Alla talar om Facebook och jag begriper ingenting
Alla talar om Facebook just nu och jag begriper ingenting. För det första är mitt ”face” ingenting att skryta med längre. Det tyckte jag inte att det var ens när jag var ung, men idag skulle jag anse mig vara mycket vacker om jag fortfarande såg ut som jag gjorde för 30 år sedan, så jag har inte känt så mycket för att sätta mig in i den här nya trenden med Facebook.
Nu har jag fått mejl om att jag är utsedd till friend i en Facebook och känner mig förstås smickrad och glad att någon vill ha mig som friend, men jag förstår inte alls vad det innebär. Vad förväntas jag göra åt saken?
Just nu känner jag mig så hjärtligt trött på allt digitalt. Jag hade tänkt mig att jag var fullärd (nåja, i alla fall att jag inte skulle behöva lära mig oceaner av nya saker hela livet för att klara livhanken), men så inser jag att i denna digitaliserade tid måste jag fortsätta att lära mig nya saker hela tiden för att kunna leva ett normalt liv, och att så fort jag lärt mig en sak så kommer nya program som kräver nya inlärningstider.
Har precis köpt mig en ny symaskin, en som ska vara ett rent under och kunna sy allt och som dessutom kostade skjortan – och lite till. Nåja, symaskin vete 17 om jag ska kalla den för. Det är en ny dator med ett otroligt program som troligen tar ett år att lära sig behärska och trots flera timmars kamp med eländet så har jag inte lyckats sy en raksöm med den ens. Så nu har jag bestämt mig för att det är något fel på underverket. Det retar mig bara så oerhört att jag måste lägga ner en massa tid på att konstatera detta. Hade det handlat om en vanlig mekanisk maskin hade jag vetat detta redan efter tre minuters test.
Så har man alltså också stängt ner alla möjligheter att se analog TV och nu vet jag inte om det ens är möjligt att få en skaplig bild där jag bor. Jag blir troligen tvungen, om jag vill fortsätta att se TV, att köpa en sådan där konverter, programmera den och se om det fungerar i mitt hål i skogen, och räknar med att det handlar om ytterligare några timmars trial and error, som i värsta fall resulterar i att jag inser att jag i fortsättningen inte kan se en njutbar TV-bild. Sådana där bilder som pixelerar så fort figurerna rör sig på TV-skärmen är inte njutbara att se på och sådana har jag sett lite här och där. Det är ju f:n att jag ska behöva kasta ut flera hundra kronor på att ta reda på om jag kan se TV i fortsättningen!
Just nu har jag alltså mest lust att dra något gammalt över mig. Digitalt utmattningssyndrom kanske man kan kalla det. Undrar just om det finns några speciella tabletter mot sådant? Om inte så är detta ett tips till läkemedelsindustrin. Varför inte preparatet Diusyrom som gör att man står ut med den digitala omvärlden, bara en liten ändring på någon molekyl i SSRI-preparaten så har man en ny storsäljare. Jag skulle omedelbart begära att få preparatet utskrivet åt mig.
09/10 04:33 at 04:33
Våga vägra Facebook!
Dina kommentarer angående symaskinen skrämmer mig lite. Är på jakt efter en ny eftersom min gamla trotjänare Pfaffen har lagt av. Alla nya verkar vara digitaliserade. Och av erfarenhet säger det mig att det är detsamma som struligare. Suck.
09/10 11:58 at 11:58
Petra:
Jo, jag vägrar, men skulle bra gärna vilja VAD det är jag vägrar-
Vad gäller symaskinen så har du helt rätt, de gamla mekaniska var underverk av tålighet, hållbarhet och pålitlighet och nyare digitala maskiner har en väldig förmåga att trassla – jämt!
09/10 12:00 at 12:00
Jag begriper inte hur folk med ens normala tekniska kunskaper får digital-tv-eländet att fungera! Sämre bild, hoppande vbild, fördröjningar i utsändingen… I vårt hushåll finns en programmerare och en dba – och vi går bet. Säker på att det kommer at finnas folk ute i landet som sitter där och inte får in bilden och kanske knappt får in ljudet! Ge oss kristallmottagaren tillbaka, vetja!
Jag förstod inte heller storheten med Facebook, men gick med på kul. Det gör mig inget om det är en övergående fluga. Och faktiskt: jag har hittat några riktigt roliga grupper som jag får info på dessutom har jag fått kontakt med två gamla föreningar jag varit medlem i – på ett nytt och lite roligt sätt.
09/10 16:12 at 16:12
Facebook är enklare än det verkar vid första anblicken. Det enda du egentligen behöver göra är att svara på ditt vän-mail och skapa ett konto på facebook. Sen följer du bara instruktionerna och väljer hur mycket info om dig själv du vill ska finnas tillgängligt på nätet…
Jag var väldigt skeptisk från första början, men efter att jag testat blev det nästan beroendeframkallande… i två veckor, sen var jag istället gruvligt trött på det.
Nuförtiden tycker jag det är en enkelt och bekvämt sätt att hålla kontakt med vänner och bekanta från förr, samt ett småkul tidsfördriv med alla dessa applikationer man kan välja att lägga till om man vill…
09/10 16:30 at 16:30
Jag är helt med på Våga vägra Facebook.
Vem behöver den.
Jag skapade ett konto en gång men sedan kom den stora digitala tröttheten över mig. Vad gör jag här?
Vacker eller inte, Våga vägra Facebook!
09/10 16:38 at 16:38
Ska man logga in sig varje dag och kolla av vännerna, eller vad handlar det om? Och hur mycket av sig själv ska man lämna ut – samt vem lämnar man ut det till?
10/10 00:21 at 00:21
Galaxa:
Så du har också sett ett antal dåliga TV-mottagningar? Är det bara vi på landet som har sådana eller kan de vara dåliga även i städerna?
Fast kristallmottagare – är det inte att ta i :-)?
10/10 11:08 at 11:08
Våga vägra TV. Sedan vi flyttade ut i skogen i juni har jag inte sett ett TV program. Inte läst Sveriges malligaste tidning. Endast lokaltidningen. Det funkar ändå. Livet rullar på. Enda problemet är internet. Skall försöka med mobilt. Får se om det funkar. Vill jag läsa tidningar så finns ju alltid, hur länge. biblioteket. Man får lite abstinens men man hinner med mycket annat.
10/10 14:51 at 14:51
Telia och Uppsala verkar vara en dålig kombination vad gäller digital-tv, så det är inte bara på landet besvären finns! Kristallmottagare – nja, jag överdrev kanske liiiite.
Kanske jag då på samma gång kan få göra en kategorisk anmärkning ang Facebook: Sådana där våga-vägra-typer är likadana överallt! Ibland ska de våga vägra rosa kläder till sina döttrar. Ibland ska de våga vägra golf! Vad är det egentligen de vågar? Riktiga fegisar är vad de är! Som måste krysta fram argument och ursäkter för att tycka något! Kan ni inte bara säga: Facebook är inget för mig! Det räcker!
10/10 16:55 at 16:55
Kerstin: Man kan låta Facebook skicka mail till den vanliga mailen när det händer något på ens egen facebook-sida, så man behöver inte gå in jämt och ständigt.
Om man inte tycker att fejset duger kan man ju rita något – du har ju din motvallstant! Man lämnar ut det man vill och kan ge begränsad åtkomst till vänner som bara är bekanta.
Jag är med i en grupp som har som har barnprogram från 70- och 80-talet som intresse – det är nördigt och jättekul att se intron etc till gamla barnprogram man minns. Onödigt kanske, men helt oförargligt och det har gjort mig riktigt glad några gånger.
10/10 20:54 at 20:54
Galaxa:
Nå, man ska inte underskatta grupptryck. Sådant faller vi alla för, vare sig vill eller inte, vare sig tror det eller inte. Jag gjorde det, mot min vilja, bara häromdagen exempelvis och mår riktigt dåligt av den saken. Så att skriva ”våga vägra” kanske är ett bra uttryck för vad det handlar om många gånger även om det är skämtsamt menat här.
Vad gäller rosa kläder till dottern så vägrade jag att ta på henne sådana. Hon klädde nämligen bäst i blått – det har hon dessutom själv ansett sedan hon fick en åsikt om saken :-).
Tack förresten för informationen om vad Facebook är och hur man förfar med den. Det var vad jag efterlyste.