På bloggen Det progressiva USA (en blogg som jag rekommenderar till läsning), råkade jag kasta ur mig påståendet att Sveriges problem inte är brist på kompetens utan en utbredd kompetensskräck, varvid Lennart, nämnda bloggs författare och innehavare, undrade om jag inte ville förtydliga mig.

Nu är ju dessvärre bloggen inte bästa tänkbara forum för diskussioner om mer komplexa samband eller skeenden, eller för längre utläggningar, eftersom inläggen inte får vara för långa (om de ska bli lästa) och dessutom inte får vara alltför djuplodande, så jag funderade lite på Lennarts fråga, och kom fram till att eftersom jag har ganska mycket att säga om den här frågan så varför inte lägga upp det som en följetong på Motvallsbloggen, med ett inlägg, ett avsnitt i veckan exempelvis? Efter ytterligare lite funderande kom jag fram till att det var precis vad jag skulle göra.

Alltså: Jag kommer att starta en följetong på den här bloggen, om hur man i allt högre utsträckning sätter kompetens på undantag, ge något exempel i varje inlägg och inläggen kommer att rubriceras som Kompetensskräcken del I, del II, del III etc.

Nu kommer förstås vän av ordning att invända att en del av det jag skriver om inte handlar om ren ”skräck för kompetens”, därför jag vill redan här klargöra att under samlingsrubriken ”kompetensskräck”, inordnar jag också sådant som skulle kunna kallas ”skepsis mot kompetens, rädsla för kompetens, kompetensförakt, kunskapsförakt, inkompetenssamhället, antiintellektualism, irrationalism, idealism” och troligen kan andra hitta på fler benämningar på det jag skriver om. Gemensamt för avsnitten är emellertid nedvärdering, nedmontering, eller avvecklande av kompetens, oavsett om det handlar om okunnighet vid avvecklandet av kompetensen eller om en medveten strategi för att undanröja kompetens, båda företeelserna förekommer.

Kunde Alexander Dumas så kan väl jag