Det går en programserie i TV just nu som heter Huset fullt av hundar. TV-teamet presenterar sex olika hundar för en familj som söker en hund. Familjen får lära känna dessa omplaceringshundar och efter en vecka väljer de ut den hunden som de tror att de kommer att trivas bäst med. Som varande gammal hundmänniska, med lite egen erfarenhet som uppfödare dessutom och som hundinstruktör, tittar jag givetvis på programmen. Jag kan väl inte säga att jag tyckte att de första programmen varit överdrivet intressanta, men jag såg heller ingenting i dem att uppröras över.

Det första jag konstaterade, när programledaren ledde in och släppte sex hundar lösa i familjens hem, var att alla de här hundarna var trygga och positiva hundar som uppskattade livet och var öppna för nya erfarenheter. Detta gällde även hundarna i det andra programmet. Jag gissade att TV-teamet valt just sådana hundar för att placeringen av hundarna ska lyckas.

Om att förmänskliga hundar
Så tittar jag på Debatt i kväll och tappar nästan hakan när jag hör ett antal personer som är mycket upprörda över att man utsatte hundarna för sådan behandling. De kunde, menade flera personer, ta allvarlig psyisk skada av att komma hem till de här familjerna och sedan tas därifrån igen, inte få stanna där för gott.

De var ju, menade en person, omplaceringshundar och sådana mådde ju inte bra, förstod man att personen antog. Vad tror hon att en omplaceringshund är? En som lämnats in på ett uppsamlingshem för omplaceringshundar bara för att ägarna ledsnat på att misshandla och plåga hunden, eller för att polisen tagit den ifrån ett hem där den farit illa? Så är det förstås inte för det mesta. Och hundar är inte små barn. De är djur, även om de är fantastiska sådana i många avseenden.

Vad är en omplaceringshund?
En omplaceringshund är helt enkelt en hund som någon vill placera i ett nytt hem. Orsakerna till att man vill eller tvingas placera om en hund är många och varierande. Det kan handla om att matte/husse dött eller om att ägarna ska separera och båda måste arbeta heltid och därför inte kan ha kvar och handha hunden på bästa sätt. Det kan handla om att någon i familjen utvecklat allergi mot hunden. Det kan handla om det fall som TV-ansvarige menade att någon av hundarna i programmet var, en tik från en uppfödare som inte kunde få valpar på normalt sätt, varför uppfödaren ville placera ut hunden. Och i förra programmet föreföll två av hundarna vara kullsyskon som uppfödaren inte hade fått lämpliga köpare till.

De här hundarna var, som sagt, trygga och tillitsfulla hundar och sådana tål att byta miljö utan minsta problem. De verkade dessutom tycka det var roligt med nya saker att undersöka.

Hur tror de personer, som var så förfärligt upprörda över programmet, att hundar klarar av att vara på hundpensionat när matte och husse reser på Thailandsemester, eller att bo hos moster Agda vid detta tillfälle? Tror de att hundarna tar allvarlig psykisk skada av en sådan kortare omplacering? Det gör de inte om de är trygga och stabila hundar och inte behandlas illa där de vistas. Hunden vet ju dessutom inte alls varför den placeras på hundpensionat eller hos moster Agda och har ingen aning om om den ska stanna där förresten av livet eller bara för en kort tid. Det går liksom inte att klargöra detta för hunden eftersom den inte kan tala och tänka som vi.

Ingen av de hundar som inte valts av familjerna förstår att de har blivit bortvalda och tar givetis ingen som helst skada av detta. Det man inte vet och inte förstår det lider man inte av, det gör inte ens vi människor.

Och trygga hundar har helt enkelt en god psykisk beredskap för att ta dagen som den kommer och anpassa sig till allt mellan himmel och jord.

Varför omplacerar uppfödare vuxna hundar?
Den som föder upp hundar kan inte samla på sig hur många hundar som helst. Uppfödare omplacerar därför även vuxna hundar då och då. Det ska vi valpköpare vara glada för. De omplacerar nämligen oftast de hundar som som fullvuxna inte blivit vad de lovade som valpar och som de därför anser inte lämpar sig för avel. På avelsdjuren ställer man ofta speciella krav, krav som vanliga hundägare oftast struntar i. Hundarna är alltså ofta utmärkta sällskaps- familje- eller brukshundar även om uppfödaren anser att de inte ska gå i avel.

De flesta som omplacerar vuxna hundar låter den tilltänkta nya familjen/ägaren ta med sig hunden hem någon eller några veckor för att se om man trivs tillsammans innan man bestämmer sig. Det dör inte hunden av trots att den inte vet om den är i det nya hemmet för att matte är på semester i Thailand eller av andra skäl, om den är där för alltid eller för en kort tid bara. Behandlas hunden väl så trivs den. Så trist okomplicerade är mentalt stabila hundar. Och det är ju bättre att den tilltänkte hundägaren testar samtrivseln på det här sättet och kan lämna tillbaka hunden om han/hon inte trivs ihop med den. Det mår både människan och hunden bäst av i det fallet.

Det kan kännas dystert som hundägare att tvingas inse att man visserligen är omtyckt av sin hund men inte så oumbärlig för den som man gärna vill inbilla sig.

De värsta jag vet i det här sammanhanget är de som är så övertygade om att deras hund inte vill leva om den tvingas byta hem och familj att de hellre avlivar hunden om de inte kan behålla den av någon orsak. Min diagnos på sådana personer är att de ofta är just livrädda för att tvingas inse att de inte var sååå betydelsefulla för hunden som de vill inbilla sig och att de inte skulle tåla att se sin hund bli förtjust i och känna sig hemmastadd hos någon annan.

I vissa fall avlivar folk, som inte klarar av sina hundar utan får problem med dem av det skälet, hellre än placerar om dem. De här människorna är sådana som inte skulle tåla att se hur någon annan får ordning på problemen.

Men visst, båda sorterna kan ju tillhöra den där kategorin som förmänskligar hunden alldeles för mycket och därför gör hunden mer illa än gott av ren okunskap.

Jag kan inte se annat alltså än att det väl är alldeles utmärkt att en familj som ska skaffa hund får en chans att lära känna ett antal hundar för att se vilken de trivs och passar bäst tillsammans med. Man skulle snarare önska att alla finge den chansen när de skaffar hund. Det skulle troligen bespara både hundar och hundägare många och onödiga problem. För det är trots allt så att hundar är personligheter, somliga är livligare än andra, somliga är mer egensinniga än andra, somliga har mer jaktlust än andra etc. och människor är också olika så alla människor passar inte lika bra ihop med alla hundar. Den som är den perfekta hunden för den ena människan passar inte alls ihop med en annan människa.

/Kerstin