Ett optimistiskt framtidsscenario från 50-talet
På det glada 50-talet, då jag var tonåring och då man börjat automatisera alltmer i industrin, samt då kärnkraften lovade obegränsad och praktiskt taget gratis tillgång till energi, sade min optimistiske fader, som var maskiningenjör, något som jag erinrar mig idag då arbetslöshet är det stora problemet:
”Mot slutet av 1900-talet är allting så automatiserat att man bara behöver gå till jobbet och trycka på knappen en gång i veckan”.
Det var på den tiden då det ansågs självklart att landets samlade tillgångar skulle fördelas någotsånär jämlikt mellan människorna. Pappa kunde uppenbarligen inte ens föreställa sig att man istället skulle slita ut en del av medborgarna genom att lägga på denna alltför mycket arbete och jaga resten av befolkningen, som vore den en skock amoraliska icke-människor, genom att låta den leva i nöd eller på hopplöst lågt tilltagna bidrag.
Det var då det – innan nedsippringsteorin hade slagit igenom tvärs över hela det politiska fältet och innan idén om total skattebefrielse för de ohemult rika ansågs vara vägen till välstånd för alla.
22/11 14:39 at 14:39
Du har rätt Kerstin. Jag minns också den ljusa framtidstron (på 60-talet). En sak jag minns från 70-talet, tror jag det var, var debatten om skatt på produktion, den sk. PROMSEN. Jag följde inte med samhällsdebatten så noga på den tiden, men jag tror tanken med den skatten var att maskinerna som ersatte folk i produktionen skulle försörja de som inte behövde arbeta!
mvh Mats
22/11 16:44 at 16:44
Jag tror att tanken var att denna skatt skulle betala dem som anställdes inom offentlig sektor, som tänktes sysselsätta dem som inte längre behövdes för industriproduktionen.
22/11 17:56 at 17:56
Logiskt sett är en sådan skatt det enda rimliga, med ökad produktivitet per anställd. Men den så kallade globaliseringen (se mitt forum http://life.lege.net/viewtopic.php?p=77#77 för dekryptering av detta och relaterade begrepp) har ju satt stopp för detta.
22/11 21:58 at 21:58
Leif:
Ja, och det finns kanske de som har intresse av denna utveckling – åtminstone tills alla är så lågavlönade och fattiga att det inte lönar sig att producera längre – men å andra sidan, de som blivit megarika fram tills dess kommer ju inte att lida av detta heller – tvärtom.
23/11 17:32 at 17:32
Mina tankar fastnade särskilt på raderna ”slita ut en del av medborgarna genom att lägga på denna alltför mycket arbete och jaga resten av befolkningen” i ditt inlägg, Kerstin, men jag kan i min vildaste fantasi inte riktigt få ihop det…
Om nu det gamla ordspråken ”lön för mödan”, ”göra rätt för sig”, flit, osv är eftertraktansvärda visdomsord att leva efter, hur går det ihop med den – för tillväxten och den samhällsekonomiska stabiliteten – eftertraktansvärda arbetslösheten på några procent?
Och hur tror man sig kunna minska sjukfrånvaron med suspekta metoder (”jakt”, med påföljande flytt av sjukskrivna från ”sjukskrivningsstatistiken” till ”arbetslöshetsregistret”, ”socialbidragstagarregistret” eller till ”pensionärsregistret”, osv. ) – när dessa metoder de facto leder till ökad ohälsa bland befolkningen? Ibland känns det som om det finns en- ja, rent av medveten – tanke om det naturliga urvalet bakom den politik som förs: det vill säga, att låt de svagaste slås ut och snabbast möjligt!
23/11 18:27 at 18:27
De arbetslösa ska tjäna som avskräckning, och för att hålla nere lönerna!
24/11 16:52 at 16:52
Leif: Ja, om vi inte ska få se en ofantlig fattigdom i hela världen måste tillgångarna fördelas mer jämlikt, och det finns två sätt att åstadkomma detta, genom beskattning av produktion/företag eller genom förstatligande av tillverkningsindustrin.
Just nu gör vi motsatsen runtom i världen, ser till att allt färre kommer att äga alltmer av jordens resurser. Det är inte globaliseringens fel, det är politiken som är vanvettig.