De äldre och läkemedlen – det rör lite på sig
Som alla, som följt min blogg, vet har jag skrivit en del om äldre och läkemedel och hävdat att man i många fall medicinerar de äldre alldeles uppåt väggarna, framför allt vad gäller SSRI, bensodiazepiner och sömnmedel, och att man inte bara förorsakar många gamla onödigt lidande utan att man till och med tar död på en del av dem i förtid, och på onödigt plågsamma sätt, på grund av felaktig medicinering.
Nu börjar det hända en del på området. Allt fler geriatriker börjar nu säga samma sak. En man som jag beundrar i sammanhanget har då och då framträtt och sagt precis det jag sade redan i min uppsats om behandlingen av min gamla mamma, nämligen professor Yngve Gustafsson i Umeå.
Har du en gammal anhörig så bör du läsa den nedan länkade artikeln i Läkemedelsvärlden. Det kan bespara både dig och din gamla anhöriga många sorger. Det gäller nämligen att man som anhörig har koll på vilka mediciner som läkare stoppar i de anhörga gamla, för läkare i allmänhet vet inte alltid vad de sysslar med i det här fallet.
Är du själv över 45 så gäller det att du är med och kämpar mot den kemiska misshandeln av de gamla innan du själv är där – för när du själv är där är det för sent för din del.
Länkar:
– Läkemedelsvärlden: Yngve Gustafson om medicinering av äldre
– Berättelsen om behandlingen av min gamla och dementa mamma
16/12 08:39 at 08:39
Varför blir det aldrig bättre inom äldrevården? Dagligen läser och hör vi om överförskrivningen av läkemedel till äldre. En läkemedelsbehandling som i allra högsta grad skapar ohälsa och lidande. Äldrevården drivs som de gamla nedlagda mentalsjukhusen med neuroleptika och sömnmedel och en mängd andra läkemedel. Undra på att det aldrig blir nog med arbetskraft inom äldrevården – det går åt många till varje gammal människa!
En DN-artikel från år 2004:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=220821
16/12 15:06 at 15:06
OK Britt:
Det går inte framåt alls (enligt din länk), i verkligheten ser det ju inte bättre ut idag än då, fast på just min mammas boende har det faktiskt hänt en del positivt, men det gäller väl bara så länge nuvarande läkare är ansvarig. Vad som kommer när han har slutat vet man ju inte.
16/12 22:48 at 22:48
Intressant tanke – hur ska man kunna utvärdera förebyggande medicin??
http://www.nepi.net/allt_fler_forebyggande.htm
17/12 00:05 at 00:05
Jag har nu läst din berättelse om misshandeln av din mamma.Det var en deprimerande läsning, men väldigt nyttig. Den gav kunskaper som kan komma till användning för mig och min make, men framför allt när det gäller våra åldriga mammor 87 respektive 95 år.
Min pappa bodde under sina sista år på ett äldreboende. Det var nog ganska bra, även om jag tyckte att det var hemskt att hans identitet, hela hans historia försvann. Han var bara Sture, en snäll och pratglad gubbe för personalen. Han var inte min medkännande, engagerade och belästa pappa. Då tänkte jag inte på det här med medicinering, men nu förstår jag att det är något jag måste vara mycket uppmärksam på i framtiden.
Tack, Kerstin. Din länk till artikeln av Birgitta Gerne tänker jag sprida till vänner och bekanta.
17/12 01:04 at 01:04
Anna:
Så bra att du har läst min historia om mamma.
Nu råkar ju inte alla gamla så här illa ut. Jag har i familjen en annan person som också drabbades av Alzheimers men som hade turen att få en betydligt förnuftigare äldrevård än den som drabbade min mamma. Så det finns ju bättre och sämre vårdinrättningar.
Dessutom har faktiskt min mamma fått en ny läkare för lite sedan (hon lever alltså fortfarande, är idag 86 år gamma och har varit dement i 6 år), ja hennes boende har fått en sådan, som verkar mycket förnuftigare och som direkt reagerade mot att de gamla på boendet åt alldeles för mycket lugnande medel. Gissa om jag tyckte det var ett glädjebesked.
Så sakta går det framåt. Men nog ska man vara observant när ens gamla anhöriga hamnar på äldreboenden, läsa på om hur gamla kan regaera på lugnande medel och sömnmedel (leta information på nätet ex. om ”äldre, läkemedel, biverkningar”), vara observant på hur de gamla reagerar och beter sig, gärna föra dagbok för att kunna kontrollera orsakerna till deras betéeneförändringar och för att minnas.
Dementa blir ju bara sämre, så allt handlar ju inte om mediciner, men i vissa fall blir de gamla otroligt mycket mer förvirrade än de skulle behöva vara och just pga de lugnande medel man stoppar i dem. Det händer dessutom att icke-dementa drabbas av förvirringstillstånd, som tas för demens när det i själva verket handlar om medicinreaktioner s.k. pseudodemens.
Att andra skulle få lite tips och kunna hjälpa sina gamla anhöriga så att de aldrig hamnade i mammas situation, var just mina skäl att lägga ut berättelsen om min mamma på nätet. Jag bedömer nämligen att min mamma förlorade minst ett, kanske två mer meningsfulla år av de sista år hon har i livet och det gör mig rosenrasande att tänka på det.
Jag har fått kontakt med ganska många människor runtom i landet pga den här sidan (somliga kortavarigare, andra mer intensiva och varaktiga), och de har varit mycket viktiga för mig, liksom lärorika. Somligaav dessa har haft föräldrar som råkat ännu värre ut än min mamma, och haft att göra med personal som varit förfärlig.
PS: Förresten, även sköterskan är ny, och hon verkar underbar. Ringde mig och berättade att det som hade varit omöjligt utan lugnande medel tidigare, att ta ett blodprov eller en spruta på mamma, inte alls hade varit problematiskt, just det som tidigare sköterskor hade betraktat som omöjligt. Hon menade att det hade gått hur bra som helst, bara genom att distrahera mamma lite. Hade jag haft henne i samma rum hade jag kramat om henne.
17/12 08:22 at 08:22
Hej Anna!
I somras avled min gamle pappa, på ett svensk äldreboende. Förgäves kämpade jag emot överförskrivningen av läkemedel i tre år.
Han avled till följd av läkemedelsbiverkningar, undernäring och vätskebrist.
Följande läkemedel och biverkningar utsattes han för under en treårsperiod. Man chansade hej vilt med det ena och det andra:
Läkemedel:
Seloken Zoc – Plavix – Persantin – Aricept – Cipramil – Zoloft – Remeron – Heminevrin – Imovane – Zopiklon – Furadantin – Risperdal – Haldol – Buronil – Oxascand – Losec – Marziné – Novaluzid – Gaviscon – Laxoberal – Laktipex – Dimor – Movicol – Inolaxel – Lactulos – Alvedon – Propavan – Dexofen – Tradolan – Stilnoct – Klexane – Stesolid – Morfin – Heracillin – Trimetoprim – Mycostatin
Biverkningar:
Andningssvårigheter, Svettningar, Aptitlöshet, Avföringsproblem, Agitation, Domningar, Fobier, Förlamningskänsla, Elektriska stötar, Illamående, Försämrat minne, Hasande gång, Huvudvärk, Hyperventilation, Känsla av att golvet gungar, Muntorrhet, Köldrysningar, Muskelvärk, Muskelsvaghet, Rädsla, Myrkrypningar, Overklighetskänsla, Ristningar, Darrningar, Sömnighet, Trötthet, Utmattning, Ångest, Skakningar, Svårigheter att svälja, Näsblod, Allergisk reaktion, Utslag, Eksem, Stelhet, Yrsel, Aggressivitet, Fallbenägenhet, Svårigheter att urinera, Självmordstankar, osv.
Läkare och sjuksköterskor tar inte ansvar för sina ordinationer!
17/12 10:55 at 10:55
Tack Kerstin för dagbok om Din mamma samt länk till artikel med Yngve Gustafssons kloka och ärliga åsikter. Dagboken hittade jag redan hösten 2003 när nedanstående utspelade sig.
Det handlar om min 95-åriga pappa och hans sista halvår i livet. Han hade turen att få bo hemma om man bortser från två s.k. avlastningsveckor på äldreboende för att min beundransvärda gamla mamma och jag skulle få sova.
Familjen hade önskat avlastning i hemmet, men det gick inte att ordna varför min stackars sjuka, förvirrade pappa blev tvungen att vistas ensam i en lägenhet på kommunens äldreboende. Det fanns personal där – men de hade ju annat att göra än att ta hand om pappa! Dessa två avlastningsveckor (en vecka åt gången) skulle jag snarare vilja beteckna som belastningsveckor både för min gamla pappa och för resten av familjen. Säkert fanns de personal som gjorde sitt bästa, men de räckte inte till ! De hade dessutom inte tillräcklig kunskap. Jag är tacksam att han slapp uppleva en tredje vecka.
Jag glömmer aldrig i vilket tillstånd min pappa kom hem efter en avlastningsvecka. ”Vrak” är en bra beskrivning och jag insåg genast att något hänt med pappas medicinering, att vi inte skulle klara av pappas vård hemma. Jag beslöt mig för att gå igenom hans redan digra medicinlista. Upptäckte två nya mediciner.
Efter informationssökning på Internet och bibliotek insåg jag att dessa tillkommande mediciner, Aricept (bromsmedicin för demens) och Mallorol (neuroleptika – det blir man ”tyst och snäll av”) , skulle inte min pappa behöva genomlida.
Jag skrev tre brev till stafettläkaren och lyckades efter ett tag få stopp på Aricept-medicineringen, men inte den andra, d.v.s. Mallorol. Jag begärde också läkemedelsgenomgång, men någon sådan kom inte till stånd.
Min pappas förvirring kunde lika gärna bero på den nyligen genomgångna, och till början feldiagnosticerade infektionen , vätske- och/eller mineralbrist (massor av vattendrivande), läkemedelsförgiftning – t.ex. digitalis – etc.
Betr. Aricept stod det i Fass att försiktighet skulle iakttas vid hjärtsjukdom, astma m.m. Fem kriterier – min pappa uppfyllde samtliga – men ändå skrev läkaren ut detta till min svårt sjuka, 95-åriga pappa under hans avlastningsvecka. I ett svarsbrev som anlände efter min pappas död skrev han att han hade tänkt på min pappas framtid!
Läkaren skrev dessutom ut neuroleptikan Mallorol . Jag upptäckte ganska snabbt att den redan var förbjuden i England på grund av att man kunde dö i hjärtstopp bl.a. Det tog ytterligare ett år innan Sverige drog in Mallorol, men varje dag pågår på äldreboenden mfl ställen drogning med denna typ av läkemedel s.k. neuroleptika = psykosmediciner. Biverkningslistan är mycket lång, bl.a. är det vanligt med Parkinson-liknande symptom. Min pappa kom mycket riktigt hem med ett ”stenansikte” och med skakningar i händerna bl.a.
Det fanns ingen bipacksedel med. Min beundransvärda, gamla mamma trodde att det rörde sig om några snälla små piller som min pappa skulle må gott på.
Dagens Nyheter hade förresten en artikel i mitten av oktober 2006 med rubriken Dementa får overksamma och livsfarliga mediciner (handlade om div. neuroleptika).
Nedanstående kanske kan uppfattas som kritik av hela läkarkåren/all hemtjänstpersonal mfl, men man kan inte dra alla över en kam. Dessutom måste hela systemet ses över.
Jag vill att någon annan åldring/familj skall få det bättre. Jag tycker att gamla människor är värda all vår uppskattning och få den bästa vård och omsorg man kan tänka sig.
Till alla anhörigvårdare vill jag säga – ni är fantastiska och det är skandal att inte samhället uppskattar det ni gör och stöttar.
Jag vill uppmana alla runtomkring de äldre att söka information om läkemedel m.m. på Internet, i böcker osv. Ställ frågor, våga ifrågasätta. Jag håller definitivt inte med den distriktssköterska som lät hälsa till mig via min mamma – hälsa Din dotter att man skall inte tro på det som står på Internet (när jag hade upptäckt inf. angående Mallorol).
Man blir inte populär bland vårdpersonalen – anses raskt som ”besvärlig anhörig”, men jag är glad att jag stred för min pappa.
17/12 13:33 at 13:33
Det gläder mig att din mamma och hennes medpatienter nu får bättre vård, även om den kom sent.
Geriatriken är ju tyvärr inget attraktivt forskningsområde. Många unga tycks tro att ungdom är normaltillståndet.
Jag minns att jag läste om ett försök på ett äldreboende där man försökte ge de boende mer fysisk, känslomässig och intellektuell stimulans. Man märkte att depressionerna minskade och att många fick bättre minne. Tyvärr så minns jag inte var försöket gjordes.
17/12 17:29 at 17:29
Britt och ifrågasättande dotter:
Det var förfärliga berättelser. Dessvärre mycket vanliga. Det allra värsta är att många anhöriga också bara litar på läkare och sköterskor och aldrig förstår att somligt av det som drabbas deras äldre anhöriga inte är förorsakat av deras ålder och ev. sjukdomar, utan av den medicinering man utsätter de gamla för, varför de bara accepterar den nedbrytning av de anhöriga som de ser, som handlade den om naturens oundvikliga gång.
Jag blir rosenrasande när jag tänker på det här. Kanske kommer det en dag då det erkänns vad läkemedelsföretagen utsätter människor för,och i allt större skala, fast man tvivlar ju, i tider när de stora företagens makt ökar katastrofalt.
Anna:
Ja och ganska många tycks tro att de själva är evigt unga och aldrig kommer att bli gamla själva. Ändå går det mycket fortare att bli det, om man får leva, än de flesta tror. Man har inte evigheten framför sig när man är 35, eller yngre, även om man tror det.
18/12 17:23 at 17:23
SR P4 Kalmar ”Piggare äldre med färre läkemedel”
Landstingets prisutdelning! Inte en dag för tidigt. Utmärkt exempel på hur det kan bli bättre för de äldre.
http://www.sr.se/kalmar/nyheter/artikel.asp?artikel=1094705#topNews
12/08 02:51 at 02:51
Tack för svaren!
Tack för eras hjälp att förklara mig
Angående om BENSODIAZEPENIR,(Oxascand, Sobril Zopiklon) som min mamma har fått av olika INKOMPETENTA LÄKARNA.
Zunilda
12/08 11:52 at 11:52
Zunilda:
Hoppas svaren varit till hjälp. Och lycka till med din mamma.