Hur man vet att man börjar bli gammal
När man börjar läsa dödsannonserna i lokaltidningen då vet man att man börjar bli gammal. Numer läser jag dem alltid. Det gjorde jag inte förrän för omkring 10 år sedan. När man var ung utgick man ifrån att ingen i ens bekantskapskrets kunde dö. Då hade ju både man själv och ens jämnåriga vänner evigheten framför sig. Nu när man är äldre vet man att vännerna dör, den ena efter den andra (liksom man vet att man själv kan stå på tur härnäst) och att det är pinsamt att inte veta när så sker.
Då, på den tiden när jag inte läste dödsannonserna, råkade jag emellertid ut för några riktigt pinsamma och tråkiga händelser på grund av denna min försummelse.
Första gången var jag väl omkring de 30 bara. Vi hade lärt känna ett trevligt par i vår ålder i samhället vi hade flyttat till några år tidigare. En dag bestämde vi att vi skulle bjuda hem paret på middag så jag ringde upp deras telefonnummer. Det var den femåriga dottern som svarade varför jag frågade efter mamma eller pappa.
– Mamma är inte hemma och pappa är död, svarade den lilla flickan hurtigt och rättframt.
Jag trodde att hon pratade i nattmössan, som små barn kan göra. Jag hade ju träffat hennes pappa bara några veckor tidigare och då verkade han frisk och var i högsta grad levande. Så jag frågade om hon hade någon annan vuxen hemma och jo, hon hade mormor hemma, som informerade mig om att dottern hade alldeles rätt, pappan var död. Han hade drabbats av hjärnhinneinflammation och dött mycket hastigt. Det var en chock men den fick mig ändå inte att börja läsa dödsannonserna eftersom den här mannens död ändå var en så osannolik händelse.
Andra gången, många år senare, som jag missade något väsentligt var när min grannfru omkom i en bilolycka. Jag läste lokaltidningen och hade sett att en kvinna i hennes ålder hade omkommit i en bilolycka i hemkommunen men inte trodde jag att det var någon jag kände. Några veckor senare träffade jag dotterns goda vän nere på byn. Hon uttryckte förvåning över att jag inte var på begravning.
– Vadå begravnig, undrade jag, varför skulle jag vara på en sådan?
Då berättade hon. Det var förfärligt för den här kvinnan kände jag väl, och henne och hennes man hade vi umgåtts med mycket och dessutom hade vi alltid hjälpt varandra med att passa varandras djur och hus och hem då någon av oss var bortresta. Jag blev alldeles kall. Det var bara att gå ner till hennes man (efter att jag hade kollat upp saken för jag trodde inte riktigt på den) dagen efter och krama om honom och be honom om förlåtelse – för att vi inte visste samt för att uttrycka vårt djupa deltagande i hans sorg.
Vi hade verkligen velat vara med på grannfruns begravningen för att visa hennes familj den respekt och uppskattning vi hyste för dem alla och för att vi hade uppskattat henne mycket och skulle komma att sakna henne, som vi också gjort.
Så gick det några år, jag läste fortfarande inte dödsannonserna i tidningen. Då åkte den andra av våra närmaste grannfruar in på sjukhuset. Vi undrade hur det var med henne och tänkte väl fråga hennes man när vi träffades, men det gick en bra tid. Nå, sade vi oss, hon lever ju fortfarande för grannen har ju inte flaggat på halvstång och det gjorde han alltid när någon i byn gått bort. En eftermiddag strålade vi i alla fall samman vid brevlådan och jag passade på att fråga om hans fru.
– Anna, svarade han sorgset, ja ho ä börte ho.
Det var flera veckor sedan fick jag veta.
Milda makter, ännu ett dödsfall som vi hade missat. Jag kunde inte annat än stamma fram min medkänsla och krama om honom. Jag förklarade varför vi inte visste och berättade att vi hade litat på flaggan som aldrig kommit upp på halvstånd varvid han förklarade att linan hade hängt sig, så han hade inte kunnat flagga för sin fru.
Vid det laget började vi närma oss de sextio och utan att jag riktigt vet hur det gick till, så fann jag i alla fall efter en tid att jag börjat läsa dödsannonserna med stor noggrannhet. Så, som sagt, när man börjar göra det, då börjar man bli gammal.
Varför skriver jag om detta? Jo på grund av att jag läste Enn Kokks blogginlägg idag, om en begravning. Han har skrivit om flera sådana det senaste året, och det är så det är att bli äldre. Vi har också varit med och begravt flera av våra närmaste under året som gått. Det blir alltfler begravningar när man blir äldre och om man själv får leva ett tag till.
Den 25 januari var kusin Ingas, min nästansyster, födelsedag. Jag fyllde år för några dagar sedan och kusin Inga och jag ringde alltid varandra och gratulerade på födelsedagarna. Det hände ibland att jag glömde Ingas födelsedag (hon glömde aldrig min dock). Det gjorde jag inte i år men igår fanns hon inte längre kvar att ringa till. Jag kunde bara tänka på henne – med mycket stor saknad.
26/01 13:24 at 13:24
Och det värsta är, att ytterligare en av mina gamla vänner, Olavi Junus, nu har dött. Han begravdes i fredags. Den begravningen kunde jag inte gå på, men jag kommer nog att skriva lite om Olavi.
27/01 04:33 at 04:33
Enn Kokk:
Får beklaga din sorg, och det allra dystraste är att får man leva själv så blir det som sagt bara allt tätare mellan begravningarna i bekantskapskretsen. När min lilla mamma dog, 87 år gammal fanns nästan ingen kvar av hennes vänner och bekanta. Hon var dessutom den sista att dö av de 10 syskon hon hade som nådde vuxen ålder, min far dog för 16 år sedan. På hennes begravning var vi tre, jag maken och dottern.
Snart kommer jag till stadiet då jag börjar betrakta varje dag som en gåva. Där är jag inte riktigt än eftersom jag fortfarande är frisk, vad jag vet, men jag inser ju att den dagen nalkas med stormsteg i synnerhet som tiden bara rusar iväg numer. Jag begriper inte varför det är så att tiden bara går fortare och fortare ju äldre man blir.
27/01 11:37 at 11:37
Jag förstår vad du skriver om din mor. När min mor dog, 90 år gammal, fanns det ingen kvar av hennes gamla bekanta. Vi var fyra på jordfästningen … . Och tiden bara skenar på, ibland känns det som man knappt hinner upp förrän det är dags att gå och lägga sig. Min mor pratade om det, jag känner det, kanske beror det på att hjärnan får svårare att ta upp syre med åren? De oändliga dagarna, för att inte tala om sommarloven, man hade som barn finns inte kvar längre. Men man hinner väl i alla fall ta sig en promenad till urnlunden och tända ett ljus och tänka på de gamla:-)
28/01 01:22 at 01:22
Gammal å gammal alltså. Alltfler dör innan dom blivit särskilt gamla. Speciellt av cancer. Jag känner flera stycken som avlidit av den diagnosen före 60 års ålder och före 65 års ålder.
Det är nåt konstigt med hälsan hos nutidens människor! Själv känner jag nästan inte någon som säger sig vara frisk! Är det inte högt blodtryck så är det högt kolesterol. Är det inte reumatism så är det fibromyalgi. Är det inte migrän så är det neuropatisk smärta i foten. Är det inte övervikt så är det undernäring. Är det inte anorexi så är det bulimi.
Vi lever ju i möjligheternas samhälle med tillgång till allt dom inte hade förr, goda bostäder med värme och varmt och kallt vatten, goda kommunikationer, massor med läkare och vårdcentralen inom gångavstånd, matbutiker och gym i snart sagt varje kvarter, 5 veckors semester, mängder med ofarliga arbetsplatser, företagshälsovård, utlandsvistelser med sol och bad, sommarstugor, vinterresor, dagis, fritids och skolor på alla möjliga nivåer, relativt goda pensioner och löner, och alla som inte har varken pension eller lön får pengar dom med.
Ja, vad ska man tro…
28/01 13:16 at 13:16
Det är ju trist när folk dör i allt yngre åldrar. Cancer och annat elände gör ju att man får gå på begravning allt oftare
Det som 40-talist skriver tycker jag stämmer ganska bra, tyvärr.
06/02 11:31 at 11:31
Ju äldre man blir ju mer människor känner man (eller i varje fall känner till eller har en relation till). Samtidigt blir denna allt större grupp av människor allt äldre för varje år som går. Mängden människor som dör varje år (och som man känner till) borde alltså öka exponentiellt för varje år som man blir äldre.
En obehaglig ekvation.