Vad vann Socialdemokraterna valet 1982 på?
De borgerliga lyckades vinna regeringsmakten 1976. De satt i två perioder och 1982 vann Socialdemokraterna tillbaka regeringsmakten. Det sägs idag från socialdemokratiskt håll, framför allt från de s.k. ”förnyarnas” skara, bland annat har Mona Sahlin menat det, att man inte kan vinna valen på att bara vara de utslagnas parti, varför S måste föra en politik för den välbärgade medelklassen istället, föra en borgerlig skattesänkarpolitik alltså. Det kan ju då vara intressant att titta lite på vad Olof Palme vann tillbaka makten från de borgerliga på inför 1982 års val:
Olof Palme – Om den svenska modellen (1980)
Olof Palme – Därför är jag demokratisk socialist
Partiledardebatten inför valet 1982
Olof Palme gav inte upp de socialdemokratiska idealen bara för att S hade förlorat två val eller för att vinna tillbaka makten alltså. Han dagtingade inte med sitt samvete eller vände den ideologiska kappan efter vinden. Varför, undrar man, måste S göra det idag och just när borgerlighetens utslagningspolitik börjar bli tydlig för allt fler människor? För att SN (tidgare SAF) och de borgerliga partierna lyckats att med sin propaganda få de flesta att föredra egoismens och utslagningens samhälle framför ett samhälle som garanterar majoriteten av löntagarna största möjliga frihet och de flesta människorna frihet från förtryck och utsugning? Varför har SN och högern i så fall lyckats med sin propaganda?
/Kerstin
06/03 18:39 at 18:39
[…] 1, 2, SvD, 1, 2, 3, 4, DN, Dagen, Sjöstedt, Berminge, Björnbrum, Arar, […]
06/03 19:55 at 19:55
Problemet i den bilden är att den politik som sen drevs när man väl vunnit valet var i stort den samma som borgarna bedrivit, enligt den del så överträffades t.o.m. borgarna när det gällde åtstramningen av ekonomin.
Vilken bild skulle man i framtiden få av Göran Persson eller Reinfeldt om man bara läste deras tal under valrörelserna och inte brydde sig om vilken politik som fördes och hur de agerade och beslutade i olika frågor?
06/03 20:09 at 20:09
lasse:
Du har missat poängen med inlägget. Det var de här talen han vann valet på 1982. Vad hans regering sedan verkligen gjorde skriver jag ingenting om och det var heller ingenting valet vanns på. Folk har som regel inte någon kristallkula att se i innan de röstar, som måste till om de ska kunna förutse helt om marsch hos ett parti.
Dessutom vet jag bara två saker, att man devalverade flera gånger men att den här regeringen började föra en rent nyliberal politik det var absolut ingenting som man som vanlig väljare märkte något av före mordet på Palme. Så ge mig exempel.
Jag märkte det tydligt omkring ett år efter Palmes död, då Feldt hade tagit kommandot över skutan S och då det nyliberala köret kördes igenom totalt.
06/03 21:41 at 21:41
Fråga till lasse:
Jag har inte något minne av att den socialdemokratiska regeringen fortsatte med den borgerliga regeringens politik på 1980-talet. Det som jag minns var att den borgerliga regeringen hade betalat ut stora summor i diverse företagssubventioner och skapat ett stort budgetunderskott, och den politiken blev det ändring på. Är det 1990-talet du tänker på, när Göran Persson fortsatte med kraftiga nedskärningar av offentlig sektor efter att han tillträtt 1994, efter regeringen Bildt?
07/03 09:11 at 09:11
En oerhört relevant fråga!! (jag syftar alltså på att Palme inte ändrade retorik pga valnederlag!) Problemet är att om man tillhör de sk ”förnyarna” så får man väl överhuvudtaget inte titta bakåt i historien eftersom man då löper risk att anses som bakåtsträvare!
07/03 09:47 at 09:47
Jag minns så väl kallduschen dagen efter valet, när Feldt genomförde sin superdevalvering. Den ”antikapitalistiska” politiken före valrörelsen, som lät så bra, visade sig bestå i att ”stärka konkurrenskraften” genom att sänka reallönerna. Sedan dess har jag inte kunnat förmå mig till att rösta på det partiet… Det vore som att fortsätta handla i en affär där man blivit grundlurad.
07/03 12:15 at 12:15
Putte Torild:
Nej, S ska inte titta bakåt, då kan de få konstiga idéer som man inte gillar på Timbro.
Hannu:
Nu var det väl det att de borgerliga 76-82 hade kört upp budgetunderskottet till rekordnivåer, och då ansåg man väl inom S att det var sättet att försöka få ordning på statens finanser. Dessutom spekuklerades det mot kronan. Se ex:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Regeringen_Palme_II
07/03 13:02 at 13:02
Kan det inte vara så att S inte hade kastat bort sitt förtroendekapital 1982 på det sätt som de har idag? frågan är om någon kommer att tro på dem 2014, vad de än säger…
Eller är jag för elak nu igen?
07/03 16:17 at 16:17
Kerstin:
Det blev närmast en hårdare åtstramning än under den borgerliga tiden. Det största nettounderskottet Sverige har haft i de offentliga finanserna under modern tid var efter 90-tals krisen. Då var det så pass illa att hela tre OECD länder hade lägre nettoskuld än vi hade, Norge och Finland som inte hade någon nettoskuld och Japan med uppemot 10%, vi hade då 22% klart lägre än de i OECD som hade högre. Vi hade förvisso också nettoskuld efter OPEC II i början av 80-talet. Underskotten mot utlandet
Det fanns ju kritik mot den förda politiken då inte minst från S sk vänsterflygel. Så pass att intressen inom S och LO ger ut en motbok för att vederlägga en bok initierad av partiledningen för att försvara sin politik.
Sven Grassman kritiserade de styrande för att de riktade in sig på skenproblem som att försöka få till stånd överskott i bytesbalans och budget, istället för att stimulera hela ekonomin – konsumtion, export och investeringar. Bara så skulle vi kunna vidmakthålla full sysselsättning, menade han, och då skulle statsfinanserna automatiskt förbli sunda. Och som vi vet misslyckades den förda politiken kapitalt med att få till investeringar och få till full sysselsättning och allt mer fick göras för att med olika sorters arbetslinjer och förtidspensioneringar dölja arbetslösheten.
Inte minst Grassman visade på detta att de förmenta problemen var kraftigt överdrivna, de ekonomiska variablerna feldefinierade mm. Att ”lösningen” som förordades var den rakt motsatta mot Keynes/Wigforss. Att om man använde den av Bohman avskaffade metoden att redovisa i drifts och investeringsbudget så fanns där inga underskott i driftsbudgeten, etc etc. Då som nu framställdes devalveringar på ett grovt förenklat sätt, i en modern industrination är det en komplicerad historia att reda ut om det är bra eller dåligt. Men då som nu framställs det som om det handlade om bananrepubliker med simpel råvaruexport. Feldt lär initialt varit för en devalvering på 25%, karln är rätt enfaldig och tror bara för att en liten förändring kan ge ett bra resultat så blir det ännu bättre om man extrapolerar. Det lär framför allt ha varit Sträng som stoppade Feldt från en ren vansinnes devalvering.
”många känner inte till att han stred som en björn bakom kulisserna mot rekorddevalveringen och mot den märkliga ekonomiska politik som kluvit Sverige i fattiga och rika och som halverat vår ekonomiska tillväxt”
Grassman
Marcus Wallenberg har jämfört devalveringar med att kissa i byxorna, Grassman med att slänga en bomb i badrummet, det fungerar inte. Nu är det förstås nog så att de förmodligen hade olika uppfattning om vad som borde göras i stället.
Alltså man förde i princip samma politik som nu rekommenderas av Trichet och eurokraterna hos krisländerna har långt värre problem än vi någonsin haft. Nu kan förstås inte euroländerna devalvera utan får nöja sig med interndevalvering, vi gjorde i princip både och med devalvering, konsumtionskatte och avgiftshöjningar och sparande på offentlig sektor vilket sänkte hemma ekonomin. Med en svältfödd hemmaekonomi och en sparsam offentlig sektor som började med lärarlösa lektioner och offentlig kultur som fick ödmjuka sig för Volvo och kylskåpsdirektörer var mattan utrullad för nyliberalerna. Folk kunde ju själv se att det inte fungerade och nyliberalerna hade ett alternativ att erbjuda.
Jag frågar mig också hur det mäktiga partiet i ett slag kunde förfalla efter Palmes död. Hur kunde rena charlataner och skojare som Ebbe och Hans Holmer ha klättrat så högt det som blev uppstod inte ur ingenting. 16 år av Palmes ledarskap och rörelsen framstår som bankrutt omedelbart efter dennes plötsliga och oväntade bortgång.
07/03 17:27 at 17:27
lasse:
Nu upprepar jag Dan Gmarks fråga. Blandar du inte ihop perioderna här?
Om vad som hände i slutet av 70-.talet och början av 80-talet kan man läsa i Dan Josefssons utmärkta beskrivning: Korståget mot välfärden eller Den svenska elitens våldsamma revolt (fr. 2005). Han tycks, liksom Ingvar Karlsson, vara överens med mig om att Olof Palme och hela det socialdemokratiska partiet, var omedvetna om hur Feldt, Åsbrink och Dennis ställde om Sverige i nyliberal/odemokratisk riktning. Förändringen smögs som sagt på både riksdag och partiet.
Hur som helst påstods det 1982 att budgetunderskottet var på tok för stort, och det råder nog ingen tvekan om att Palme trodde på detta och att S såg sig tvingade att vidta åtgärder för att ordna till landets ekonomi. Men det är fortfarande inte samma sak som att Palme medvetet styrde om sitt parti i nyliberal riktning.
Jag vet inte hur gammal du är, men jag är i alla fall gammal nog att minnas ekonomiska nedgångar och kriser redan före 1982, som strukturrationaliseringarna i mitten av 60-talet ex och hur socialdemokraterna, med Sträng som finansminister, ibland vidtog impopulära åtgärder, som dock fixade problemen. Så de flesta av oss som var med i början av 80-talet och som inte var högervridna upplevde det inte som någon helt ny inriktning vad gällde den ekonomiska politiken, utan som en kris som vi skulle komma igenom så småningom och då skulle det bli bättre igen, nu när S hade kommit tillbaka. Så såg säkert Palme saken också.
Frågan från början, om du minns den, var om Palme medvetet styrde om partiet till att bli ett nyliberalt sådant och jag förnekar att detta var fallet. Det gör jag fortfarande. Jag hävdar att det var Feldt som ställde om omorienteringen och på ett mycket bedrägligt sätt, med stöd av ett antal andra ekonomer som ex. Assar Lindbeck, som ju Grassman befann sig på kollisionskurs med bl.a.
Jan Wiklund;
Tycker inte du är ett dugg elak, bara realistisk och det hela är djupt tragiskt. För just nu handlar det om om S ska kunna återfå förtroendet, genom att återknyta till sina traditionella värderingar eller om man ska fortsätta att försvära sig till nyliberalismen och vara kört för alltid, samt samtidigt skaffa SD stora nya väljarskaror till 2014.
De gubbar som förs fram i media som troliga nya partiledare kommer säkerligen att köra den senare linjen. Det är därför media propagerar så kraftigt för dem och undviker att ens nämna de personer som skulle kunna tänkas göra det förra. Man vet ju att det är folk vars namn ofta nämns som oftast får flest röster. Propaganda kan man ju, som vi vet.
07/03 17:38 at 17:38
Först en liten kul sak att jämföra angående ekonomisk expertis, jämför statsskuldens nivå vid ett maktskifte. Varför lyckas sossarna sänka och borgarna höja den abnormt varje enda liten gång? Sossarna är ju dessutom ”dåliga på affärer”? Antingen är borgarna sämre eller beror det på att pengarna går till att stoppa flykten av svenska direktörer som ska bli fixstjärnor på wallstreet…med skattelättnader som råkar gagna dem som alltid gagnas av M. Vilket är det?
Angående Monas kommentar så har hon ju helt rätt! S kan inte vinna valen på att bara vara de utslagnas parti! Synd att hon VAR FÖR BLÅST för att förstå att sossarna är de arbetandes parti! Den delen av de arbetande som värnar om svaga grupper!
07/03 18:14 at 18:14
Om Palme förstod eller inte förstod eller blev bortkollrad av sina ekonomiska ”experter” är svårt att veta, jag lutar nog åt att han trodde det var nödvändigt. Men det förändrar inte den reala effekten och ansvaret när man är den högste ansvarige inte minst som statsminister.
Om som en del vill göra gällande Palme blev bortkollrad av kanslihushögern och de borgerliga ekonomerna uppstår frågan om Palmes egen kompetens och klokskap som ledare.
Den nämnda ekonomiska utvecklingen är fakta och inte hur jag själv direkt upplevde det då, jag hade annat att bekymra mig om med att fostra telningar till samhällsnyttiga medborgare, den allmänna krispropagandan osv kunde man förstås inte undvika att notera. Den personliga upplevelsen är en dålig indikator på vad som är sanningen för helheten. Jag blev inte drabbad av 90-tals krisen ekonomiskt, livet gick sin gilla gång och allt var i stort bra personligt och ekonomiskt. Det hindrar ju inte att det var stor katastrof för folkhushållet totalt sett.
Att var kritisk till olika skeenden innebär inte att jag tror att ett givet tillstånd skull gå eller vara önskvärt att det för alltid förblev så. Världen förändras hela tiden och vi måste anpassa oss till det, frågan är hur vi gör det.
Dessutom är jag starkt skeptisk till levande som döda helgon. Speciellt de som påstås vara levande helgon. Palme hade som andra människor bra och dåliga sidor, något helgon var han definitivt inte. Jag tycker tokhögerns svartmålning av Palme och den tiden är lika illa som de som försöker ikonisera honom som närmast mirakulös.
07/03 19:20 at 19:20
Ricky:
Nu har vi ju lagar som förbjuder budgetunderskott, vilket är galenskap det också. Och dessutom, inte nog med att borgarna var bra på att fixa till sådana, de borgerliga som satt 76-82 socialiserade mer än S gjort från 45 och framåt – om jag inte missminner mig.
lasse:
Nu begär du väl mycket av en person. Ingen kan vara expert på allt och jag förmodar att Palme litade på Feldt, som var ekonom och som han säkert trodde hyste samma värderingar som han själv.
2: Jag gör honom inte till helgon. Men allt är ju relativt. Vad jag kunde och verkligen kritiserade honom för då (jag var tvärilsken på honom titt som tätt) är dock en västanfläkt av den kritik jag anser att dagens S är värd.
3: Ska jag var ärlig så tror jag inte ens att Feldt förstod vad han lånade sig till, vilka konsekvenserna skulle bli. Riktigt så illa tror inte ens jag om honom som att han planerade att sänka Sverige för gott.
4: Nu litar jag inte bara på mitt minne utan kollar upp en del också, årtal och annat, sedan skriver jag här bara om det som jag minns åtminstone någotsånär riktigt. Ibland tvingas jag ”ändra mitt minne”, efter just en sådan kontrol. Då skriver jag ingenting om detsamma. Man vill ju inte verka dement.
Tillägg 8/3 kl. 12.45:
I artikeln Den svenska statskuppen i Läsarnas Fria Tidning, kan man läsa om hur det gick till när Sverige nyliberaliserades och hur Feldt & Co bar sig åt. Palme verkar ansvarig bara såtillvida att han inte tog tag i saken, vilket enligt Ingvar Karlsson inte var så konstigt med tanke på hur det hela gick till. Någon intention från hans sida att nyliberalisera Sverige finns det ingen som säger sig ha noterat, tvärtom.
07/03 22:48 at 22:48
Jag är precis hemkommen från en mycket bra föreläsning om barnfattigdom med Tapio Salonen på Malmö Högskola. Han sa många saker som fick mig att känna att mitt perspektiv blev vidgat.
Han visade bl.a. en siffra att 1981 var ginikoefficienten i Sverige under 0,2 och det är tydligen det lägsta ett land någonsin varit. Inget annat land har hamnat under 0,2 tidigare (men jag vet inte var han hittat siffran, för nu när jag googlade såg jag andra siffror där Sverige låg stadigt i mitten, men knappt kom ner under 0,3 ens, så man kan tydligen räkna på ginikoefficienten på olika sätt). Men låt säga att Tapios siffra stämmer. Jag skulle också vilja hävda att borgerligheten 76-82 inte alls var densamma borgerlighet som vi ser idag. Centerns partiprogram från den tiden står längre till vänster än socialdemokraternas från idag.
Borgarna förstörde alltså inte så mycket under sin regeringsperiod mer än budgetunderskottet. Man vågade inte ge sig på trygghetssystemen som sossarna byggt upp, för det fanns en stark kärlek till dessa bland folket. Idag är det inte så. Och om man ska tro Tapio så beror det till stor del på att trygghetssystemen för länge sedan blivit inaktuella. Dom försäkrar inte för hur livet ser ut idag, och har inte gjort på kanske 20 år. Tapio berättade att av dagens arbetssökande på arbetsförmedlingen – som gör allting rätt och ställer upp på alla arbetsförmedlingens och andra myndigheters krav – så är det bara 1/3 som har rätt till a-kassa!!! En tredjedel!!! Och det beror på att a-kassan är anpassad till långa perioder av heltidslönearbete och korta perioder av arbetslöshet. Så ser inte verkligheten ut längre.
Sjukförsäkringen och föräldrarförsäkringen är likadana. Dom bygger på att man nyligen har arbetat heltid i en sammanhållen ganska lång period, för att kvalificera sig. 1/5 av föräldrardagarna som betalas ut från första dagen är garantibeloppet, dvs. till någon som inte varit anställd nyligen. Och då ska man ändå betänka att dom allra flesta väntar med att skaffa barn tills man kvalificerat sig för föräldrarförsäkringen, därav sjunkande nativitet! Tapio menar att systemet överutnyttjar socialbidraget idag för att våra försäkringssystem är så förlegade. Och även om jag vet av egen erfarenhet hur höga trösklarna är till arbetsmarknaden och hur dessa ständigt höjs ytterligare, har jag inte tänkt på detta tidigare, att det är här problemet är. Jag har väl gjort som många andra och skuldbelagt mig själv för att jag inte får något jobb.
Jag tror socialdemokraterna har krattat manegen för borgarna genom att sluta reformera Sverige, att nöja sig när man kommit halvvägs! Att man inte följt med samhällsutvecklingen och hittat nya sätt att omfördela. Visst kan man lära av historien, men ingen politiker verkar intresserad av var vi är idag ens. Följande fenomen breder ut sig: bemanningsföretag, korta och otrygga anställningar, allmännyttan säljs ut i rasande fart, byggandet bromsar in, infrastrukturen havererar, sjukskrivningarna ökar (ja, fortfarande! TROTS att borgarna vältrar över de långtidssjukskrivna i socialbidragssystemet istället, tänk då hur mycket sjukskrivningarna skulle ökat om vi hade kvar det gamla systemet – exponentiellt!), arbetslösheten som parkerat på en rekordnivå, energi/klimatkrisen lurar runt hörnet men ingen förbereder sig, osv. osv.
Jag har inte hört en enda politiker prata om detta från FOLKETS perspektiv. Att verkliga, nu levande personer, kan ha högst reella problem med detta. Borgarna tar upp sjukskrivningarna och arbetslösheten, men bara från statens/systemets/de styrandes perspektiv och det är något helt annat. Nuförtiden anhålls folket att solidarisera sig med staten, vi ska alla bära statsskulden på våra axlar och ta ansvaret för den genom att hålla oss till arbetslinjen osv. Men förr lät det annorlunda. Då ville staten förbättra medborgarnas liv och livskvalitet. Jag tror det är denna perspektivförskjutning som gör att alla politiker (både höger och vänster) helt missar målet, och inte klarar att fånga in, förstå och beskriva samhällsutvecklingen. Hur ser människors vardag och livsvillkor ut? Det verkade Palme faktiskt ha koll på, och jag tror det var tidsandan och den tidens politiker som såg ut så, inte bara Palme!
En annan sak som jag har tänkt på: Vet vanligt folk vad skillnaden är mellan budgetunderskott och statsskuld? Borgarna vann valet 2006 genom att lyfta fram statsskulden, och jag undrar om det inte fungerade p.g.a. att folk tror att statsskuld är detsamma som budgetunderskott. Men mig veterligen har inte den statliga budgeten tillåtits gå med underskott på hur många år Kerstin? Många är det iallafall. Ytterligare ett exempel på att vi har att göra med oerhört sluga demagoger och oerhört taffliga socialdemokrater som inte kan stå upp och försvara sin politik på ett vettigt sätt.
08/03 00:02 at 00:02
PS: jag orkade inte läsa igenom alla kommentarer innan jag postade min kommentar. Men jag upptäckte att mycket av det jag tar upp redan var sagt.
Och Tapio menade, om jag tolkar honom rätt, att våra trygghetssystem som bygger på lönearbete skulle ha reformerats redan på 80-talet när arbetslösheten började stiga.
(Kerstins anm. Jag redigerade ditt första inlägg och tog bort din ändring här. Hoppas det är OK)
08/03 01:36 at 01:36
Anja:
Först, naturligtvis var inte de obligatoriska välfärdsförsäkringarna ämnade att fungera i tider av permanent långtidsarbetslöshet för stora grupper. Det politiska fel S gjorde var att man övergav den fulla sysselsättningens politik för att istället bekämpa inflationen, och vad det verkar för att man hade en falsk föreställning om vad som förorsakar inflation.
Inflationen har alltid skyllts på löntagarna, att de tjänar för mycket, medan den ofta berott på helt anda faktorer, som oljeprisstegringen under 70-talet ex. Just nu höjer Riksbanken räntan för att man ”fruktar” inflation. Och att höja räntan är att sänka investeringstakten, kyla av konjunkturen och öka, eller undvika minskning av, arbetslösheten. Det tycks dock vara elpriserna som ligger bakom inflationstendensen just nu. Inte alls för höga löner alltså. Men genom att skylla på de senare och hålla uppe arbetslösheten så skapar man otrygghet hos folk och håller därmed tillbaka lönerna. Det gäller att hålla människorna i samhället i schack och ständigt rädda och ängsliga nämligen.
Och detta handlar i grunden bara om att de ekonomiska eliterna därmed kan lägga beslag på mer för egen del. Det handlar dessutom, som du är inne på, om ett medvetet lurendrejeri för att författiga folket. 2009 ägde 10% rikaste 71% av Sveriges tillgångar. Ojämlikheten har exploderat de senaste 20 åren och jag anser att vi egentligen upplever en
ryssfiering vi också, alltså en process där en liten elit roffar åt sig allt av värde i Sverige.
Även det där med att ludda till snacket och bedra oss genom att hänvisa till statsskuld respektive budgetunderskott, som du också tar upp, handlar ju bara om att skrämma folk och lura dem att avstå från ett bättre samhälle. Att exempelvis statstkulden skulle vara så farlig är dumheter, eftersom det handlar om svenska folkets lån från svenska folket i huvudsak, obligationer etc. Att betala bort denna är så otroligt korkat att man inte tror att det är sant. Men man har fått svenska folket att acceptera nedskärningar i offentlig sektor, arbetslöshet, att de som är kvar i arbetslivet sliter ut sig rekordsnabbt, att pensioner sänks etc. med hjälp av det här lurendrejeriet. För som Milton Friedman sade, det går lättare att få människor att acceptera sänkt levnadsstandard om man arbetar upp ett krismedvetande. Och vi har ju levt i kris alltsedan 1990 i stort sett. Ingen slump det heller. Bara att se vilka som tjänat på ”kriserna”.
De är alltså inte bara demagoger de där ekonomerna. De är rena skojarna och lurendrejarna, för att inte säga rånarna. De har lagt beslag på en massa pengar som svenska folket har betalat in, en stor del av ATP ex. och löntagarfonderna förskingrade redan regeringen Bildt. Dessutom tar de nu hand om annat som vi äger tillsammans och gör profiter på, som de för ur landet obeskattade.
Det är så snuskigt att man inte tror det är sant – men det är det.
Slutligen: Det är helt klart att arbetslösa i 99,9 fall av 100 är helt oskyldiga till att de är arbetslösa. Politikerna för ju en medveten politik för att uppehålla arbetslösheten, alltmedan den låtsas som om de är de arbetslösas fel att de inte har arbete. Därmed får de med sig dem som har arbeten och dessutom får de de arbetslösa att just känna sig usla, vilket är meningen.
Målsättningen är sämre löner för alla. Idag får du lite mer i plånboken, men vänta bara, i morgon slår vi till även mot dig. Fast det inser inte folk. Det är detta jag kallar PPD-politik (=pinka-på-dig-politik; Varmt och skönt nu men det blir snart kallt och väldigt obehagligt).
08/03 10:12 at 10:12
Det är inte sen 1990 vi levt i ständig ”kris”, det är sen slutet av 1970-talet, det kommer jag tydligt ihåg, det rapporterades ständigt om ”kris”.
”Krisen var vår största tillgång.”
Jan Wallander – handelsbanks och näringslivshöjdare på den tiden
”Det är klart att det är lättare att få igenom förändringar om folk känner att det är kris”
Jan Carlzon – Näringslivets fixstjärna på 80-talet.
”Vi låg i som remmar och försökte inympa krismedvetande.”
Kjell-Olof Feldt – den paranoide och koleriske kris-ministern som lär ha varit den som genomdrev Europas enda oljeransonering på 70-talet och fick Palme att stå och mässa om att vi skulle få frysa i vintern. Och lär vara den drivande i att Sverige gjorde en rad märkliga vapenaffärer med de oljerika gulfstaterna.
Landet kan sägas ha haft lågkonjunktur för folket från 1975 till 1985 (fallande reallöner), och sen återhämtat sig en aning från 1985 till 1990 då folket lyckades få upp sina reallöner till 1980 års nivå, våra politiker och inte minst S var förfärade och svamlade om den stora köpfesten och visste inte tills sig hur man skulle få pli på folket, det erfarna gubbarna i S regimen skickade fram sin nya unga politiska fixstjärna Mona Sahlin att säga vad de själv inte vågade säga, dvs argumentera för strejkförbud.
08/03 10:16 at 10:16
Forts.
Från 1991 har i vart fall underklassen här i landet levt i permanent kris och lågkonjunktur med massarbetslöshet. Jämfört med detta är förstås den förra omgången blek och tam men det lär väl vara ett tvisteämne om man ska se historien ur dagens perspektiv eller försöka ur ett perspektiv som då var.
08/03 12:48 at 12:48
lasse:
Jo, du har nog rätt om kris sedan 70-talet, men jag har en känsla av att det där krissnacket inte fungerade under 80-talet, eftersom vi faktiskt hade hört om kriser många gånger dessförinnan, som hade retts ut till slut och vänts i bättre tider igen.
08/03 13:41 at 13:41
Detta snack om statskulden är närmast befängt, det som gäller för oss som nation är den totala offentliga sektorn. Det är också det som OECD, IMF etc rapporterar om när de ger ut sina nationsrapporter. Vårt sätt att organisera det gör att staten är som ett nav i den offentliga sektorn.
Lite fakta, 2009 hade offentlig sektor 1781 miljarder i finansiella tillgångar och 1294 miljarder i skulder, ett nettoöverskott på 487 miljarder. Det lär inte ha förändrats nämnvärt 2010.
Frågan är vad det är vi ska betala tillbaks när den offentliga sektorn har ett överskott. Detta är rent nonsens som började på 70-talet, när man ensidigt började prata om staten och inte den totala offentliga sektorn, Bohman avskaffade det sätt som Wigforss och Sträng redovisade med driftsbudget och investeringsbudget. Några underskott i driftsbudgeten har vi inte haft mer än några år under 90-tals krisen, och då skulle vi ha underskott annat hade varit en värre katastrof än det var. I stället för att betala folk för att vara arbetslösa skulle vi förstås ha betalat folk för att arbeta, då hade det inte blivit den stora förlust för folkhushållet som det blev.
När det var som värst med 90-tals krisen var den offentliga sektorns finansiella nettoskuld 21,9% rel BNP vilket var klart lägre än de flesta övriga OECD-länder, men trots allt den högsta vi dittills haft i modern tid. Endast tre OECD länder hade lägre nettoskuld än vi hade, Norge och Finland som inte hade någon och Japan som hade knappt 8%. På 70-talet, liksom slutet av 80-talet hade vi ingen nettoskuld alls. Det är bara vid de två djupa lågkonjunkturerna i början av 90-talet och början av 80-talet (med OPEC II och strukturkrisen) som vår offentliga nettoskuld har ökat.
Det var förstås läskigt att halka på det viset i skuldligan, rent självklart att hemlösa och tiggare skulle bli ett permanent inslag i gatubilden och massarbetslöshet var ett måste. När man har ”dålig” ekonomi är förstås det ”bästa” att man arbetar så lite som möjligt, det vet minsta barn att det bara är rika som har råd att arbeta. Det är förstås bara någon elak enstaka borgerlig ekonomiprofessor (Jonung) och en del extremister lång ute på vänsterkanten utom synhåll för V som säger att detta var en galen politik som ställde till stor skada för landet.
Det är beklagligt att det i Sverige inte finns någon progressiv ekonomisk analys överhuvudtaget som ifrågasätter den borgerliga ”sanningen” om ekonomin, själva fundamenten i den ekonomiska analysen, endast en annan omfördelning inom den av borgarna givna ekonomiskt/ideologiska ramarna. Det bisarra är att ”vänstern” låter som ett eko av borgare i opposition med sin känslostyrda förvrängda bild av samhällsekonomi där man tror att det fungerar som ett vanligt hushåll.
Om man vill lära sig ett verkligt ifrågasättande av den borgerliga ekonomiska världsbilden är ekonomiprofessor Bill Mitchell en bra start om man vill försöka få till en progressiv syn på penningens funktion och makroekonomin:
Veckans ”läxförhör” i Mitchells onlineutbildning för ”folket” i verkligt progressivt ekonomisk analys:
För att verkligen förstås vad som ligger bakom och hur fel Borg och den allmänna iden om att lönesänkningar kan man läsa förklaringen till veckans ”Question 2”.
Saturday Quiz – March 5, 2011 – answers and discussion
Mitchell har dragit ner sitt artikelskrivande för de sedvanliga akademiska tidskrifterna etc från ett 25-tal till ett 12-14 st om året för att ägna sig åt sin folkbildningsinsats på sin blogg. Som har gett stor respons, av statistiken framgår att ekonomifakulteterna vid Harvard, Yale och London School of Economics är flitiga dagliga besökare.
08/03 20:33 at 20:33
@Anja
Gini-koefficienten är en statistisk ekvation, den blir förstås inte annat än vilka variabler man stoppar in i den. Det som hände från 1976 till 1985 var att folks reallöner sjönk och vinster gick upp till rekordnivåer och som en följd av detta (inte minst då att dessa vinster jagade avkastning/värdestegring på börsen) en aktiemarknad som gick bäst i världen vilket flyttade välstånd från de många till de få, denna aspekt behöver inte alltid bli synligmed Gini koefficienten. Även medelklass i form av olika akademiker yrken förlorade, förutom den lilla skara som stod vinnarna nära vinnarna och kunde tillgodogöra sig lite trickle down. Skattesystemet var sådant att näringslivets toppar inte alls betalade några skyhöga marginalskatter utan realt en 25 – 30% i skatt om de nu inte nolltaxerade vilket också var möjligt trots höga inkomster, men för de som var lite mer synliga i det offentliga livet såg det senare förstås illa ut. Medan vanligt folk hade höga marginalskatter, förvisso mildrat en del av gynnsamma avdragsmöjligheter för framförallt bostadslån, men vanligt folk hade förstås inte de avancerade konstruktioner för att få ner skatten som framförallt näringslivseliten hade.
Att det skedde en gigantisk omflyttning från de många till de få är ett faktum.