Det har alltså gått dithän nu att människor (framför allt yngre människor) kommit att uppfatta dels att egoism är grunden för alla mänskliga beteenden, dels att altruism betyder att man alltid bara tänker på andra (och aldrig på sig själv), vilket förstås är en omöjlighet och inte heller var begreppets ursprungliga innebörd. Detta är inte förvånande eftersom just de här föreställningarna ligger i linje med nyliberal ekonomisk teori med dess föreställning om att benhård konkurrens mellan alla människor, där de svagare slås ut, är den enda vägen till framsteg och utveckling. Följaktligen har definitionen av begreppen ändrats de senaste 25 åren, med en början inom sociobiologin. I liberala tider lägger man gärna en föreställning om en egoistisk människa till grund för sitt politiska och ekonomiska teoretiserande. I tider med socialistiskt tänkande ser man istället, och betonar, att människan är en social varelse med en inbyggd vilja att samverka och att samarbete är förutsättningen för utveckling.

Under senare delen av 1800-talet var samma föreställning som dagens dominerande, föreställningen om den egoistiska människan. Den kom i vanrykte på grund av nazismen och Hitlers beslut att avliva ”underlägsna” invidier. Efter andra världskriget kom istället socialistiska utgångspunkter att dominera politiken och det allmänna medvetandet. Altruism betydde under den här tiden precis vad jag fann i mina ordböcker (och som kan läsas underst i förra inlägget).
Från 1980-talet har emellertid egoismen återigen kommit på modet och givetvis även denna gång i följe med vurmandet för och genomförandet av liberal ekonomisk teori.

Begreppens nya innebörd slog igenom för omkring 15 år sedan.
För omkring 10-12 år sedan träffade jag för första gången under min undervisningstid på hela grupper av studenter som hävdade att människan var egoistisk av naturen, och som menade att ”egoism” ju inte innebar något negativt för egoismen innebär ju också att man hjälper andra, alltså i det egoistiska syftet att själv få hjälp tillbaka (tankar som sociobiologer hade fört fram omkring 20 år redan).

Jag blev mycket överraskad över studenternas uppfattning i den här frågan, samtidigt som jag insåg att det här betydde att egoismens evangelium hade anammats av den yngre studerandegenerationen, att propagandan hade haft effekt. Ett ögonblicks eftertanke, så frågade jag:
– Jaha, så om Olle hjälper er att flytta en hel helg så säger ni: ”Olle var så himla egoistisk i lördags och söndags för han hjälpte mig att flytta hela helgen”?
Då fnissade studenterna – lite generat, för nej, så sade de ju aldrig. De insåg plötsligt att de använde det här ordet i negativ mening i vanligt vardagligt tal och att det förelåg en diskrepans mellan vad de påstod att de tolkade in i ordet ”egoism”, och hur de faktiskt använde ordet.

Detta visar, vilket jag påpekade i mitt förra inlägg, att människor kommer att blanda samman flera olika betydelser av ett ord när man (massmedia, forskare, kultureliten, tankesmedjor, propagandamaskiner) börjar tala för nya definitioner, börjar ändra på ords innebörd (vilket ibland, icke här dock, är själva meningen med propagandan för förändrad betydelse av ord, som i fallet ”feminism”).

Den här glidningen, och den betydelseförvirring denna leder till innebär dessvärre också att det blir lättare att bortförklara och ursäkta handlingar som är negativa för andra och hävda att de ju ”bara är naturliga”, vilket just tjänar de nyliberala och deras politiska agenda.

Den andra följden av den nyliberala betydelsen av ordet ”egoist/egoism”, (att allt vi gör gör vi av egoistiska skäl,) är att begreppet blir fullkomligt meningslöst. Om allt vi gör görs av egoistiska skäl, och handlingar är egoistiska oavsett handlingarnas konsekvenser för andra, goda eller dåliga, så urvattnar man begreppet till att endast betyda ”agerande” (i största allmänhet). Därmed förklarar begreppet ingenting, säger ingenting. Ett begrepp som förklarar allt förklarar nämligen ingenting.

”Olle var egoistisk i helgen för han hjälpte mig att flytta hela dagen”, som man borde kunna säga utan att vi tyckte det lät konstigt om den här nya betydelsen av ordet accepterades totalt, skulle då lika gärna kunna uttryckas som ”Olle agerade i torsdags för han hjälpte mig att flytta hela dagen”. Detta är ett helt meningslöst påstående. Att hjälpa någon att flytta är att agera, det behöver man inte tala om två gånger. Att Olle agerar utsäger redan påståendet att han hjälpte till att flytta och att lägga till begreppet ”egoism” (i betydelsen ”allt agerande”) här, tillför ingen informationen utöver att han hjälpte till att flytta.

Jag hävdar alltså att det fortfarande är praktiskt att ha olika ord för handlingar som gynnar andra och handlingar som skadar andra, och inte nog med det, vi kommer i dagligt tal förmodligen alltid att hålla oss med olika ord för dessa olikartade handlingar. Lyckas filosofer, forskare, ekonomer, och andra, övertyga oss om att ordet ”egoism” har den betydelse de idag hävdar att det har, eller att det ska användas i enlighet med den nya definitionen, då kommer vi att behöva, och att skapa oss nya ord för att göra skillnad mellan agerande som har goda konsekvenser för andra och sådana som har onda konsekvenser. Inga filosofiska sofismer kan trolla bort det faktum att vi i våra dagliga liv tycker det är viktigt att skilja mellan dessa olika typer av betéenden.

Länk:
K. Berminge, 2002, Aggression och egoism – en vetenskaplig begreppsförvirring.