Bra sammanfattning av USA:s/Natos MÖ-politik
Nedanstående citat ur en artikel med rubriken Responsibility to Protect. Humanitarian Lies Are Paving the Road to Armageddon, utgör en bra sammanfattning av USA:s/Natos MÖ-politik. De som följt med lite i internationella diskussioner om det som händer i världen just nu känner igen modellen.
Western mainstream media hasten to tell the story according to a standard template:
The ruler of the country is a “dictator”. Therefore, the rebels want to get rid of him simply in order to enjoy Western-style democracy. Therefore, the people must all be on the side of the rebels. Therefore, when the armed forces proceed to repress the armed rebellion, what is happening is that “the dictator is killing his own people”. Therefore, it is the Responsibility 2 Protect of the international community (i.e. NATO) to help the rebels in order to destroy the country’s armed forces and get rid of (or kill) the dictator.
The happy ending comes when Hillary Clinton can shout gleefully, “We came, we saw, he died!” (1)
(Min översättning: Västvärldens stora media skyndar att berätta historien enligt standardmallen:
Ledaren i ett land är en ”diktator”. Därför vill rebeller bli av med honom, helt enkelt för att kunna få njuta av en Västerländsk demokrati. Därför måste hela folket stå på rebellernas sida. När militärens styrkor fortsätter att trycka tillbaka beväpnade rebellstyrkor så dödar diktatorn sitt eget folk. Därför är det det internationella samfundets (dvs Natos) skyldighet att skydda (R2P/Responsibility to Protect) och att hjälpa rebellerna att förgöra landets militära styrkor och göra sig av med (eller döda) diktatorn.
Det lyckliga slutet kommer när Hillary Clinton lyckligt ropar. ”Vi kom, vi såg, han är död”.)
Författaren, Diana Johnstone, fortsätter med att beskriva resultatet:
Thereupon, the country sinks into chaos, as armed bands rove, prisoners are tortured, women are put in their place, salaries are unpaid, education and social welfare are neglected, but oil is pumped and the West is encouraged by its success to go on to liberate another country.
That at least was the Libyan model. (1)
(Min översättning: Därpå sjunker landet ner i kaos när beväpnade gäng rövar, torterar fängslade människor, sätter kvinnor på plats, löner betalas inte ut, utbildning och social välfärd negligeras, men oljepumparna och Västvärlden har uppmuntrats av sin succé, att gå vidare och befria ett annat land.
Det var i alla fall den libyska modellen)
Läs gärna artikeln. Den fortsätter med att diskutera Syrien och hur man försöker samma sak där som i Libyen, men hur Syrien, av flera orsaker, inte är riktigt samma enkla match som Libyen, som trots allt inte var riktigt så enkel som USA/Nato tänkte sig när man började bomba landet. Inte heller i Libyen representerade rebellerna ”folket”. Bara en del av det och en så liten del att de behövde rejält stöd från Nato för att kunna störta och mörda Ghadafi.
Vi kan ju tänka oss hur lätt det utan tvivel skulle vara att upprepa samma sak i Sverige, med en socialdemokratisk regering stödd av Vänsterpartiet , där vänsterblocket hade 51% av väljarna bakom sig, exempelvis. Bara att betala och utbilda ett antal högergrupper att göra rejäl propaganda, låta världspressen utmåla den svenske statsministern som en förfärlig diktator, organisera demonstrationer runtom i Sverige mot den socialdemokratiska regeringen och sedan skicka in vapen och legoknektar om det också krävdes, som började skjuta på svenska medborgare. Vad skulle en svensk regering göra i det fallet? Säga att ”oj då, svenska folket vill bli av med oss”, och låta de beväpnade grupperna ta över landet och skjuta alla som protesterade eller som de ogillade?
Om regeringen däremot beordrade ut miliären att beskjuta ”rebellerna” skulle detta internationellt utmålas som förfärligt, som att den svenske statsministern skjuter på ”sitt eget folk”, det folk som ju klart visar att man vill bli av med den förtryckande regimen.
Scenariot är förstås helt osannolikt så länge svenska regeringar, oavsett vilka de består av, vackert går i USA:s ledband. Men det är detta som skett i Libyen och som man försökt med i Syrien, och är igång med också i Ryssland, fast där har USA bara kommit till fas I än, betalar aktionsgrupper, s.k. NGO:er,(2) som organiserar protestdemonstrationer mot Putin, för att han inte har någon lust alls att sälja ut Ryssland till Väst.
/Kerstin
Länkar:
1) Responsibility to Protect: Humanitarian Lies Are Paving the Road to Armageddon,Diana Johnstone, Color Revolutions and Geopolitics 22/2 2012
2) Why Love Putin’s Russia? …Cause it’s All We Got!, William Engdahl, Color Revolutions and Geopolitics 2/2 2012
Mer att läsa:
- American involvment in the Arab Spring and Syrian revolution, tomorrows news today 16/2 2012
- Wars of Naked Aggression. Why Can’t Americans Have Democracy?
by Pul Craig Roberts, counterpunch.org 2-4/3 2012
- U.S. warnings over Iran’s nuclear program no bluffing, says Obama, lIzzie Phelan 2/3 2012
03/03 19:25 at 19:25
Det är en klassisk taktik från envar makthavare att påstå att kritiker är köpta av nån utomstående. Envar makthavare har intresse av att framställa sig själv som ett mönster av folkvänlighet och upplysthet och framställa alla kritiker som skumma. I arbetarrörelsens barndom var alla rörelseorganisatörer, enligt myndighetspropagandan, främmande element som kom in och förförde landets hederliga arbetare som givetvis var så nöjda med sin traditionella överhet.
Så det säger nog Putin och Asad också. Men hur rimligt är det egentligen att man riskerar livet för lite pengar?
Ett betydligt rimligare scenario är att de faktiskt är fråga om genuint missnöjda människor som utnyttjas av diverse stormakter. Det saknas ingalunda helt legitima skäl att vara missnöjd med såväl Putin som Asad. Putin representerar en härskarklass som vältrar sig i lyx samtidigt som en majoritet har det sämre än på Sovjettiden, och Asad representerar den lilla alawitminoriteten som har styrt landet i decennier.
Vilket förstås inte är något skäl varför utomstående ska fiska i det grumliga vattnet. Varje försök av stormakter att blanda sig i konflikter förvärrar dessa konflikter, gör dem svårare att lösa, och orsakar mer förstörelse än de skulle ha gjort om folk fått reda ut dem på egen hand.
03/03 22:22 at 22:22
Jan Wiklund:
Naturligtvis är inte så enkelt som att det inte finns några missnöjda. Det är väl vad jag menar med mitt tänkta exempel om Sverige, där vi får anta att ungefär halva befolkningen, +- några procent, är missnöjda med regeringen, oavsett hur den ser ut. Håller alltså delvis med dig. Sen är det ju inte bara ledaren/diktatorn som har intresse av att framställa sig själv som human. Det har de oppositionella också, som rebellerna i Libyen ex, som visat sig vara betydligt omänskligare än Ghadafi var.
När sedan de missnöjda uppmuntras, de skickas på kurser till USA om hur de ska dra slipstenen, organisera protestdemonstrationer, förses med flaggor av viss färg, lovas ekonomiskt stöd för fortsatta protester och, i det fall de protesterande lyckas störta sittande regering, i värsta fall med bombstöd från Nato, och USA tillsätter den nya regeringen med sina nickedockor, då är det ganska ruskigt.
Vad gäller Syrien så rekommenderar jag läsning av rapporterna, dels den från Paris dels de arabiska observatörernas, för en lite mer allsidig bild av händelserna där.
- The Lebanonization of Syria. Report on the actors of the Syrian Crisis, French Center for Intelligence Research – CF2R1), Paris, januari 2012
och
Report of the Head of the League of Arab States Observer Mission to Syria for the period from 24 December 2011 to 18 January 2012
Nu ramlar det dessutom in rapporter om att den fria syriska armén avrättar alawiter i ganska stor skala. Får väl se framöver om detta hr fog för sig.
Sen förstår jag inte vad du menar på när du frågar hur rimligt det är att offra livet för pengar. Vilka syftar du på?
03/03 23:36 at 23:36
Diana Johnstone tillhörde ju gruppen av Slobodan Milosevics beundrare så hon känns mera som groupie till diktatorer och ”hårda män” än som trovärdig källa.
04/03 01:50 at 01:50
Thomas:
Diana Johnstone berättade en annan historia om det kriget än den gängse, och vad jag förstår, fast jag inte är väldigt insatt i det kriget, så är det ganska många experter och människor med kunskaper om internationella affärer som ger henne rätt idag. Så jag vill nog ha mer sakskäl, än bara din insinuation att hon är diktaturkramare, innan jag tar din kommentar ovan på allvar.
04/03 12:52 at 12:52
Jag syftar på oppositionen. De gör det inte för pengar. De gör det för att den organisation av samhället som råder lämnar dem utanför.
I Libyen var det uppenbart en uppgörelse mellan öst och väst. Enigt Kumru Toktamis bröt konflikten ut sen Qaddafi sparkat ut vissa klanledare och ersatt dom med västutbildade experter. Det bröt jämvikten i samhället och ställde östklanerna i opposition. Sen blev det andra som på kort sikt tjänade på det, men oppositionen i sig var inte nödvändigtvis fel.
I Syrien vet jag inte, men jag antar att de oppositionella är missnöjda med alawiternas privilegier. Det är inte heller nödvändigtvis fel.
Vilket inte är något skäl att idealisera oppositionen heller. Uppenbarligen är det här fråga om djupt segmenterade samhällen – jämför Libanon där det rådde inbördeskrig för inte länge sen – där varje segment slåss för makt för just sin räkning och betraktar varje tanke om majoritetsstyre med fasa.
Kanske det f.d. osmanska imperiets territorium är det område där identitetspolitiken har förverkligats mest renodlat: varje identitet mot alla andra.
04/03 13:19 at 13:19
Jan Wiklund:
Och en inte ringa del av de stridande på oppositionens sida i Syrien är inte syrier. De är utländska legoknektar och vad krigar de för? Så var det även i Libyen. Så vad krigar man i dessa länder för? Jag föreslår att olika ”krigare” har olika orsaker och syften med sitt krigande.
04/03 16:22 at 16:22
Jan Wiklund, gå till 8dagar.blogspot.com och se videon Natos kreatur i Libyen. De som inte förstått vad som hände och ännu tror på lögnerna att NATO bombade för att rädda ciila, får väl sig en tankeställare. För min del inser jag att Muammar Ghaddafi inte brukade överord när han klassade rebellerna som råttor och kackerlackor. Samma händelser för Syriens del tycks nu ha stoppats.
04/03 17:38 at 17:38
Om svenska medier – och då inte minst Public Service – fungerade som tredje statsmakt, som kritisk granskare av de stora dragen i världspolitiken skulle en del av kommentarerna här till blogginlägget inte vara fullt så historielösa som de nu är.
Medierapporteringe från krigen i det som var Jugoslavien har blivit modell för hur väst skapar någon form av folklig accept för kriget som lösningen på allehanda mellanmänskliga problem. Som Diana Johnstone tidigare konstaterat utmålas först en statschef som diktator, precis som Milosevic, om han inte faller undan för västs hotelser!
En sådan utpekad statschef får inte försvara sitt land mot hot utifrån. Kom då ihåg att (väst)tyska stämplingar mot Jugoslavien pågick redan under 1980-talet. Den tyske underrättelseexperten Erich Schmidt-Eenboom har skrivit om detta i sin bok Der Schattenkrieger. Vem har rapporterat om innehållet i denna bok, såsom bakgrund till Kroatiens utbrytning ut Jugoslavien och fördrivningen av serber från gamla boplatser på kroatisk område? Väldigt få förstås och absolut inga medier som når allmänheten. Men googla på Tidskrift för Folkets Rättigheter och du kan få reda på vad den saken gällde.
Så pågick den kontinuerliga svartmålningen av Jugoslavien hela tiden genom Public Service. Om en journalist bara avviker en millimeter från den utstakade vägen är han/hon såld. Kolla bara hur det gick för Björn Eklund på Ordfront – en tidskrift med yttrandefrihet bland sina paroller. Vilken ironi, men det säger väldigt mycket om den fria journalistikens förutsättningar i Sverige.
Cecilia Uddén har haft många föregångare av samma sort inom Public Service. SR:s rapportör från Kroatienkriget den gången det begav sig var en svenskboende kroat, med åsikter som aldrig avvek från den kroatiska underrättelsetjänstens! Tänkt den motsatta tanken. Då bör man också känna till den Oberoende Staten Kroatiens ställning inom naziväldet under åren 1941-45. Sedan fick Staffan Heimerson sitta på hotell i Sarajevo under Bosnienkriget och förmedla bosnienmuslimska kommunikéer, på SR:s räkning. Tror någon, att han någonsin besökte Banja Luka för att berätta om serbernas lidanden under kriget. Men nej, det behövdes ju inte för USA hade bestämt att den gamle nazisten Alija Izetbegovic – han med den Islamiska deklarationen – representerade det goda! Slutligen visste ju alla att Milosevic beordrat etniska rensningar och massvåldtäkter i Kosova! Där fick Kjell-Albin Abrahamsson vara i sitt esse.
Nu har Public Service haft mer än tio år på sig att korrigera sin tidigare genomfalska bild men så sker icke. Av de 325 000 serber som bodde i Kosovo före 1999 finns nu bara 100 000 kvar efter att resten, liksom övriga minoriteter som romer och andra, fördrivits av albanska nationalister, med Natos goda minne och utan något trumpetande om etniska rensningar. Rapporteras det idag något aktuellt från Kosovo är det fortfarande serbernas fel!
Därför är det bara att trampa på i ullstrumporna med nya krig som i Libyen och Syrien.
För den stora allmänheten skapas alltså nu publicistik som utgör ett hot mot demokrati, fred och mänsklig värdighet. Krig går därför an, först och främst så länge du inte själv får bomber i din egen lägenhet eller i din trädgård – och när du en dag får det får du skylla dig själv, för då har omvärlden redan klart för sig att du utgör del av ett patrask. På grund av detta västliga, närmast att betrakta som naturtillstånd kan signaturen Thomas i sin anonymitet fegt stämpla i stället för att diskutera i sak. Som illustration av hur bristen på anständighet kan uttryckas så självklart kan hans kommentar stå där, eljest borde den strykas.
Stockholmsmediernas bevakning inklusive Publik Service av Rysslandval är ju lika enfaldig. Inte ett ord om historien, inte ens om närhistorien. Det var ju den västliga eliten som rekommenderade den ekonomiska chockterapin med jätteprivatiseringar; minns den flinande Anders Åslund som orakel på DN Debatt början av 1990-talet! Själv blev han i alla fall miljonär på kuppen. Meningen med hela privatiseringsvågen var ju att väst skulle komma över Rysslands naturtillgångar men längs den vägen dog ju medborgarna i Ryssland som om det varit världskrig. Det var alltså detta elände kretsen kring Putin satte stopp för. På vägen hade Jeltsin också under västs hurrarop skjutit sönder det ryska parlamentet. Det kallas väl för dubbelmoral. Därför blir Jan Wiklunds kommentar bara ett viftande med armarna, sånt där som en del som kallar sig radikala håller på med i väst!
Bara att balansera de stora västliga medierna med Russia Today skulle vara ett stort framsteg i medierapporteringen, ett konstaterande av att det finns flera sidor på samma mynt. Men det är väl för mycket begärt!
04/03 19:04 at 19:04
Jan Hagberg:
Tack för din långa, uttömmande och klargörande kommentar. Jag uppskattar den väldigt mycket.
Sen kanske det inte är riktigt rättvist att anklaga dem som tror att de fått en någotsånär korrekt information från radio och TV. Svenskar har ännu inte vant sig vid, inte förstått vad det innebär att vara medborgare i en krigförande nation i öppet förbund med USA. De flesta tror nog fortfarande att Sverige är ett neutralt och alliansfritt land.
04/03 22:48 at 22:48
@Jan Hagberg
Och Screbreniza har aldrig ägt rum och Milosevic är en inkarnation av jultomten? Screbreniza var bara ett bländverk av CIA….
Vad är det för vits med att ta upp Kroatiens roll under WW2? Lite guilt by association förstås > Ustasja > Ante Pavelic osv. Känns ungefär lika befogat som att säga att eftersom de svenska kommunisterna mellan Riubbentrop-Molotov avtalet och operation Barbarossa var bundis med nazisterna så är alla av dagens vänsterpartister nazister?
05/03 01:21 at 01:21
Thomas:
Lär dig två ting, dels att du kan ha fel och att somligt som du trott hela ditt liv kanske inte stämmer med verkligheten, dels att argumentera anständigt.