Djur/natur11/12 02:47
Hundar är fantastiska – en solskenshistoria
|
Eftersom jag har collies (3 st. just nu, en långhårig, Banjo t.h. och två korthåriga ), måste jag tipsa om artikeln i DN om epilepsihunden, collien Atlas, som varnar matte innan hon får ett epileptiskt anfall. Berättelsen om Atlas är underbar och inte så lite rörande. Har man en collie, eller någon annan av de samarbetsvilliga raserna, så vet man förstås att hundar kan vara otroliga. |
|
Jag har haft collies i mer än 25 år och tränat och arbetat med dem allihop, mer med somliga och mindre med andra, och ju mer jag arbetat med mina hundar desto mer imponerad över deras kapaciteter och inlärningsförmåga har jag blivit
Länk:
Collien Atlas. DN
14/12 17:52 at 17:52
Ja, hundar är fantastiska. De har ett förstånd, även om det inte liknar en människas intellekt, och om man som människa kommer nära dem, tror jag att de är de enda varelser som in i sista andetaget är lojala mot människan, sin husse eller matte. De är, tyvärr, också lojala mot de hussar och mattar som misshandlar dem, eftersom det är flocken som för hundar går före till och med det egna livet. Tja, där har vi något att lära oss om altruism!
Jag är ingen ”hundmänniska”. Jag har aldrig gillat tanken att gå med någon i koppel (jag går aldrig med snöre om hundens hals, min hund har sele) därför har jag föredragit de självständiga katterna, men ju mer jag av ödets nyck – dvs. min egen svaghet – har lärt känna de hundar som livet försett mig med med – nu för andra gången – har jag förstått att det här med hundar liknar mest österländsk filosifi, än något annat.
Det är väl inte för inget som det finns något som heter Tibetanska tempelhundar? Hade inte redan faraonerna hundar bland andra? Och har inte vargen något att lära oss om gemenskap? Trots allt härstammar våra hundar från vargen – inte att glömma för småhundsägare för grannsämnas skull!
Nu är det dock så att det är mer än människans förstånd, som drivit på hundaveln. Till exempel har man framavlat vissa utseenden som idag får gå igenom skönhetsoperationer (se GT från igår 13.12) för att hunden skall få ett någorlunda värdigt liv. Därför föredrar jag min blandrasjycke med skavanker framför en så kallad renrasig individ. Till saken hör att jag inte kan förstå att människan gör skillnad i värdighet mellan en framavlad medveten livsform och en annan framavlad medveten livsform. Jag förstår inte varför man förnekar ett tänkande vad människor beträffar, särkilt med historien om nazityskland i bagaget, samtidigt som man fortsätter att applicera samma tänkande på en annan art – t.ex. på våra hundar, samtidgit som man driver det till sin spets.
Vad relationen mellan hund och människa beträffar, tror jag att det handlar om kärlek och en sorts ”identifikation med flocken/ledaren” både från hundens sida och från mattes/husses sida. Denna identifikation löper ibland risk för överdrift pga humanisering av djuren och animation av människan.
Hur som helst, har det aldrig slått fel vad min hund beträffar. Åtminstone inte sedan han lämnat tonårens känslostormar och ofog och uppnått mogen ålder. Då min hund går lös på våra promenader håller han ideligen ögonkontakt med mig. Han kollar hela tiden vad som gäller. Han kollar mitt känslotillstånd. Han kollar vad som är tillåtet.
Jag anser att det är närmast jämförbart med små barns beteende, små barn som ideligen kastar en blick på mamma för att kolla hur hon reagerar på det nya, för att sedan annamma hennes beteende.
Det samma tycks gälla hunden.
Vare sig min hund möter hundar av hon eller hankön eller ekipage med kvinnor eller män med hund, kollar han först hur jag reagerar på mötet. Därefter tar han sin ställning. Och jösses! om han uppfattar att jag är rädd eller avogt inställd! Då visar min BoBo – som är den snällaste hunden i världen – upp hela garnityren och det djupa murret som stiger upp nerifrån magtrakten skrämmer vem som helst… Detta tack vare att jag var på dåligt humör just den gången! Men..självklart att om jag säger jag ifrån, slutar han direkt.
Ingen behöver någonsin vara rädd för min BoBo! Nej.
Om det är någon de behöver vara rädd för i hans sällskap så är det för mig! (dvs. en ganska försvarsokunnig äldre dam!)
Den karamellen har jag sugit på när livet har sugit! Det finns gott och ont i oss alla! Men det som gäller, är vad vi gör av impulserna! Det handlar om vi engagerar vårt hjärta eller inte. Det är därför som vi till och med begåvats med ´samma tillgångar som hunden, dvs. med inlevelseförmåga!
De ekipage (alltså både hund och husse eller matte) däremot, som jag gillar, gillar hunden också. Han bokstavligen älskar dem utan förbehåll.
Min hund känner vad jag känner och i stort beter sig därefter. På hundspråk och hundsätt förståss. Om man nu generaliserar lite.
Men vad säger ni om det att han, BoBO – till åren kommen – har ont i sina leder. Det är därför ha haltar när det regnar. Vi reumatiker får ju ont vid dåligt väderlek, men ack efter ett oanmält veterinärbesök där veterinärnen varken medicinerat eller gjort annat än böjprov så är hunden så gott som frisk igen!!!
Det finns mer än förnuftet kan tänka och mer än ögat kan se!
14/12 18:16 at 18:16
Eija:
Det mesta du skriver om hundar håller jag med om, men en hel del av det blir väldigt obehagligt om vi omplanterar det till mänskliga förhållanden och framhåller hunden som ett gott exempel. Men det kanske du också menar.
14/12 19:34 at 19:34
Har själv hållit på med hundar i säkert 25år. Dock med stående fågelhundar. Varför man avlar är ju för att få fram vissa bruksegenskaper. En blandras kan vara en jättebra hund mentalt och kroppsligt men du vet inte vilka egenskaper den har. Om jag t.ex vill ha en stående fågelhund så måste den kunna stå för fågel. Därför måste jag ta en rashund aå jag vet vad jag får.
Men om man skulle göra det på människor vore det fruktansvärt. Har svårt att tro att någon forskare inte kommer att prova på genmanipulation när verktygen finns. Det vore en styggelse mot mänskligheten.
14/12 21:30 at 21:30
Jo, Kerstin. I hast är det lätt att uttrycka sig otydligt, och Gruv.arb., nog finns det fog för brukshundar, ex. stående fågelhundar. etc., men ack för dessa raser för den så kallade skönhetens skull!
04/11 21:47 at 21:47
Hej.
Jag är ”hundmänska” sedan 31 år tillbaka. De två första hundarna var labbisar, ljuvliga hundar. Jag lärde mej vilka stora misstag jag gjort beträffande deras uppfostran. Alla möjliga kurser gick vi på, men hundarna gjorde som de gjorde ändå! Den första var en rymmare av första klass!! Inget hjälpte, hon kunde bli borta ett dygn. Jag ringde polisen och grät och hade mej. Alltid kom hon tillbaka! ¨Den andra rymde aldrig nånsin, men var en välvillig hoppare mot alla som kom i hennes väg! Det tycker ju inte alla om. Men det lyckades jag aldrig ta bort från henne, hon hoppade mot allt och alla. Rev strumbyxor etc.!!
Nu har jag haft en golden retriever i 10 år, en mera fantastisk hund får jag leta efter. Han går fri hela tiden ute.
Väntar på mej efter några meter. Skäller inte eller bråkar med någon, går åt sidan om nån ställer till det. Jag kommer inte att skaffa en ny hund efter att Milou inte mera finns. Vågar helt enkelt inte, det finns inte en så lydig och underbar hund mera .
Tacksamhet över att fått en sån fin hund!
Maja
15/04 00:34 at 00:34
[…] om att skriva om hundar. En sak kan tilläggas om dessa dock, att vår käre långhårscollie, Banjo, gick till de sällare jaktmarkerna i måndags så veckan har ägnats åt små […]