Nu har Sverige fått en förfrågan om man vill vara med och bomba i Libyen. Jag hoppas innerligt att regeringen ”tackar” nej till uppdraget och undrar hur det kan komma sig att så många svenskar plötsligt förvandlats till bombfanatiker. När man exempelvis läser (som jag gjort någonstans men inte minns var) att somliga menar att det väl är bra att man får en chans att testa JAS Gripen under verkliga förhållanden, då mår man fysiskt illa.

Här har Sverige lyckats hålla sig utanför krig i cirka 200 år, och det har tjänat oss väl. Mängder av bombromantiker hade inte fått ett liv ens om vi blandat oss i varje krig sedan dess. Så plötsligt grips en massa svenskar av den ena krigspsykosen efter den andra. Har man spelat för många krigsspel på dator? Har det Timbroproducerade propagandamaterial och de tidningsartiklar som idag används i skolorna i avsaknad av förnuftiga läromedel eller har avskaffandet av den allmänna värnplikten (som ju avskaffades i praktiken långt innan beslutet om inrättandet av attackstyrkor istället togs för en kort tid sedan) lett till att allt färre förstår vad krig faktiskt är? Att människor idag inte längre förstår det språk som militären använder sig av? Eller är det så illa att en massa svenskar idag är så drogade av de moderna lyckopillrena att de fått sina känsloliv totalt förkrympta?

För oss vanliga människor, vi som inte skriker att ”nu vill vi kriga och bomba” så fort en konflikt skymtas någonstans i världen eller omskrivs i media, dödas folk i krig och de allra flesta av dem som dör i dagens ”moderna” krig är oskyldiga civila. Militären har många ord för att dölja detta och att få både anfallskrig och dödandet att låta betydligt mindre dystert. Så använder sig amerikanerna av begreppet ”collateral damage” (som alltså betyder ”dödad av misstag” men som är mer förskönande och dimbildande på engelska än den svenska översättningen är). Man låtsas som om kriget är just ett datorspel. Moderna missiler är målsökande och vi ges intrycket att de aldrig missar sina mål, ”precisionsbombning” kallas det, vilket är en ren amsaga. Bomber och missiler träffar skolor för att någon trott att byggnaden är ett militärt mål. De ramlar ner bredvid de verkliga målen och dödar helt oskyldiga. Men sånt ska vi inte tänka på. Vi ska inte förstå vad sådant bombande förorsakar i det land som bombas, stora flyktingströmmar, både internt och till andra länder, att de som blir kvar får svårigheter att få tag i rent vatten och mat, får sina hus sönderbombade, sina försörjningsmöjligheter krossade sin skolgång saboterad, kort sagt får sina liv förstörda om de inte förlorar dem.

”Överflygningsförbud” (no-fly zone) är ett av dessa förskönande och dimbildande, ja fördummande begrepp som används. Jag gissar att för många människor i Sverige innebär detta att man flyger över förbudszonen och i värsta fall skjuter ner de ”fiendeflygplan” som upptäcks i luften. Men det är inte så det går till alltså. Istället handlar ett sådant om att man sätter in massiva bombattacker. Man bombar sönder radarstationer, flygfält, flygplan på marken och detta låter sig inte göras utan att man dödar ganska många civila människor som befinner sig i närheten av sådana anläggningar. Dessutom bombar man ofta fel mål. Så här skriver John Chuckman:

Planes first had to fly all over Libya to get the radars turned on. Then attack planes and missiles quickly had to follow-up to destroy the located radars. Airfields and parked planes are also targets. Many people on the ground get killed in the effort, but that’s only the beginning. Twenty-four hour-a-day flyovers must be maintained afterwards to assure radars are not replaced and to attack planes which break the ban, all of which involves more civilian deaths. And from the first day in Libya, the air attacks have gone beyond imposing a no-fly zone, as we saw in the French attack at Benghazi and, at this writing, British attacks on Libyan armor at Ajdabiya.
Anyone who has kept track of American pilots’ efforts in Afghanistan and in Iraq knows that they have killed very large numbers of innocent people, and that even in situations where they have complete air superiority. They still kill innocent Afghans regularly, scores at a time, thousands in total.
(John Chuckman, http://www.counterpunch.org/chuckman03252011.html)

(Min översättning: Först måste plan flyga över Libyen för att radarstationerna ska kopplas på. Sedan måste attackplan och missiler snabbt följa upp för att förstöra de lokaliserade radarinstallationerna. Flygplatser och plan på marken är också bombmål. Många människor på marken dödas under dessa insatser, med det är bara början. Nu måste överflygningar upprätthållas tjugofyra timmar om dygnet för att se till att inga nya radaranläggningar sätts upp och för att attackera plan som bryter flygförbudet, vilket leder till att fler civila dödas. Och från första dagen i Libyen har luftangreppen i Libyen gått utöver att upprätta en överlygninsfri zon, som vi såg i den franska attacken på Benghazi och, när jag skriver detta, britiska attacker på libyskt pansar vid Ajdabiya.

Var och en som har hållit sig informerad om amerikanska piloters ansträngningar i Afghanistan och Irak vet att de har dödat ett mycket stort antal oskyldiga människor och även i situationer där de har totalt överläge. De dödar fortfarande civila i Afghanistan, för närvarande uppgår antalet till tusentals.)

Vem inbillar sig att man bara bombar och dödar de onda människorna, Gadhafi i det här fallet, när man bombar i centrala Tripoli?

Chuckman konstaterar vidare att sådana här överflygningsförbud tenderar att utvecklas till något mer:

Once the no-fly zone is established, frustration over the opponent’s success on the ground creates a constant temptation to say, ”In for a penny, in for a pound,” and to commit more force. You may easily find yourself engaged in yet another war. And everywhere and always in the modern era, the victims of war are mainly not the enemy soldiers or their ”bad guy” leaders but the people just trying to live their lives. Just think about the roughly one million people who have perished in Iraq plus the more than two million refugees who fled their country, and consider the fact that one of the Arab world’s most advanced countries is now reduced to a generation without jobs, without dependable electric power and clean water. Saddam Hussein never dreamed of doing that much damage to his people despite his atrocities. (John Chuckman, http://www.counterpunch.org/chuckman03252011.html)

(Min översättning: När en gång en överflygningszon har etablerats kommer frustrationen över motståndarsidans framgångar på marken vilket leder till frestelsen att säga. ”i det för en penny, i det för ett pund (ungefär: har man sagt a får man säga b) och börja tillämpa mer våld. Man finner sig lätt engagerad i ännu ett krig. Och överallt och alltid, i modern tid, är offren för krig inte huvudsakligen soldater eller den dåliga sidans ledare utan vanligt folk som bara försöker leva sina liv. Tänk bara på den uppskattningsvis miljon människor som dödats i Irak plus de över två miljoner flyktingar som lämnat sitt land, och tänk på det faktum att ett av arabvärldens mest avancerade länder nu är förvandlat till en generation utan jobb, utan pålitlig elektricitet  och rent vatten. Saddam Hussein drömde aldrig om att åstadkomma lika mycket skada för sitt folk, trots hans grymhet/min kursivering/.)

Är det verkligen så illa att en majoritet av svenska folket vill ställa sig bakom sådana här operationer?

Kan någon dessutom förklara varför det blivit så angeläget för somliga att kasta in Sverige i Nato, nu när organisationens ursprunliga syfte har gått upp i rök, att försvara Europa mot det kommunistiska Sovjet. Nu när organisationen har förvandlats till en gigantisk krigsapparat för att bibehålla och/eller återupprätta Väst som kolonialmakter, fast i huvudsak USA:s överhöghet över hela världen.

Men, säger några, USA har ju visat att man inte vill ta ansvaret vad gäller överflygningsbeslutet i Libyen. Det är ju Frankrike som ivrat mest för ett sådant. Vem tror på det första? Inte jag. Det handlar istället om att USA nu börjar försöka med att bara dra i trådarna men låta andra föra USA:s krig och skapa de förhållanden i världen som man i slutänden tänker bestämma över själv. När man i USA säger att Europa måste vara med och ta sitt ansvar, då säger man alltså kort och gott att nu är det dags att Europa för våra krig åt oss.

Rekommenderar speciellt läsning av Gary Leupps artikel (första länken nedan).

/Kerstin

Tillägg kl 15.00:
Så hör jag just att Reinfeldt har beslutat att Sverige ska skicka ner 8 JAS-plan till Libyen och i Aftonblandet läser vi: ”Statsministern bekräftade att de åtta Gripenplanen bara ska användas till att upprätthålla flygförbudszonen över Libyen och inte till att attackera markmål”.

Va? Begriper han inte hur en öveflygningsförbud upprätthålls, eller ljuger han oss rakt upp i ansikte? För han kan väl inte avse att bara skicka ner åtta JAS-plan för att flyga runt och stila, som en ren PR-åtgärd för planet alltså?

Nej, så enkelt är det inte. De svenska planen får inte attackera mål på marken enligt Reinfeldt alltså, men så kommer det ”utom i självförsvar”. Dvs de kommer att bomba de också, fast vi svenskar ska inte förstå det just nu. Mer dimridåer alltså.
Eller räknar svensk statsminister med att libyerna avstår från att försöka sikta på just de svenska planen?

Dessutom har regeringen idag i praktiken (fast det är lite oklart, om man lyssnar till Ekot kl 15.00, vem som beslutat vad och när) beslutat att vi nu är medlemmar i NATO och att vi har kastat vår officiella neutralitetspolitik på sophögen. Undrar, som jag ofta gör på bloggen, hur många av riksdagsmännen som inser det, om de nu blandas in i beslutet alltså.

Ovanpå detta läser jag att Juholt omedelbart gjort sig omöjlig hos i alla fall mig, genom att stödja Reinfeldt vad gäller de här planen. Sverige är inte betjänt av sådana politiker, oavsett vilket parti de säger sig tillhöra.

Tillägg 17.50:
Och nu hör vi på Ekot att det är riksdagen som ska besluta (märkligt att journalister inte verkade förstå den saken i tidigare sändningar), med snabbehandling. Som sagt, hur många av riksdagens ledamöter förstår vad de då beslutar om? Inte många gissar jag.

Läser dessutom i DN att : ”Enligt honom (Reinfedlt) har de svenska diskussionerna utgått från att Sverige ska ta sitt ansvar för fred och säkerhet när medmänniskor hotas, när FN beslutar att ingripa …”

Precis detta tyckte de som för 10 år sen ansåg att Sverige borde ställa upp på attacken mot Irak. Om de hade bönhörts hade vi idag stått med det tvivelaktiga medansvaret till att ha dödat omkring 1 miljon irakier, drivit flera miljoner på flykt, både inom landet och ut ur det och för en icke oansenlig mängd torteranden samt för en i det närmaste total förstörelse av den irakiska infrastrukturen.

Det där med ”ansvar” låter ju bra, vem vill inte vara ansvarsfull? Det där med att ”rädda och skydda utsatta människor”, låter också bra. De flesta av oss vill skydda utsatta människor men vem vill sedan erkänna skuld till mängder av onödigt dödande. Hur många svenskar är idag beredda att ta på sig medansvar för alla oskyldigt dödade i Afghanistan? Jag gör det inte eftersom jag var emot att Sverige skulle ställa upp i krigsinsatserna i Afghanistan.

Så har vi plockat fram propositionen till riksdagen om insatsen i Libyen. Där står ingenting om alla de förbehåll som politikerna serverar oss på radion idag. Där läser vi att de svenska flygplanen ska vara med och upprätthålla flygförbudet. Detta, mina kära besökare, innebär bombningar. Politikerna försöker uppenbarligen föra oss bakom ljuset.

Inte nog med det i DN kan man läsa följande: ”Bara timmar tidigare förklarade FN-ambassadör Susan Rice att USA inte har uteslutit möjligheten att beväpna de libyska rebellerna. Det går stick i stäv med Natochefen Anders Fogh Rasmussens ord om att Nato finns i Libyen för att skydda folk, inte beväpna dem”.

Här tänker sig USA redan att frångå FN-mandatet och ställa sig på ena sidan i det som är ett klankrig/inbördeskrig i Libyen. Om detta sker, är även Sverige, som alltså ska samverka med USA i Libyen, med på ena sidan i detta krig. Då handlar det plötsigt inte alls om att bara skydda civila. Den som läst artikeln i The Telegrah har redan fått klart för sig att de s.k. rebellerna inte är bättre än Gadhafis styrkor dessutom. Och i det här fallet handlar det inte längre om att skydda civila utan om att vara med och kriga.

Ovanpå detta, i Afghanistan bekrigar Nato, och därmed Sverige, Al Qaida och talibaner. I Libyen krigar vi däremot på Al Qaidas och talibaners sida. Logiken är inte lysande. Även i Aghanistan krigar vi på en sida i ett inbördeskrig och på Karzais sida, en av världens mest korrupta ”ledare”. Så vi sade väl adjö till neutralitetspolitiken redan när vi ställde upp under Nato-befäl där.

Tillägg kl 21.40: efter att Jonas, i  en kommentar, tipsat om den här länken. Här säger en reporter från Moskva att ryssarna har följt händelserna i Libyen ända sedan oroligheterna började där och att de inte har sett några som helst tecken på de bombattacker som Al Jazeera och BBC rapporterar om och som man lade till grund, vad jag förstår, för beslutet om flygförbud äver Libyen.

Vad ska man tro nu då?

Men jag erinrar mig att någon i en amerikansk artikel påpekade att man inte sett några klara belägg för de förstörelser som Gadhafi beskylls för. Nu tror jag författaren, fast jag inte minns vem han var. Jag har inte heller sett några sådana, men jag har inte följt med i TV så noga fram tills för några dagar sedan.

Har någon annan sett filmer eller bilder på bombade hus, visade under tiden före Natos bombningar? Berätta i så fall.

Libya airstrikes did not take place says Russian military

Sen har vi det här, som kanske också är propaganda, men sannolikt inte eftersom jag läste om detta i flera olika artiklar. Det antyder att rebellerna inte är så enbart frihetsälskande och demokratiska:

Så undrar kanske någon varför jag bara tar fram data som gynnar Gadhafi? Det är inte för att jag tror att han är någon demokrat eller felfri. Det gör jag för att onda saker om Gadhafi får vi i alla våra svenska media medan motsidans argument eller propaganda praktiskt taget aldrig tas fram i media.

Nej, det är inte så att sanningen ligger någonstans mitt emellan. Det är så att den döljer sig någonstans bland alla de förvirrande data vi får via media och nätet. Vem av oss kan bedöma vad som är sant och inte sant. Jag kan det inte. Jag vet bara det många påpekat redan, krigets första offer är sanningen.

/Kerstin

Länkar:
- A Chronology. The Unfolding Crisis in Libya, Gary Leupp, counterpunch.org
- The Case Against Intervention, The Meaningless Concept of Ethical War, John Chuckman
–  Fredskoalitionen Göteborg
–  Fakta, åsiktsproduktion, behovet av analys och vänsterns ideologiska ställningskrig i Libyenfrågan
- Gadhafi Eats Babies, Film at Eleven, Pen & Sword
- A Wafer-Thin No-Fly Zone, Pen & Sword
-  Avgörande läge i Libyen? Spontana folkresningar och kidnappade revolutioner genom historien
- Därför önskar jag ett stopp på bombningarna, Ekonomikommentarer
- När Khadaffi återigen blev vår fiende, Ekonomikommentarer
- Libya: it wasn’t supposed to be like this in free Benghazi. The Telegraph
- Libyan rebel commander admits his fighters have al-Qaeda links, The Telegraph
- Is Anyone Keeping Count? Libya and the Holy Triumvirate, W Blum, counterpunch.org
- Violating International Law. Why the Attack on Libya is Illegal, Curtis Doebbler, counterpunch.org
– - On Civilian Casualties, Craig Murray
- Illegal War, Craig Murray
- Se även det förra inlägget på Motvallsbloggen

Länkar till tilläggen:
- Sverige skickar 
åtta Gripenplan, AB
- Svenskarna riskerar att bli kvar en lång tid, AB
- Ekot rapporterar direkt om Libyen
- Gripenplan till Libyen, DN
- Propositionen om ”Svenskt deltagande i den internationella militära insatsen i Libyen.”
- Obama: Hindrade massaker i Libyen, GP