Dagens föreställning om 60-talet – om en TV-film.
Såg den här TV-filmen om 60-talet, av Peter Birro tror jag. Det var ju inte precis mitt 60-tal och aldrig i hela mitt liv har jag sett så mycket rökande och överallt. Så där såg det helt enkelt inte ut, även om man rökte mer inomhus på den tiden. Man rökte inte när man sökte jobb, man rökte inte när man anställde folk, sjuksköterskorna på mottagningarna rökte definitivt inte, lärare rökte inte i skolkorridorer. Man rökte inte speciellt ofta ute på gatorna ens och man rökte inte på koncerter, i varje fall inte på någon som jag bevistade.
Till slut brast vi ut i gapskratt för varje cigarett som tändes i filmen, och det var en i varje scen. Det blev liksom ren parodi på rökande.
Det röktes kanske hasch i vissa kretsar, man jag har ännu i denna dag aldrig ens känt lukten av haschrök. Den ska visst lukta speciellt. Däremot dracks det vin, billigt vin, på parties och sammankomster under min studenttid, som dock inträffade några år senare än 1965. Jag var en lite överårig student, några år äldre än de flesta av studiekamraterna.
Sedan levde jag definitivt inte i en svart-vit värld, utan i en värld med lika mycket färger som dagens och dessutom med sol och ljus på dagarna, precis som numer. TV-filmer var visserligen svart-vita på den tiden, men sådär en 99,9% av alla vanliga spelfilmer som gjorts efter 1950 måste vara färgfilmer.
Två saker kände jag riktigt igen från 60-talet. Det ena var den ohejdade beundran för Amerika och föreställningen att allting därifrån var fantastiskt men den bröts av Vietnamrörelsen. Det andra var den Ingmar Bergmanska långtråkigheten. Filmen var ordentligt långtråkig, lika långtråkig som Bergmans. Ska svenska filmmakare aldrig komma ifrån detta långtråkighetssyndrom?
Jag hade roligt i min ungdom och tyckte inte alls att livet var långtråkigt då.
Länk:
”Upp till kamp”, tv -serie, DN
04/09 09:30 at 09:30
Precis samma reflektioner gjorde jag. Det var också en del saker som kändes fel. Att de inte hörde hemma på 60-talet.
Haschrökningen i större skala kom väl först lite senare. OCh jag tvivalr på att det fanns en FNL-grupp, av den storleken som i filmen, i Göteborg 1965 och DFFG fanns defintivt inte. Det bildades året efter enligt Kilanders bok. Och det första avsnittet ska ju utpela sig helt under 1965 (modskravallerna ägde rum det året)
Observera dock att jag var för ung att vara med. Minf ru var däremot med. Hon kände Styrbjörn som hade Cue club och umgicks med många av de som bildade olika band.
04/09 14:34 at 14:34
Anders Svensson:
Men jag var med :-), fast jag flyttade inte till Göteborg förrän 1969, då 25 år gammal. Så Cue Club kände jag inte alls till och jag visste inte igår att det var en verklig klubb.
Förresten, du har många bra inlägg på din blogg som jag gärna velat kommentera, men jag har aldrig lyckats kommentera på den, trots att jag försökt att fixa det där Google-kontot. Det vill bara inte fungera.
06/10 10:25 at 10:25
Det där med kommentarer på min blogg är ett bekymmer. Jag planerar att överge Blogger för att istället använda wordpress. Då kommer det att bli enklare att skriva kommentarer på min blogg.
Att jag har gjort det svårt beror på att jag vill undvika problem med nazister som kommenterar.