på följande uttalande, i Aftonbladet, gjort av en rektor och angående att en flicka på hennes skola mobbas:

Mamman påtalade för skolan för snart fyra år sedan att Emma känner sig mobbad. Hur kan hennes vardag fortfarande få se ut så här?
När Cajsa (rektorn: min anm.) har gått in och diskuterat med eleverna så har de en annan uppfattning. Som den där pojken som bytte bord. Han ville se tavlan. Var och en äger sin upplevelse. Och jag säger inte att någon ljuger (min kursivering) (AT)
Det är väl självklart att de som mobbar har en annan uppfattning?
– Ja, i ett konkret ärende kan det ju vara så. Men det behöver inte vara så. Då förutsätter man ju att de här barnen är mobbare. (CS)

Nä, är man relativist så är man och då lönar det sig ju inte ens att försöka ta reda på hur det faktiskt förhåller sig. Och relativisterna är väldigt många i dessa dagar, eftersom denna värde- och kunskapsfilosofi har varit högsta kulturella mode de senaste tio åren. (Lägg märke till hur journalisten slirar på begreppen, förklarar att ”var och en äger sin upplevelse”, och hur ”Emma känner sig” mobbad.)

Det finns ju ingen sanning längre. Säger mobbarna att de inte mobbar, så är det deras verklighet att de inte gör det, och om Emma känner sig mobbad så är det hennes personliga upplevelser och den ene har förstås lika rätt som den andre eftersom var och en lever med sin egen berättelse och någon verklighet inte finns.

En synnerligen bekväm föreställning, som tillåter journalister att inte ta reda på hur det faktiskt är, att de kan nöja sig med att rapportera om folks ”känslor” och som legitimerar vilka galenskaper som helst, vilka vanföreställningar som helst och leder till att var och en själv är ansvarig för sin egen berättelse, ansvarig vad som än händer henne eller honom, som leder till till att alla kan tillåta sig att leva i sin egen vanföreställning och att ingen har rätt att påpeka att det handlar just om en vanföreställning. Rektorns känsla är säkert att Emma inte mobbas:

”Känner ni igen Emmas beskrivning?”, undrar journalisten, nyfiken på att få veta hur rekotorns känsla ser ut. Här gäller det att klargöra hur världen ser ut, dvs vad folks känslor säger dem.
- Nej, inte som en vanlig vardag, säger rektor Cajsa Salomonsson.

Vad är det att ”känna igen något som vanlig vardag”, undrar jag.

Men det är klart, ska skolorna konkurrera om skolpenningarna då gäller det ju att inte erkänna att man har problem på en skola. Det kan ju minska skolans inkomster.

Sedan påstår idealistiska nyliberaler och liberaler (vad det nu än är för skillnad) att konkurrens är såååååå effektivt för utvecklingen. I själva verket leder sådan, vad gäller skolan, till alla tänkbara försök att mörka och förringa de problem som föreligger och till att det definitivt inte finns några incitament för någon skola att dela med sig av eventeuellt goda metoder för att lösa sådana här problem. I de fall där skolor ändå delar med sig av goda metoder, handlar det om att de agerar tvärtemot de ekonomiska incitament som nyliberala ekonomer och politiker påstår vara så effektiva för att sprida kunskaper och snabba på utvecklingen.

När denna tystnadens kultur kombineras med kunskapsrelativismens har man ungefär den mest katastrofala kombination man kan tänka sig för utveckling i allmänhet och kunskapsutveckling i synnerhet.

Länk:
Aftonbladet, intervju med en rektor om mobbing på hennes skola