Den här filmen, som sändes på TV 1990, såg jag brottstycken av då. Jag har önskat den i repris för att se hela, nu i samband med bombningen av Libyen. Här är den, både för dem som minns den men gärna ser om den och för dem som inte sett den tidigare:

Och som jag sagt tidigare på bloggen, diplomatisk och hycklande är han ju inte, i alla fall inte vad gäller somligt. Vad han sedan gör i praktiken är en annan sak, precis som med politikerna i Västvärlden, ja överallt i världen.

Och oavsett vad han gjort i Libyen, gott som dåligt, så får jag ju säga att han verkade vara den klokare av de här två. Vilket inte innebär att jag allmänt är en stor beundrare av Ghadafi. Däremot tycker jag att både vänsterfolk och liberatarianer borde vara det, eftersom hans filosofi förespråkar en direktdemokrati utan stat.

Massor av vänstermänniskor i det här landet beundrade Stalin, Castro, Mao m.fl., för vad de sade, och för det goda de gjorde, enligt beundrarna, samtidigt som de helt bortsåg från det onda dessa män gjorde sig skyldiga till.

Alla mynt har två sidor och utopin är ouppnåelig. Man kan och bör kanske sträva mot den, om den är mänsklig, men då bör man inte glömma att vägen mot målet måste vara en del av målet, annars gör man livet till ett evigt pågående helvete för de levande.

För övrigt så är kriget i Libyen inte slut, inte ens slaget om Tripoli, och det är nu ingenting att hurra över – det heller.

/Kerstin