Sädesärlornas ungar flög ut idag
Inte bästa dagen att flyga ur boet, tycker man, regn och rusk. Men när jag kliver ut på kökstrappen för en stund sedan, så satt den här lilla sädesärleungen på fönsterbrädan, som är placerad precis bredvid köksdörren, och kurade ihop sig i regnet.
Den var inte de minsta rädd, satt bara där och kikade på mig. Jag var en halv meter ifrån den (och den satt kvar medan jag var inne och hämtade kameran och även efter att jag hade fotograferat den). Så befann jag mig i den där frustrerande situationen igen, där man undrar om allt är normalt eller om det här är en som man bör hjälpa in i boet igen. Men så såg jag att det satt minst fyra ungar till på farstutaket och kurade under stora taköverhänget. Hade boet fyllts med vatten, så att de var tvungna att ta sig ut för att inte drunkna, eller har de verkligen tagit sig för att flyga ur boet en sådan här ruggig dag? Ingen av dem visar tecken på att flyga eller bli rädda. Inte normalt tänkte jag, men här ska ju den här lilla kraken inte sitta och kura på fönsterbrädan. Den kan råka illa ut för hundarna när de kommer ut, så jag lyfte upp den och lade ut den på farstutaket till de andra, från fönstret på övervåningen – och vips flög den iväg. Helt normalt alltså. Det ju skönt. Då kom pappa sädesärla och pep varnande, varvid de allihop flög upp på stora taket.
Lilla Ärlemor har varit så rolig förresten. Hon är inte särskilt rädd och när jag har pysslat i rabatterna, eller klippt gräset, så har hon ofta skuttat några meter efter mig, för hon har kommit på att när jag stökar om i jorden, eller med gräset, så kommer det fram en massa insekter. Ärlefar däremot, har varit skyggare och aldrig vågat sig så nära oss. Han har aldrig fattat vad Ärlemor snabbt begrep, att han kunde utnyttja oss för att förenkla livet för sig.
Under den varma perioden på försommaren, då det blev väldigt torrt en period, lärde hon sig att tigga vatten av mig. Jag har en rostfri vattenskål bredvid kökstrappen till hundarna när det är varma dagar. En dag, när det var riktigt stekande hett, kom jag ut på trappen och då satt Ärlemor och kippade efter andan, verkade det som, hon betedde sig precis som en hässjande hund, så hoppade hon upp på kanten av vattenskålen och kikade ner i den, så kikade hon på mig och pep. När jag fyllde skålen med vatten flög hon genast dit och drack Sedan upprepades det här flera gånger, innan regnet och vattnet kom i massor igen.
Nu har paret alltså fått ut sin kull. Det blir tomt efter deras flygande in och ut med mat till ungarna.
Någon som vet förresten, om ungarna lämnar boet en gång och för gott, eller om de övernattar i det ännu en kort tid?
Talgoxungarna som vi lyfte upp i boet för flera veckor sedan har flugit ur boet för ett bra tag sedan, apropå att någon ville ha rapport om hur det gick för dem. Jag vet förstås inte om de vi räddade klarade sig, men vi får väl tro det bästa. Jag hittade i alla fall inga fler nerramlade fågelungar.
23/07 19:43 at 19:43
Vad ska man tro – naturens under? Naturen är mystisk! Så mycket liv i den lilla.
23/07 22:33 at 22:33
Det har jag ofta iakttagit, att sädesärlor kommer när man gräver i jorden. Jag tror det är något som de lärt sig sedan tusentals år tillbaka, att människor som gräver i jorden betyder mat, och det har blivit en instinkt att hålla sig i närheten, inte mindre fascinerande för det…
23/07 22:57 at 22:57
Thomas:
Jag tror nog inte att beténdet att följa en människa som rotar i jorden sitter i generna. Möjligen sitter tendensen att bli rädd, eller mindre rädd där och tendensen att vara observant och kunna utnyttja goda tillfällen, och sedan är det nog det sociala arvet som gör resten. Sädesärlor har säkert lärt sig att det kan löna sig att leva nära människan exempelvis och de som vågat göra det har kanske haft en fördel framför dem som inte gjort det varför tendensen att leva i närheten av människor kan sitta i generna. De som varit uppmärksamma och noterat att det kommer fram insekter när människan grävt i jorden, har säkert haft en evolutionär fördel, men detta kan lika gärna handla om gener för observans och förmåga att lära. För som sagt, hanen i det här paret var aldrig intresserad av mina förehavanden, bara honan, som verkade mindre rädd för oss än hanen.
Dessutom förefaller fåglar ha en rent otroligt skarp syn. Jag har en koltrast boende på gården också, som stannade över vintern och fick mat av oss. Jag kunde notera hur den satt i lönnen och plötsligt flög den ner på marken, mycket målmedvetet, c:a 7-10 meter från lönnen, och knep en inskekt eller en mask. Vi hade inte sett detta lilla kryp på det avståndet, men det var helt klart, flera gånger, att koltrasten spanade in bytet på så långt håll. Om sädesärlan har lika god syn, och det kan den mycket väl ha, så räcker det med att den sitter och ser hur det kommer upp daggmask och annat smaskigt när en människa gräver i jorden, eller rör upp gräset, för att den ska lära sig att det är en god idé att följa en människa som rotar i jord eller gräs.