Det är en ruggig prick man fått till partiledare inom fp. DN:s karaktäristik av honom är inte så lite skrämmande, samtidigt som den förklarar en hel del av den mannens politiska bravader. Man kan läsa mycket mellan raderna i den här artikeln om Rottingmajoren.

Längre än så här kan folkpartiet inte komma från Bengt Westerberg, som jag kände i min gröna ungdom och som verkar vara Björklunds raka motsats. Westerberg var sant socialliberal.

Björklund, kravliberalen, har mer gemensamt med de liberaler som i mitten av 1800-talet talade om att man inte skulle hjälpa de fattiga, för då fick de för många barn, sådana där som degenererade folkmaterialet, som menade att de som slogs ut i konkurrensen skulle slås ut för det var i enlighet med naturens lagar, med den nyligen presenterade evolutionsteorin (1959 1859). Herbert Spencer kan ses som en typisk representant för denna liberalism.

Socialliberalismen kom senare, då allt fler liberaler insåg vilket fullkomligt omänskligt samhälle den ohämmade kapitalismen ledde till, med dess grymma konkurrens och utslagning av människor. Det var därför socialliberaler kom att kämpa sida vid sida med den framväxande socialdemokratin, för utbildning för alla, för en allmän och även kvinnliga rösträtt, mot rasism etc.

Länk:

En officer och ­gentle­man?, DN