Redan för ganska många år sedan uttalade en mig närstående person en devis som senare visat sig hålla i nästan alla väder: Närhelst en politiker säger att man ska satsa på något, kan man vara säker på att han är i färd med att riva ner eller försämra det.

Det handlar om den nya politiska strategin att tala så mycket om att man gör en sak att ingen märker att man gör det rakt motsatta (också ett område att skriva en följetong om).

Det finns fler som har noterat samma sak. Carl Hamilton, en av mina favoritkåsörer, byggde, tydligen framgångsrikt, upp en institution för etik på Handelshögskolan i Stockholm- och blev utsparkad (av skäl som är mig förborgade men som jag tror att jag kan ana mig till). Sedan dess kåserar han i Aftonbladet, där han bland annat skrivit ett träffande kåseri om kunskapssamhället under rubriken Samhällstoppen full av skojare, (rekommenderas varmt till läsning).

Det är alltid roligt när personer vars tankeskärpa man beundrar kommer till samma slutsatser som man själv.

Carl Hamilton var uppenbarligen både alldeles för kompetent, skärpt och intelligent för att få vara kvar på Handels. Ett av alla exempel på hur man gör sig av med kompetens – så snabbt man kan – i det som politiker så gärna kallar kunskapssamhället, antydandes att kompetens skulle vara något som uppskattas.

Det är inte vad som sägs utan vad som görs som räknas.

Introduktion / Kompetensskräcken