Idag, 8/1 2007, är det två år sedan jag började blogga, först på G:a Motvallsbloggen och senare tillsammans med och för den äldsta svenska Nättidskriften, Alba, som ju fyllde 10 år för lite sedan.

Tänkte att jag skulle uppmärksamma tvåårsdagen genom att skriva lite om hur jag upplevt de här två åren, vad jag tyckt om, vad jag inte tyckt om och om vad jag lärt mig under mitt bloggande.

Vad tänkte jag när jag började?
Jag började ganska seriöst och tänkte mig spännande och intellektuellt stimulerande diskussioner på bloggen. Sådana har det förstås inte blivit så många av, även om några har varit sådana. Detta har flera orsaker dock, och beror inte huvudsakligen på mina besökare.

Bloggen är bara inte något idealiskt forum för ingående diskussioner på grund av dess begränsningar. Det tar tid att skriva tänkvärda och intressanta inlägg, såväl som spännande och givande kommentarer och de flesta tar sig inte, eller har inte den tiden, eller så har de flesta inte något verkligt intresse av sådana.
Dessutom är utrymmet begränsat. Överhuvudtaget har jag blivit mycket klarare över att nätet nog är bra för spridande av korta informationssnuttar och enkel sakinformation av typen ”Andra världskriget bröt ut 1939”, medan det ingalunda är något bra forum för djupsinnigare utläggningar och ingående analyser. Sådan finner man överhuvudtaget inte mycket av på nätet. Få människor orkar eller har tid att läsa sådant på nätet ens där de förekommer. Det beror säkert delvis på att det är jobbigt att sitta och läsa på dataskärmen. Nätet och framför allt bloggarna passar därför bäst för korta inlägg av pamflettyp. För ingående utredningar och analyser är det fortfarande boken som gäller.

Denna insikt, som kom ganska snabbt, ledde till att jag skrev kortare inlägg, ibland tämligen provocerande sådana, ska erkännas, trots att jag inte hade haft för avsikt att skriva så.

De trista sidorna med bloggandet
Vidare har jag upptäckt en inte fullt så rolig sida av bloggandet, nämligen att det vimlar av människor i Sverige, framför allt unga sådana, som har som främsta syfte att mobba och förstöra intressanta diskussioner. När en blogg blir nerlusad av den typen av kommentarer, så slutar de förnuftigare besökarna att läsa kommentarerna och också att skriva sådana. Det var jag inte beredd på. Jag hade faktiskt inte i min vildaste fantasi föreställt mig att jag skulle bli kallad ”idiot, dårfink, kärring, galning” mm i kommentarer till bloggen. Alltså tvingades jag ganska snabbt att börja stryka de värsta kommentarerna.

De trevliga sidorna med bloggandet
Sedan har det funnits många trevliga sidor också, kontakter med andra bloggare, läsandet av andra bloggares inlägg, som ibland bara är trevliga i allmänhet, men som ibland är mycket intressanta med givande nya perspektiv på viktiga samhällsfrågor och på politiken. Det är väl de trevligare som gjort att jag fortsatt trots allt. När jag väl lärt mig att koppla bort de dystrare sidorna, så är det dessa sidor som gjort att jag bloggat på och skrivit mycket mer under de här två åren än jag hade tänkt mig att jag skulle göra när jag började.

Vilka fel har jag själv begått?
Vilka synder har jag själv begått? Jo, jag har dessvärre då och då fallit i fällan att vara sarkastisk mot somliga av dem som kommenterar på bloggen, ofta förstås, för att kommentatörer varit spydiga mot mig och så att säga skapat sig en mycket dålig image i mitt sinne.

Gång på gång har jag bestämt mig för att inte falla för denna frestelse. Ibland har det resulterat i att jag inte svarat alls (vilket inte innebär att alla som jag inte har svarat har irriterat mig) men lika många gånger har jag förfallit till sarkastiska svar.

Det är inte lätt, att förhålla sig snäll och tålmodig mot alla dessa unga grabbar (för det är mest sådana som prövar mitt tålamod, ibland så till den grad att jag inte kan låta bli att vara spydig) som på fullt allvar tror att de vet och kan allt och som inte begriper att man har mer erfarenheter, man har hunnit skaffa sig mycket mer kunskaper och mycket djupare insikter när man hunnit bli en bra bit över sextio och har ägnat hela sitt vuxna liv åt att läsa och studera samhällsfrågor och internationell politik, än när man är mellan 25 och 35. Min tröst är att det kommer de här grabbarna att förstå om 30 år. Jag var bara inte beredd på det öppna föraktet för ålder och erfarenhet som jag konfronterades med så fort jag började blogga. Ibland får jag för mig att jag drabbas värre än äldre herrar, men det är kanske inbillning. Jag vet ju inte hur illa drabbade de är.

Det här är förresten säkert skälet till att de flesta akademiker inte vill diskutera sina specialområden offentligt. Det vet att vad som tagit dem år av studier, tankeverksamhet och diskussioner med kolleger att komma fram till, det kan de inte göra förståeligt för icke-fackmän i korta artiklar eller inlägg i massmedia.

Har det varit mer negativt än positivt?
Ja i vissa avseenden har det dessvärre varit det, och jag har tänkt sluta många gånger i förvissningen om att det här är en ganska meningslös sysselsättning, som dessutom tar tid, mycket mer tid än jag borde lägga ner på det, och tid som jag kunde ägna åt sådant som troligen vore roligare, jämsöver, som att måla, att träna hundarna, att snickra, att göra porslinsfigurer, att läsa mer böcker, att skriva annat mm. Men nu är jag ju envis och så tänker jag på alla dem som är uppmuntrande och trevliga på bloggen och att eftersom jag trots allt har ganska många besökare som återkommer regelbundet men som aldrig, eller bara undantagsvis, kommenterar, så finns det nog en del som uppskattar vad jag skriver i alla fall och inte ska jag låta mobbarna knäcka mig. Alltså har jag fortsatt, och kommer nog att fortsätta ett tag till.

Ett tack till alla besökare slutligen
Till alla besökare som uppskattat min blogg under de här åren vill jag rikta ett varmt tack, både till er som kommer med uppmuntrande, intressanta och vänliga kommentarer och till er som läser regelbundet men aldrig kommenterar.

Därmed knallar jag väl vidare in på trejde året så får vi se vad det blir av det och hur länge mitt bloggande varar.