Alla talar om Facebook just nu och jag begriper ingenting. För det första är mitt ”face” ingenting att skryta med längre. Det tyckte jag inte att det var ens när jag var ung, men idag skulle jag anse mig vara mycket vacker om jag fortfarande såg ut som jag gjorde för 30 år sedan, så jag har inte känt så mycket för att sätta mig in i den här nya trenden med Facebook.

Nu har jag fått mejl om att jag är utsedd till friend i en Facebook och känner mig förstås smickrad och glad att någon vill ha mig som friend, men jag förstår inte alls vad det innebär. Vad förväntas jag göra åt saken?

Just nu känner jag mig så hjärtligt trött på allt digitalt. Jag hade tänkt mig att jag var fullärd (nåja, i alla fall att jag inte skulle behöva lära mig oceaner av nya saker hela livet för att klara livhanken), men så inser jag att i denna digitaliserade tid måste jag fortsätta att lära mig nya saker hela tiden för att kunna leva ett normalt liv, och att så fort jag lärt mig en sak så kommer nya program som kräver nya inlärningstider.

Har precis köpt mig en ny symaskin, en som ska vara ett rent under och kunna sy allt och som dessutom kostade skjortan – och lite till. Nåja, symaskin vete 17 om jag ska kalla den för. Det är en ny dator med ett otroligt program som troligen tar ett år att lära sig behärska och trots flera timmars kamp med eländet så har jag inte lyckats sy en raksöm med den ens. Så nu har jag bestämt mig för att det är något fel på underverket. Det retar mig bara så oerhört att jag måste lägga ner en massa tid på att konstatera detta. Hade det handlat om en vanlig mekanisk maskin hade jag vetat detta redan efter tre minuters test.

Så har man alltså också stängt ner alla möjligheter att se analog TV och nu vet jag inte om det ens är möjligt att få en skaplig bild där jag bor. Jag blir troligen tvungen, om jag vill fortsätta att se TV, att köpa en sådan där konverter, programmera den och se om det fungerar i mitt hål i skogen, och räknar med att det handlar om ytterligare några timmars trial and error, som i värsta fall resulterar i att jag inser att jag i fortsättningen inte kan se en njutbar TV-bild. Sådana där bilder som pixelerar så fort figurerna rör sig på TV-skärmen är inte njutbara att se på och sådana har jag sett lite här och där. Det är ju f:n att jag ska behöva kasta ut flera hundra kronor på att ta reda på om jag kan se TV i fortsättningen!

Just nu har jag alltså mest lust att dra något gammalt över mig. Digitalt utmattningssyndrom kanske man kan kalla det. Undrar just om det finns några speciella tabletter mot sådant? Om inte så är detta ett tips till läkemedelsindustrin. Varför inte preparatet Diusyrom som gör att man står ut med den digitala omvärlden, bara en liten ändring på någon molekyl i SSRI-preparaten så har man en ny storsäljare. Jag skulle omedelbart begära att få preparatet utskrivet åt mig.