Självmord bland unga flickor ökar
Självmord bland unga flickor ökar, enligt Ekot, och det är helt obegripligt, eftersom det, enlig samma nyhetsrapportering, finns så mycket effektivare metoder idag, SSRI och sånt.
Får unga flickor ingen sådan god behandling eller vad handlar det om? Någon som vet?
Jag erinrar mig ett engelskt program på TV om Seroxat (ett SSRI-preparat=ett antidepressivt medel) för några år sedan, enligt vilket en ung pojke började skära sig sedan han hade satts på SSRI, och som han sade i intervjun, fick en känsla av overklighet varför han skar sig för att känna efter om han fanns, om han var verklig. Vad jag alltså undrar är om de här unga flickorna som skär sig, vilket också sades vara ett tilltagande problem, eller som begår självmord, får SSRI eller om de inte får sådana medel?
På SR:s hemsida kan man nämligen läsa att:
När det gäller både pojkar och flickor finns en oroande tendens i statistiken. För äldre åldersgrupper har självmorden ungefär halverats de senaste 20 åren. Det förklaras av forskare med bland annat bättre behandling och medicinering.
Så hur är det egentligen på det här området?
Länk:
Självmorden ökar bland unga kvinnor, Ekot
05/10 08:12 at 08:12
Jag tror att alltfler känner sig främmande inför de krav samhället reser. Genetiskt sett är vi anpassade till ett liv på landet med jakt, fiske eller jordbruk. Ett liv där vi har ett hyfsat samband med både vår historia och vår släkt. Desto längre bort vi kommer från det ju hårdare blir det.
Det kan inte vara lätt att vara tonåring idag. När det gäller flickor ska de se ut som vandrande sexbomber redan från 12-13 års ålder och ALLT går ut på att bli ”känd” på ett eller annat sätt. Ser de en framtid där de inte blir TV-kändis, sångerska utan ”bara” en vanlig dubbelarbetande småbarnsmamma så är det inte underligt att de inte får ihop bilden av hur de EGENTLIGEN ska vara med vilka de faktiskt är.
SSRI är ett villospår i sammanhanget som gör att man fokuserar på fel saker.
05/10 10:30 at 10:30
Aldrig har vi haft det så bra i samhället som de senaste 30 åren. Trots det har ohälsan ökat.
Alla har sin basala ekonomiska försörjning, dvs endara jobbar man ihop den själv, eller så kompletterar samhället.
Alla bor i goda bostäder, dvs bostäderna är inte fuktiga, dragiga eller kalla, bostäderna har hygienutrymmen med kallt och varmt vatten. Toa finns inomhus i värmen.
Alla har tillgång till sjukvård och diverse omsorg.
Alla har tillgång till utbildning.
Alla har tillgång till allmänna transporter/egen bil.
Varför då denna ohälsa? Allt är ju mycket bättre nu för tiden.
Jovisst, jag vet och inser att allt som är mycket bättre är till viss del ojämnt fördelat. En del får mer, andra får mindre. En del tar mer, andra tar mindre.
Den psykiska ohälsan återfinns oavsett kategori. Vad har vi då gemensamt? Jo, MATEN vi äter!
Är det så – ju sämre kvalitet på maten, desto mer psykisk ohälsa?
05/10 16:58 at 16:58
Kerstin,
Jag insåg hur hemskt livet kan te sig för ett barn när min grabb började i skolan. Den grymhet som finns hos dagens barn, redan i 7-8 års åldern är helt ofattbar.
Jag var med min grabb på hans danskurs. Redan vid första lektionen försökte en pojke spana och leta reda på framtida hackskycklingar.
Jag stod längst bak och bara tittade på. När en timme hade gått medan denne pojke gjorde sig lustig över andra och försökte få med sig andra i mobbningspremiären, utan att någon av dansledarna som var 4 stycken lade märke till det, var jag tvungen att kliva in och vråla: Hör du! Nu lägger du av! Ögonblickligen!
Det var kanske inte särskilt snyggt gjort av mig. Men pojken sa inte ett knyst för han visste EXAKT vad jag talade om! Det upprepades aldrig igen. Det värsta var att han inte alls duktigare på att dansa än de som han försökte håna. Tvärtom…
Jag tror att de flesta barn får sina problem i mötet med andra barn. De är på tok för många barn som saknar något. Detta något är inte matreill. Den är känslomässig. Kramar, kramar och åter kramar. Att tala om omtankte om andra! En egen inställning till andra människor och så vidare…
05/10 19:44 at 19:44
Jag skulle säga att heltid daghemsvistelse för alla barn från ett års är en dålig start om man vill åstadkomma en psykisk grundtrygghet,
men att säga detta svär förstås både mot feminismen och den av alla omkramade arbetslinjen.
05/10 20:07 at 20:07
Kanske kan orsaken ligga i uppväxten, i brist på uppmuntran och positiva respektfulla kontakter med föräldrar och andra vuxna människor. Det har det nog blivit allt mindre av under senare år. Föräldrar måste jobba mycket för att klara uppehället, stora barngrupper på dagis med för lite tid och ork till bra relationer mellan barnen och personalen. Det samma i skolan, mycket tid framför TV och dator, mycket kontakt via tekniken istället för verkliga mänskliga relationer.
Och inte minst då påverkan från media och reklam där man intalas att man inte är något värd om man inte… ja man har inget värde i sig själv.
Allt detta kan inte jag se som befrämjande för en god uppväxt där man kan växa till fria starka människor, ”aldrig så bra som nu” det kan jag inte hålla med om, nej jag är glad att jag växte upp på 50-60 talen.
05/10 20:09 at 20:09
Rawia Morra:
Det konstigaste, i det du berättar är väl att lärarna varken såg eller ingrep. Det verkar ju som om dagens barn är avsevärt mycket råare och mer våldsamma mot varandra än de varit tidigar, och det är fasansfullt.
Stefan Hallgren (men även Rawia och Thomas här):
Tänk, jag håller helt med dig, vilket jag inte tycker strider ett dugg mot min feminism. Jag tror inte heller det är bra för små barn att vistas på dagis hela dagarna, i synnerhet som man drar ner på personalen hela tiden och har allt fler barn per vuxen. Men ännu värre är det sannolikt att utsätta dem för ständiga byten av unga och oerfarna barnflickor i hemmet, som överklassen gör. Att överklassen blir totat empatibefriad är inte konstigt. Den lär sig redan som barn att man inte kan lita på några relationer, inte får fästa sig vid någon för då blir man bara besviken snart.
Lösningen för vanligt folk är förstås avsevärt kortare arbetstider för föräldrarna, vilket Sverige utan vidare skulle ha råd med, om den politiska viljan fanns.
Och kan du tänka dig, min man och jag arbetade halvtid när dottern var liten, ja ända tills hon var i 15-årsåldern, och så att den ene arbetade förmiddag och den andre eftermiddag. Hon hade alltså alltid någon hemma när hon växte upp. Det trodde du inte :lol:!
05/10 20:39 at 20:39
Jag tror det är en kombination av olika saker (föga förvånande).
SSRI har visat sig ha väldigt diversa effekter på tonåringar (publiceringar visar mer och mer att de ökar risken för självmord bland tonåringar och därför måste dessa övervakas mycket mer vid medicinering) och det är därför den typen av medel fungerar bättre på ”äldre”, dvs över 20-22 år.
Personligen tror jag att vi glömt att tala om att det inte är ett normaltillstånd för oss att ha det underbart och suveränt och glädje hela tiden. Särskilt inte under tonåren när hormoner och allting rusar upp och ned och kroppen går igenom massiva förändringar. Inte för att säga att vissa tonåringar inte lider av psykiska problem men jag tror tyvärr att de allra flesta inte klarar av att hantera vissa nedslående saker (låga betyg, misslyckas på prov, inte få besvarad kärlek, inte ha coolaste kläderna, inte bli bekräftade av andra som bäst varje dag etc.) utan tar det som ”NU är mitt liv slut!”.
Att vi (egentligen borde jag nog säga ni eftersom jag är i mittengenerationen här) har skyddat barnen från ”katastrofer” och därmed gjort dom inkapabla att se perspektivet och överreagerar därmed. Lägg till den enorma utseendefixeringen, som visserligen fanns förut, men som blivit gemene mans sak nu. ”Alla kan” och ”alla ska” fastän det kanske inte alls är möjligt för alla (eller för den delen önskvärt). Vi har helt enkelt lurat oss själva att allting är möjligt för alla och när de inser att världen kanske inte är så demokratisk och osjälvisk vet dom inte hur dom ska agera utan vänder det mot sig själva istället (särskilt flickor, pojkar slår ju som bekant utåt i stället i större utsträckning).
Lite långt kanske… förlåt!
05/10 22:48 at 22:48
Jinge, tror inte på din förklaring om att vi trivs bättre med jakt, fiske och jordbruk. Urbana samhällen har existerat under sekler, ja tusentals år men inte här i norden, men i andra delar av världen. Enklast är att jämföra med Italien.
Inte heller ska man svartmåla dagis o fritis. Det finns många exempel på att det fungerar bra. Råheten hos en del barn har nog sin grund i det allt råare klimatet i samhället. Man ska sköta sig själv och skita i andra. Grundorsak är det kapitalistiska systemet, som på grund av sina inneboende motsättningar drivs allt längre i riktning mot brutalitet och fötryck. Ett system som i sig leder till krig och förstörelse, och som drar även fredsälskande människor till beroende av rustningar och krig. Aktuellt exempel våra pensionsfonder investerat i Totals utnyttjande av förtryckta människor i Myanmar (burma).
Unga människor ser naturligtvis det inte så, men upplever en fruktansvärd och för många olöslig motsättning mellan råheten och den förkunnade och av dem själva spontant önskade humanismen.
Kan det vara åtminstone en delförklaring?
05/10 23:03 at 23:03
Håller nog med kommentator nr. 1, men vill inte uttrycka det som att ”samhället ställer krav” och annat dylikt man alltför ofta hör, som målar in folk i en passiv offerroll. Men helt klart uppfostras nutidsmänniskan till att ställa närmast övermänskliga krav på sig själv och sitt eget liv. Är jag inte snygg och ”framgångsrik” är jag värdelös. Är jag inte nummer ett, är jag en nolla. Man hamnar kanske rentav i paradoxen att man ställer så starka krav på sig själv att ständigt vara lycklig och tillfredsställd, att effekten blir den motsatta istället.
Har själv haft en anspråkslös arbetarklassuppväxt på landet, men måste ändå varje dag påminna mig själv om att det i längden är totalt oviktigt huruvida jag lever ett spännande och framgångsrikt liv eller ej. Hur ska det då inte vara för de stressade, urbana karriärsmedelklassföräldrarnas stackars barn?
06/10 07:46 at 07:46
Sådär, tillbaka efter att ha varit iväg och jobbat natt. Jag har jobbat kvällar, nätter och helger under barnens uppväxt för att kunna vara hemma med dom tills dom vid 3-4 års åldern börjat på lekskolan. Det känns som en bra, fastän inte ekonomisk investering. Annat än borgarnas livspussel, där man ska jobba som en dopad bäver för att tjäna tillräckligt för kunna anställa folk för att själv kanske få lite tid till barnen, lite kvalitetstid på lördag kl 16.30 eller så…
06/10 13:42 at 13:42
För min del tror jag att dagis kan vara bra för barn. De får en socialträning som inte erbjuds hemma. Men det ska vara en fungerande miljö med inte alltför stora grupper och inte hur långa dagar som helst. Och det får aldrig ta hemmets och föräldrarns roll.
När det gäller barns besvikelser så tror jag att det enda som behövs är att man talar med dem och förklarar. Min grabb var jättebesviken för att hans mamma inte köper bil. Och han grät bittert för det. Men en dag tyckte jag att han var så pass stor att jag kunde tala om för honom om min inställning till bilen.
Jag förklarade rakt upp och ner vad bilen gör med miljön och att jag, så länge vi bor nära allting och har tillgång till många bussar och pendeltåg inte kan tänka mig att skaffa en bil som skadar miljön och bidrar till växthuseffekten.
Efter det har han aldrig sörjt att vi inte har bil. Vad jag vet i alla fall.
Hans intresse idag är att få syn på en elbil. Att räkna ut vilka bilar är miljövänligast och så vidare. Hans kompisar kommer till skolan i stora flotta bilar och stadsjeepar men det bekommer inte honom längre. Inte vad jag märker i alla fall.
Mycket av barnens sorg skulle man kunna lösa på det här sättet. Jag tror att man även kan berätta lite grand om hur barn i andra länder har det. Man måste liksom aktivera deras medfödda känsla för solidaritet och omtanke. Annars förblir den helt outvecklad. Ett barn kan gott spara pengar till utsatta barn i världen och inte bara till playstationspel och annat. Tanken på hur svårt andra barn har det, kan ge barnet perspektiv på de egna bekymren.
07/10 02:21 at 02:21
Det var många och intressanta, och bra kommentarer här. De flesta har dragit fram någon eller några av alla de faktorer som samverkar för att göra unga människor illa.
Jag tor också att det föreligger en slags föreställning idag om att man måste vara lycklig – jämt, och är man inte det, känner man sig bara lite nere, så går man till doktorn och får ”lyckopiller” som inte sällan gör ont värre. Manhar ju visat att unga människor tål de här preparaten ganska dåligt och dessvärre ger man dem ofta bensodiazepiner under inkärningsperioden med SSRI, och benso är knark och kan vara snabbt vanebildande, och risken är stor att skadar de unga ofantligt med denna behandling.
Och vidare, som Åsa påpekar ovan, det är jobbigt att vara tonåring, naturligt att vara det. Jag vet inte hur ofta jag stod på bron över Södertälje kanal när jag var tonåring, och hade lust att hoppa, ja övervägde den saken. Jag vet inte vad man ska göra åt sådant, men tror att goda vuxenkontakter är A och O. Jag hade en underbar mamma, men just då hade hon egna och stora problem, så för min del var det en väninnas mamma som var min räddning.
Rawia:
Jag tror du har rätt i vad du talar om, men vi talar kanske om olika saker här. När jag nämnde överklassbarn som blir besvikna, menar jag de där barnen som får nya barnflickor titt som tätt och vars föräldrar i praktiken inte har tid med dem, och som till slut inte vågar fästa sig vid någon av dem som vårdar dem, eftersom de de fäster sig vid försvinner gång på gång. Sådant är skadligt för små barns psyken. Till slut stänger de av sina känslor och bestämmer sig för att aldrig fästa sig vid någon, och då förlorar de fömågan att känna med andra människor.
07/10 14:28 at 14:28
Det är helt otroligt tycker jag att alla kommentatorer helt är inne på linjen (på ett eller annat sätt) att ”det var bättre förr” och försöker hitta förklaringsmodeller som . Själv är jag född på 70-talet som första barn till en lång rad förstfödda med kort generationsspann (min mamma, pappa, gammelfarmor, morfar osv. var alla förstfödda och fick barn tidigt) och det innebär att jag fick lära känna många generationer av mina släktingar, t.o.m. dom som var födda på 1800-talet. Jag fick också mycket berättat för mig om ännu äldre släkt, även om jag redan som barn förstod att berättelserna var sockrade, att man inte berättade den bistra verkligheten precis som den var. Och därför kan jag med övertygelse säga att det var INTE bättre förr. Ingenting var bättre förr. Inte heller tonårsflickors psykiska hälsa eller situation. Jag går inte på den lätta helt enkelt när någon kommer och påstår att den psykiska hälsan blivit sämre idag.
En intressant artikel om skådespelaren Teri Hatchett (ja ni har nog alla läst skvallerpressen om henne redan) http://www.msnbc.msn.com/id/21047603/site/newsweek/page/0/ där säger hon t.ex. att för 30 år sedan ”fanns” inte sexuella övergrepp. Vadå, undrar man, begicks dom inte då? Är det ett nytt fenomen? Nej, hon menar att ingen TRODDE att det fanns. Offrena hade alltså ingen chans i världen att bli trodda. Alltså var alla drabbade tvungna att också ”inte finnas”. Idag finns åtminstone en minimal chans att få lov att finnas, att bli trodd och att inte få skulden för det man själv inte har gjort. Idag finns en liten chans att bli hörd om man visar omvärlden att man mår dåligt och att man är drabbad av något.
Psykvården för bara 30 år sedan var detsamma som frihetsberövning, en typ av fängelsestraff, åtminstone var det så psykvården uppfattades i de breda folklagrena. Ingen ”vetttig” människa sökte sig till psykvården frivilligt. Det är annorlunda idag.
Samhället var också betydligt mer våldsamt för bara 40-50 år sedan än det är idag. Folk slogs mer helt enkelt, överallt och även i hemmet. Att slå andra människor är också ett sätt att hålla sin egen psykiska ohälsa i schack. Men tas den ”möjligheten” ifrån en så ”känner” man mer att man mår dåligt. Så jag skulle vilja hävda att den inre psykiska ohälsan ändå är ett steg i rätt riktning, även om vi inte får stanna utvecklingen här.
Så jag tror inte ett ögonblick på att någon grupp mår SÄMRE idag än denna grupp gjort tidigare i historien, för då skulle jag vilja säga att den som påstår det är otroligt historielös. Vad jag ser idag är ett ÖPPNARE samhälle, inte mycket öppnare, men ändå, öppnare än förr. Och jag tror att i den lilla öppningen kastar sig unga människor desperat ut i längtan efter hjälp. Förr fanns inget hopp om hjälp ens en gång. Så min tes är att vi måste gå hela vägen ut, vi måste bli ännu mer öppna och våga diskutera hur vi mår (även vi ”vuxna”, för vet vi inte hur vi själva mår kan vi inte hjälpa någon annan heller) ännu mer med varandra, det går inte att backa bandet och lägga locket på nu. Vi måste alltså hjälpa våra tonåringar, lyssna på dom inte bara proppa dom fulla av mediciner. För mediciner hjälper inte mot livet och inte mot den skit som man fått ärva från tidigare generationer! Det enda som hjälper är att omge sig med vettiga människor, men då måste det ju också finnas. Vi måste alla bli vettigare, vi måste alla lära oss att förstå känslor ännu bättre.
07/10 15:43 at 15:43
Anja:
Jag håller nog inte med dig helt här, även om du har rätt i att en hel del familjevåld inte diskuterades, och barn fick antagligen mycket mer stryk förr än idag. Pedofili fanns då också förstås, och jag minns ju hur mina föräldrar varnade mig för ”fula gubbar”, som man sade då, redan när jag var i tre-fyraårsåldern, hur jag fick stränga order att aldrig någonsin följa med en främmande man, inte ta emot godis och inte låta mig lockas av mutor. Och visst skrev man om ruskigheter även då. I mitten av 50-talet blev en liten femårig flicka, som förresten också hette Kerstin, mördad och man hittade henne i resväska i Fittjasjön. Det där skrämde mig ordentligt och gav eftertryck åt föräldrarnas varningar.
Myndigheter begick skändligheter mot barn, och när man kom på att många barn for illa, började dessa lägga sig och ta barn ifrån föräldrar som ansågs inte klara sina barn. Det resulterade i att Sverige blev ökänt i Europa, och att Europadomstolen (tror jag det var) dömde, eller kritiserade Sverige för detta. Föräldrarna, sades det nere i Europa, har absolut rätt till sina barn. Resultatet av klagandet på dessa ingripanden under 70-talet, blev att myndigheterna istället gjorde det motsatta, ingrep i allt mindre utsträckning. Så öppenhet och kritisk granskning av myndigheter resulterar inte alltid i att det blir bra, utan lika ofta i att det blir galet, men åt andra håller så att säga.
Kvinnomisshandeln var klart mer dold, kallades familjebråk och ansågs inte vara samhällets sak, så i dessa avséenden har du säkert rätt i att det är bättre idag.
Men det allmänna våldet var inte lika ruskigt för 25 år sedan som idag. Under hela min uppväxttid så var det en absolut norm, exempelvis, att man inte slog den som redan låg ner. Ungdomar slogs, men det fanns en gräns för hur de slogs. Det där som förekommer idag, att man sparkar på huvuden på folk som ligger på marken, eller hoppar på deras kroppar, varken såg eller hörde jag talas om före 90-talet. Narkotika fanns men missbruket var inte alls lika utbrett som idag.
Sedan var arbetstempot faktiskt inte så hårt, även om det hårdnade och folk klagade redan då. Så på arbetsplatserna var stämningen en annan än idag och man krävde inte denna enorma effektivitet av alla, utan man hade tid att hjälpa dem som inte var så snabba, och man gjorde det utan att bli irriterad. Stressade människor blir mer irriterade helt enkelt.
Och bara det faktum att det inte var några problem att få nytt jobb ledde till att folk blev mindre stressade. Vantrivdes man på ett jobb så slutade man och började jobba någon annanstans, och detta var en situation som var totalt olik den vi har idag. Jag tror inte ens att människor under 35 kan föreställa sig det samhälle som vi levde i för 30 år sedan i det här avséendet, just för att de aldrig har upplevt det och de kan troligen inte förstå vilken skillnad det blir om det finns jobb åt alla mot om alla ständigt hotas av att bli arbetslösa och förlora sin försörjningsmöjlighet.
Så jo, det viktigaste och mest grundläggande, jobbmöjligheterna, var bättre förr, även om somligt annat är bättre idag.
Tror sedan att ingen av oss vill motsäga dig vad gäller att vi vuxna måste ta tid med våra barn och ta deras liv och problem på allvar, bry oss om dem och prata med dem.
08/10 00:17 at 00:17
Men handlade det inte från början om att självmorden bland ungdomar hade ökat och alldeles särkilt bland flickor? Det är allvarligt.
Vi har fått det mycket bättre än tidigare generationer. Helt klart: materiellt (och varför skulle det inte vara så?), höjd bilningsnivå som bla innebär bättre förståelse av barns villkor och behov, mindre våldsutövning i vardagen t ex avskaffandet av aga osv.
Men obehagliga fakta kvarstår – många ungdomar har i alla tider till föräldrars och syskons sorg och fasa begått självmord – att fler tydligen gör det nu. Varför? Det måste tas på allvar och mitt trevande försök tidigare på bloggen kan väl inte helt avfärdas.
08/10 01:11 at 01:11
Sixten Andersson:
Det tycks delvis handla om olika åsikter om varför unga kvinnor och flickor tar livet av sig i högre utsräckning igen.
Somliga anser att det beror på högre stress idag än tidigare, andra att det inte kan vara orsaken eftersom vi ”har det bättre idag” (vilket är en sanning med stor modifikation, enligt min uppfattning).
Själv är jag väldigt skeptiskt till antidepressiva medel. Det är något skumt med dem. Medicinsk expertis hävdar att de är jättebra och att de med dessa medel har mycket bättre bot idag, men detta kan ju inte vara fallet, för då skulle vi inte se så många deprimerade människor, så många som blir sjukskrivna och förtidspensionerade pga depression, och inte skulle självmorden öka heller – tycker man. Det är något som inte stämmer här alltså.
Jag hörde aldrig någonsin talas om människor som blev förtidspensionerade på grund av depression förr. Däremot känner jag personer som blev det pga bensoberoende, den tidens ”antidepressiva” som drabbades av diverse konstiga fysiologiska problem, outhärdliga smärtor etc.
Sedan undrar jag i vilken ålder de här flickorna är som tar livet av sig? Om det är tonåringar eller unga kvinnor mellan 18 och 25 ex. Undrar också väldigt mycket om de äter antidepressiva eller inte. Konstigt nog talas det aldrig om den saken.
11/09 02:09 at 02:09
[…] Kilen – en tragedi, 28/12 2006 – SSRI – inte så förträffliga som man påstått, 26/6 2007 – Självmord bland unga flickor ökar, 5/10 2007 – Alliansen, läkemedelsgiganternas drömregering, 30/1 2008 – Även biologismen från 30-talet […]
24/02 18:27 at 18:27
[…] 31/3 2008 2) Alltfler unga sjukpensioneras pga depression, Motvallsbloggen 25/2 2006 2) Självmord bland unga flickor ökar, Motvallsbloggen 5/10 2007 3) Psykiatriker med underlig föreställning om “vetenskap och beprövad erfarenhet”, […]