Mobbning ska skiljas från retsamhet
Först vill jag säga en sak om mobbning, för jag tror att de flesta som inte har utsatts för allvarlig mobbning, och det har de flesta inte, inte har detta riktigt klart för sig. Det är stor skillnad mellan att bli mobbad/mobba och att bli retad/retas och dessa två fenomen ska hållas isär. Alla blir vi retade någon gång ibland, kanske blir vi ledsna, men dagen, eller några dagar efter har andra glömt saken och därmed blir inte konsekvenserna för den som blivit lite retad lika allvarliga.

Mobbning handlar om något helt annat, nämligen om organiserad och systematisk förföljelse, om allvarliga trakasserier över lång tid och sådant som den mobbade inte kan försvara sig mot. Mobbning handlar om att dag efter dag utsättas för elakheter, bli kallad för nedsättande saker, bli knuffad, slagen, hotad och skrämd, bli isolerad i en grupp/klass. Mobbning är helt enkelt en form av tortyr, psykisk ibland, även fysisk ibland, som när den utsatta blir slagen eller misshandlad och skadad.

Aktiva och passiva mobbare
I mobbningprocesserna finns det dels de aktiva mobbarna, de som leder förnedringsaktiviteten, dels de passiva mobbarna, de där som ser, som kanske inte deltar aktivt men som ändå deltar i marginalen, genom att undvika den mobbade, genom att skratta med ibland, genom att bidra till att isolera den mobbade.

Mobbarna vet vad de gör
Det hör också till bilden att de som mobbar undviker att göra det när det finns vuxna i närheten. De vet nämligen mycket väl , någonstans innerst inne, att de mobbar, inte bara retas. När de tillfrågas, av lärare eller rektor, så ”retades de ju bara lite”, för att de vet att detta accepteras av de vuxna och mycket väl vet att mobbning inte accepteras däremot – och givetvis anger de inte sig själva.
Sedan tror jag säkert att de flesta i efterhand tenderar att förminska det de gjorde, eller förtränga det. Vuxna mobbar som vi vet också, men vuxenmobbning handlar nästan alltid bara om psykisk mobbning och är mer subtil än den raka och oförställda mobbning som barn kan ägna sig åt, fast den är lika förödande för den som utsätts.

Omgivningen förstår inte
Just det faktum att de allra flesta, trots allt, aldrig varit utsatta för allvarlig och riktig mobbning, gör att de inte förstår vad det handlar om, gör att de tenderar att avfärda det hela som lite ”retande”, för sådant har de ju alla upplevt, både under sin barndom och som vuxna. En som inte har upplevt verklig mobbning, från någondera sidan, begriper helt enkelt inte vad mobbning är, varken hur det kan gå till eller hur det upplevs att bli mobbad. Det är kanske därför inte så konstigt om rektorer och lärare tenderar att förringa det som för en mobbad elev är ett rent helvet. Det handlar oftast om ren okunnighet och om oförmåga eller ovilja att ens tänka sig in i den mobbade elevens situation. Konkurrens om skolpengar och elever bättrar givetvis inte på viljan att se och förstå, från rektorernas sida.

Skolpersonal är skyldig att förstå
Varje skolledare är idag skyldig att känna till hur mobbning verkligen ser ut, och hur den upplevs av de utsatta, och är skyldig att se till att hans personal i skolan får kunskaper om området. När skolpersonal, i de fall där föräldrar tar kontakt med dem om att deras barn mobbas, börjar tala om ”upplevelser”, att ”de andra (mobbande) barnen inte ”upplever” att X blir mobbad” bottnar detta i deras inlärda relativism, föreställningen att var och en lever med sin egen upplevelse och någon sanning finns inte. Därför är mobbarnas upplevelse, att de ”bara retas lite”, lika sann som den mobbades upplevelse. Det är den inte. De mobbade vet att de ljuger, när det verkligen handlar om utpräglad och riktig mobbning.

Sedan har man talat så mycket om mobbning de senaste åren att alltfler tenderar att kalla varje liten ansats till retsamhet för ”mobbning”. Jag har också hört barn säga att de ”mobbades” idag, när de inte alls är utsatta för systematisk mobbing över lång tid. Det här lite slarviga sättet att använda begreppet ”mobbning” är att förringa det som är verklig mobbning och det leder förvisso till större svårigheter, för både lärare och rektor, att se och förstå var det bara handlar om slumpmässig småretsamhet och ren, systematisk mobbning men det finns några tecken.

Åtminstone ett tecken på allvarlig mobbning
Att bli mobbad är att bli förnedrad och de allra flesta som förnedras vill inte tala om att de blir förnedrade, eller har blivit det. Därför berättar barnen ofta inte hemma, eller i skolan, hur det verkligen är, åtminstone inte i första taget. De vet ju att om de vuxna tar tag i saken (på fel sätt) så blir deras situation bara värre. Så när föräldrar kommer och ber skolan om hjälp med mobbning av deras barn då ska detta tas på stort allvar. Det betyder i de allra flesta fall att barnet faktiskt mobbas ordentligt. Då ska skolpersonal inte vifta bort det med lite luddigt tal om ”upplevelser”, det mobbade barnets, de mobbandes och/eller deras egna: ”Vi har inte upplevt att Stina/Kalle har blivit mobbad”. Nej så klart inte, mobbarna gör som sagt vad de kan för att undvika att de vuxna ser – just för att de vet vad de håller på med och att sådant beteende inte accepteras av de vuxna i skolan.

Om svårigheten att tala om att man mobbas/har mobbats
Jag tror vidare inte att svårigheten att tala om att man varit utsatt för mobbning handlar om att man tror att det är ens eget fel, som är populärt att hävda, i varje fall inte i samtliga fall. Jag har en känsla av att det snarare handlar om att mobbing är just så fruktansvärt förnedrande, man är så utsatt, man har inte en chans när processen väl utvecklats, man förlorar så totalt sitt människovärde när man inte kan försvara sig, även om man vet att man inte har gjort sig förtjänt av denna förnedring. Vårt människovärde handlar i grunden alltid om vår relation till andra och varje gång man talar om sin förnedring återkommer den där känslan av att vara förnedrad. Det spelar ingen roll om eller att man anser att man själv är oskyldig till den mobbning man utsätts för eller har utsatts för. Det här är i grunden samma psykologiska mekanismer som när en våldtagen person har svårt att tala om våldtäkten, att de som faktiskt har torterats också har mycket svårt att tala om och berätta om den tortyr de har utsatts för – hur oskyldiga de drabbade än varit, och vet att de varit det.

Kan man förstå om man inte upplevt det?
Jag tror inte att man verkligen kan förstå om man aldrig blivit mobbad. Man kan nog, i bästa fall och om viljan finns, förstå det på ett intellektuellt plan, men den där känslan i magen, som man får som mobbad, kan man nog inte uppleva om man aldrig varit med om det själv. Varje människa som mobbats däremot, känner det i magen så fort ämnet kommer på tal och den reaktionen sitter i hela livet.