Mobbning är en form av tortyr (forts)
Mobbning ska skiljas från retsamhet
Först vill jag säga en sak om mobbning, för jag tror att de flesta som inte har utsatts för allvarlig mobbning, och det har de flesta inte, inte har detta riktigt klart för sig. Det är stor skillnad mellan att bli mobbad/mobba och att bli retad/retas och dessa två fenomen ska hållas isär. Alla blir vi retade någon gång ibland, kanske blir vi ledsna, men dagen, eller några dagar efter har andra glömt saken och därmed blir inte konsekvenserna för den som blivit lite retad lika allvarliga.
Mobbning handlar om något helt annat, nämligen om organiserad och systematisk förföljelse, om allvarliga trakasserier över lång tid och sådant som den mobbade inte kan försvara sig mot. Mobbning handlar om att dag efter dag utsättas för elakheter, bli kallad för nedsättande saker, bli knuffad, slagen, hotad och skrämd, bli isolerad i en grupp/klass. Mobbning är helt enkelt en form av tortyr, psykisk ibland, även fysisk ibland, som när den utsatta blir slagen eller misshandlad och skadad.
Aktiva och passiva mobbare
I mobbningprocesserna finns det dels de aktiva mobbarna, de som leder förnedringsaktiviteten, dels de passiva mobbarna, de där som ser, som kanske inte deltar aktivt men som ändå deltar i marginalen, genom att undvika den mobbade, genom att skratta med ibland, genom att bidra till att isolera den mobbade.
Mobbarna vet vad de gör
Det hör också till bilden att de som mobbar undviker att göra det när det finns vuxna i närheten. De vet nämligen mycket väl , någonstans innerst inne, att de mobbar, inte bara retas. När de tillfrågas, av lärare eller rektor, så ”retades de ju bara lite”, för att de vet att detta accepteras av de vuxna och mycket väl vet att mobbning inte accepteras däremot – och givetvis anger de inte sig själva.
Sedan tror jag säkert att de flesta i efterhand tenderar att förminska det de gjorde, eller förtränga det. Vuxna mobbar som vi vet också, men vuxenmobbning handlar nästan alltid bara om psykisk mobbning och är mer subtil än den raka och oförställda mobbning som barn kan ägna sig åt, fast den är lika förödande för den som utsätts.
Omgivningen förstår inte
Just det faktum att de allra flesta, trots allt, aldrig varit utsatta för allvarlig och riktig mobbning, gör att de inte förstår vad det handlar om, gör att de tenderar att avfärda det hela som lite ”retande”, för sådant har de ju alla upplevt, både under sin barndom och som vuxna. En som inte har upplevt verklig mobbning, från någondera sidan, begriper helt enkelt inte vad mobbning är, varken hur det kan gå till eller hur det upplevs att bli mobbad. Det är kanske därför inte så konstigt om rektorer och lärare tenderar att förringa det som för en mobbad elev är ett rent helvet. Det handlar oftast om ren okunnighet och om oförmåga eller ovilja att ens tänka sig in i den mobbade elevens situation. Konkurrens om skolpengar och elever bättrar givetvis inte på viljan att se och förstå, från rektorernas sida.
Skolpersonal är skyldig att förstå
Varje skolledare är idag skyldig att känna till hur mobbning verkligen ser ut, och hur den upplevs av de utsatta, och är skyldig att se till att hans personal i skolan får kunskaper om området. När skolpersonal, i de fall där föräldrar tar kontakt med dem om att deras barn mobbas, börjar tala om ”upplevelser”, att ”de andra (mobbande) barnen inte ”upplever” att X blir mobbad” bottnar detta i deras inlärda relativism, föreställningen att var och en lever med sin egen upplevelse och någon sanning finns inte. Därför är mobbarnas upplevelse, att de ”bara retas lite”, lika sann som den mobbades upplevelse. Det är den inte. De mobbade vet att de ljuger, när det verkligen handlar om utpräglad och riktig mobbning.
Sedan har man talat så mycket om mobbning de senaste åren att alltfler tenderar att kalla varje liten ansats till retsamhet för ”mobbning”. Jag har också hört barn säga att de ”mobbades” idag, när de inte alls är utsatta för systematisk mobbing över lång tid. Det här lite slarviga sättet att använda begreppet ”mobbning” är att förringa det som är verklig mobbning och det leder förvisso till större svårigheter, för både lärare och rektor, att se och förstå var det bara handlar om slumpmässig småretsamhet och ren, systematisk mobbning men det finns några tecken.
Åtminstone ett tecken på allvarlig mobbning
Att bli mobbad är att bli förnedrad och de allra flesta som förnedras vill inte tala om att de blir förnedrade, eller har blivit det. Därför berättar barnen ofta inte hemma, eller i skolan, hur det verkligen är, åtminstone inte i första taget. De vet ju att om de vuxna tar tag i saken (på fel sätt) så blir deras situation bara värre. Så när föräldrar kommer och ber skolan om hjälp med mobbning av deras barn då ska detta tas på stort allvar. Det betyder i de allra flesta fall att barnet faktiskt mobbas ordentligt. Då ska skolpersonal inte vifta bort det med lite luddigt tal om ”upplevelser”, det mobbade barnets, de mobbandes och/eller deras egna: ”Vi har inte upplevt att Stina/Kalle har blivit mobbad”. Nej så klart inte, mobbarna gör som sagt vad de kan för att undvika att de vuxna ser – just för att de vet vad de håller på med och att sådant beteende inte accepteras av de vuxna i skolan.
Om svårigheten att tala om att man mobbas/har mobbats
Jag tror vidare inte att svårigheten att tala om att man varit utsatt för mobbning handlar om att man tror att det är ens eget fel, som är populärt att hävda, i varje fall inte i samtliga fall. Jag har en känsla av att det snarare handlar om att mobbing är just så fruktansvärt förnedrande, man är så utsatt, man har inte en chans när processen väl utvecklats, man förlorar så totalt sitt människovärde när man inte kan försvara sig, även om man vet att man inte har gjort sig förtjänt av denna förnedring. Vårt människovärde handlar i grunden alltid om vår relation till andra och varje gång man talar om sin förnedring återkommer den där känslan av att vara förnedrad. Det spelar ingen roll om eller att man anser att man själv är oskyldig till den mobbning man utsätts för eller har utsatts för. Det här är i grunden samma psykologiska mekanismer som när en våldtagen person har svårt att tala om våldtäkten, att de som faktiskt har torterats också har mycket svårt att tala om och berätta om den tortyr de har utsatts för – hur oskyldiga de drabbade än varit, och vet att de varit det.
Kan man förstå om man inte upplevt det?
Jag tror inte att man verkligen kan förstå om man aldrig blivit mobbad. Man kan nog, i bästa fall och om viljan finns, förstå det på ett intellektuellt plan, men den där känslan i magen, som man får som mobbad, kan man nog inte uppleva om man aldrig varit med om det själv. Varje människa som mobbats däremot, känner det i magen så fort ämnet kommer på tal och den reaktionen sitter i hela livet.
24/11 18:41 at 18:41
Tack Kerstin för att du tar upp allt det här. Speciellt det där om att det är skillnad på mobbning och retsamhet och att dom som inte har blivit mobbade inte riktigt fattar den skillnaden. Också det där om att har man blivit mobbad så har man svårt att tala om det speciellt medan det fortfarande pågår.
25/11 03:39 at 03:39
Ingrid Birgitta:
Många har svårt att tala om saken även efteråt, i mitt fall var det ingen skillnad. Jag klarade inte av att tala om mobbningen under många år därefter, som sagt. Jag är nog inte ensam.
25/11 10:52 at 10:52
Det du beskriver stämmer med mina erfarenheter dock tyvärr från den mobbande sidan. I hela mitt vuxenliv har jag tänkt på den mobbade och ångrat mig och när man läser detta flyttas man tillbaks i tiden och ser hur vidrig man kunde vara som barn. Tyvärr kan inget göras ogjort och det enda man kan göra är att minnas och agera vid de tillfällen som uppstår mot mobbning och självklart försöka få sina barn att förstå.
25/11 18:29 at 18:29
Jag är ”glad” att du talar om ”känslan i magen”, Kerstin, för världen är inte alltid rationell, och enbart rationell. Mobbningen är ett exempel på det. Det finns en underbar indianmyt/saga om saken. Här är den i min tappning:
Enligt sägen, kan vargar drabba samman i ett människohjärta. Bättre och mera koncist än vetenskapliga artiklar, fångar en kort berättelse, berättad av en indianhövding, det mest väsentliga hos människonaturen.
Kanske utspelar sig berättelsen under en stjärnbetrödd himmel någonstans vid en lägereld på den vida prärien. Eller kanske tar hövdningen till orda en måndagskväll i tunnelbanan på väg till den moderna tidens reservat, vilket som, är berättelsen en sannsaga. Den avslöjar vårt födsloarv som varelser för all tid fångna mellan tillvarons motsatser. Och den prisar frihetens grundvalar.
Bedrövad av sorg samtalar indianhövdingen med sin sonson. Kanske sörjer hövdningen en tragedi som har drabbat hans familj. Eller kanske sörjer han tragedin som har drabbat hans folk, vilket som, visar berättelsen att avgörandet alltid ligger hos oss själva. När hövdingen tystnat, ställer sonsonen en fråga – den ultimata frågan – som var och en av oss då och då bör ställa till oss själva.
Hövdingen säger:
”I mitt hjärta slåss två vargar. Den ena av dem är hätsk och våldsam, tillråga hämndlysten. Den andra är förstående, förlåtande och kärleksfull.”
Pojken ser förundrande på sin farfar och frågar:
”Farfar, vilken av vargarna kommer att vinna?”
Hövdingen svarar: ”Den jag matar.”
Hälsningar Eija
26/11 04:06 at 04:06
Eija:
En fin historia.
Och man matar den man lärt sig att mata, och den som samhället uppmuntrar en att mata.
26/11 12:12 at 12:12
… uppmuntrar…. eller kanske snarare tvingar….
27/11 16:42 at 16:42
Viktigt ämne och bra kommentarer! Fast jag måste säga att jag är lite tveksam till att det skulle vara omöjligt att sätta sig in i hur det känns att vara mobbad. Jag tror att vissa personer har tillräckligt med empati för att kunna förstå, eller åtminstone komma ganska nära den känslan. Efter era beskrivningar av magkänslan och liknande så får jag kopplingar till perioder när jag varit deprimerad och haft ångest som (åtminstone för mig) alltid sätter sig i maggropen…
Jag har dock aldrig varit mobbad, lite retad för att jag inte kunde uttala r som alla andra, vilket jag fortfarande inte kan… Jag tror att anledningen till att retandet inte blev värre för min del var att jag då inte förstod att de retades så de tröttnade
29/11 06:47 at 06:47
Jag skulle vilja bidra med en sajt, som vänder sig till såväl elever, skolpersonal som föräldrar.
http://www.friends.se/
22/07 01:22 at 01:22
Jag googlade och hittade din blogg. Jag har vart utsatt för mobbing i 8 år, men idag är det inget som syns på mig. Det är en del av sig själv som alltid finns där som ett mörker som man gör allt för att dölja, som du beskrev det: ”fruktansvärd förnedring”. Därför värmer det att höra att man inte är ensam med sina magkänslor. Är jag ensam känner jag mig totalt övergiven, där dyker resultatet av mobbing upp. Jag tar ingen vän för givet och jag tror ofta att många ska lämna mig eller lägger upp en fasad för att umgås med mig. Det är inte sunt att tänka så, men jag tror bara det beror på ens erfarenheter.
Att man en gång lärde sig att det är så världen fungerar!
Tack för ditt inlägg.
22/07 01:49 at 01:49
Angelica:
Jo, jag vet. Jag var allvarligt mobbad under några år i en skola i Mellansverige när jag gick i 3:e t.om. 5:e klass, tills föräldrarna flyttade och jag tror de gjorde det när de till slut inte såg något annat sätt att hjälpa mig på.
Det tog mig 30 år innan jag ens kunde tala om saken och berätta om den. Idag kan jag göra det utan problem, men nu är det alltså drygt 50 år sedan. Och det är klart, som du skriver, att spåren sitter ändå i hela livet, fast de blir allt blekare med åren.
Själv återfick jag ändå min tro på människorna efter något tiotal år. Jag hoppas att du också får det. Jag har haft ett bra liv sedan dess, så idag är det nästan som om de där åren inte var annat än en mycket ond dröm.
05/10 15:34 at 15:34
Det finns en sak som dom som har mobbat andra kan göra , det är att be om förlåtelse för det dom gjorde,den som har varit utsatt behöver all hjälp för att kunna gå vidare i livet , att sen förlåta eller inte är svårt , men vetskapen om att den som har mobbar ångrat sig kan göra att det känns lite bättre
05/10 16:03 at 16:03
kent:
Så sant. Men ett av problemen är att ganska få vuxna vill kännas vid att de var mobbare som barn och unga. De flesta förtränger sådant. De har dessutom aldrig förstått vad de gjort har åsamkat de mobbade. Men det finns förstås undantag.
06/10 10:20 at 10:20
Mycke föräldar ansvar oxså, inta bara skolans fel när mobbing pågår. får jag ”plocka ut en del av det du skriv? tänkte ta med det på en debatt sida i en tidning
06/10 12:46 at 12:46
kent:
Visst har även föräldrar ett ansvar här.
Och visst får du använda det jag skriver om du kämpar mot mobbing.
06/10 13:15 at 13:15
Jag var utsatt för mobbing i nästan hela grundskolan både psyisk och fysisk, även verbal mobbing, dagligen förkom, fick aldrig någon hjälp! Ingen såg nåt eller hörde ?? fast det skedde även många gånger mitt framför lärare. Detta hände på -70 talet. Mina föräldar flyttade när jag gick i 8-an,p.g.a arbete. kom till till en bra skola /klass, blev väl mottagen men då var jag helt ”förstörd”, kunde inte ta till mej all den kamratskap och hjälp som jag fick. Fick oerhörda konsekvenser för mej i hela livet,är i dag 49 år.Anser att det inte har blivit något bättre på skolorna sen jag gick i skolan, tyvärr.Kanske ska tillägga att i både åkurs 1-2 hade jag mamman till lärare, till den ena som mobba mej. Vart skulle jag gå och berätta att jag var utsatt för mobbing ?
06/10 13:29 at 13:29
Man känner i gen sig mycket som skrivs här, tog för mej över 35 år innan jag kunde berätta det för någon. Har svårt än idag att lita på folk. Håller på att skriva en bok om mobbing och vilka konsekvenser det för med sig. Ni får gärna skriva något som ni tycker jag kan ta med ? Har ett förslag till ”GRUV ARB” sök upp dom du mobbade, om du har civilkurage till det, du kan oxså hjälpa till i kampen mot mobbing !!