Om stockholmare, regeringen och infrastrukturen
Innan jag började blogga skrev jag surkartar till min hemsida. Idag tycker jag det passar att reprisera en av dem här på bloggen (mycket lätt redigerad), apropå att regeringen inte anser att det behöver satsas på infrastrukturen utanför Stockholm:
Surkarten 3/11 2003: Stackars stockholmare!
Stockholmare är det synd om förstår man numer, efter att somliga framstående sådana beklagat sig en längre tid, för att de tvingas avstå skattepengar till övriga landet.
Det är klart att man har anledning att vara sur i Stockholm för det är ju där alla mjölkkor travar runt på gatorna, alla biffdjur drar omkring och ställer till förtret i trafiken, alla fläskproducerande grisar trynar runt och bökar och lortar ner i rännstenarna, all brödsäd odlas, all skog (den som blir timmer och pappersmassa,) växer (Sergels Torg är förstås rena urskogen idag) och det är ju där all miljöförstörande exportindustri ligger, och släpper ut sin stank över Stockholm och sina föroreningar i Stockholms Ström, pappersbruken, kärnkraftverken etc., och vattenkraftverken dämmer ju upp halva Stockholm så att Stockholmarna får vada till knäna i vatten.
Det är egentligen rent förunderligt att det alls finns folk i Stockholm att sätta in i alla dessa försörjningsbehövliga inrättningar och agremanger som är lokaliserade dit och visst förstår man att stockholmarna är sura och helst skaffar sig lugna sköna sommarställen på landet, med dess frihet från allt elände. Klart att landsbygdens lyckliga och friska befolkning, de där som aldrig behöver andas växtgifter eller gödselstank, som aldrig behöver sköta några hederliga arbeten och som inte behöver sjukvård eller anständiga skolor, eller, i det fall de vill ha sådan lyx, kan betala för det själva. De bidrar ju inte det minsta till landets försörjning.
Det är ju, när allt kommer omkring, de hårt prövade pappersvändarna i Stockholm som står för hela Sveriges försörjning!!!
11/03 17:38 at 17:38
Bravo! Mycket bra inlägg. Tänk, så få som tänker på denna miss i skattelagen.
Dessutom är det så att skatten för sommarstugor hamnar i ägarens hemortskommun, inte där stugan är belägen. Men alla kostnader för väghållning, elnät mm hamnar på den kommun där stugan ligger.
11/03 18:16 at 18:16
Kul! Och oerhört träffsäkert!
11/03 20:45 at 20:45
Brittis;
Jo, och jag tänker också på den där moderata stockholmskan som för något år sedan undrade vad de gjorde, alla de där som satt i sina stugor på landet, och som tydligen trodde att de levde på stockholmarnas skattepengar.
Lasse Strömberg:
Visst är det :-). Vilka av de stora tunga industrierna ligger i Stockholm och hur mycket skeppas ut från hamnar i denna stad?
12/03 10:35 at 10:35
Hmmm,
Och om en storstadsbo behöver mat eller el eller varor – vart går då de pengar som man betalar för dessa varor ?
Varför skall man skattefinansiera landsbygden från storstäderna ?
Såklart det inte finns kor på stockholms gator (man får åka bil ca 20 min för att se kossorna), men det finns en väldans massa människor och företag som producerar annat. Tex. telekommunikation, lager och speditionsfirmor, resebolag och en hel del ”pappersvändande” som i det moderna samhället tyvärr (?) behövs. Tunga industier ligger inte i de större städerna i Sverige, eftersom folk inte så ofta vill bo nära dom. Tunga industrier ligger f.ö. inte i de flesta mellanstora städerna heller med vissa undantag (tex Kiruna, Sundsvall …)- men på mindre orter finns ofta mer mark så man kan bosätta sig några km ifrån fabrikerna iaf.
När det gäller ”skatten för sommarstugor” så är det mig veterligent fastighetsskatten – och den är statlig och hamnar inte med automatik i en viss kommun. Talar du om samfällighetsavgifter (väg + vatten osv) så betalar man direkt till sin samfällighet i den ort där man eventuellt har sin stuga.
Nej det är inte synd om Stockholmarna. Men varför skall man betala andras välfärd genom kommunalskatten bara för att man skapar sig en situation som innebär lägre avgifter i en viss kommun ? Landsbygden har sina fördyringar med längre avstånd och mindre täthet som fördyrar vissa saker. Storstäderna har sina problem med kollektivtrafik och för stor täthet vilket fördyrar andra saker.
Kerstin: ”Jo, och jag tänker också på den där moderata stockholmskan som för något år sedan undrade vad de gjorde, alla de där som satt i sina stugor på landet, och som tydligen trodde att de levde på stockholmarnas skattepengar”
Det var ett korkat uttalande av den personen – de som bor i sina stugor på landet behöver ju inte Stockholmarnas skattepengar eller hur !?
Så ingen skulle ha något problem om ”robin hood” skatten slopades då heller – jag menar eftersom ingen behöver dessa pengar !?
/K – som inte drabbas personligen så mkt av ”robin hood” skatten, men som inte gillar systemet.
12/03 13:05 at 13:05
Tja, det behövs infrastruktur även utanför Stockholm, just för alla företag som finns där om inte annat, och de producerande företagen ute i landet behövs för att speditionsfirmorna i Stockholm ska ha något att göra :-).
Infrastruktur har vi traditionellt betalat via skatter eftersom privata profitdrivande företag är ganska ointresserade av att bygga sådan och stå för kostnader och risker.
Det måste finnas folk som utför jobben, och varför ska de som gör det få sämre skolor för sina barn och sämre sjukvård ex?
12/03 16:15 at 16:15
Om det är stockholmare eller landsortsbor som subventioneras är långt ifrån klart. Inga seriösa beräkningar av detta tycks ha gjorts. Vi kan t.ex. tänka på den solklara subvention av storstäderna som hänger ihop med att landsbygden utbildar barn som sen flyttar till storstäderna för att betala skatt där och sen flytta tillbaka till landet när de blir gamla och kräver vård där. Men, som sagt, beräkningar saknas.
Emellertid finns en bra teoretisk modell hos Stein Rokkan och Derek Urwin i boken Economy, territory, identity, från Sage 1983, se denna länk: http://www.folkrorelser.nu/rorelsemapp/bakgrunder/rokkan.html
De utgår från en centrum-periferimodell och menar att centrum utövar kontroll över periferin genom ekonomiska medel (centrum bestämmer vilka investeringar som ska göras, politiska medel (centrum bestämmer vem som ska koopteras in i makten) och kulturella medel (centrum bestämmer vilka koder som gäller).
Givetvis är syftet med alltihop att centrum ska tjäna på verksamheten.
12/03 23:07 at 23:07
Kerstin, från d.3/11 2003? Preskriberat!!
Brittis och Klas, nu med den kommunala fastighetsavgiften hamnar inkomsterna i kommunen där huset ligger, var ägaren är bosatt spelar ingen roll längre. Fastighetsavgiften är samordnad med de statliga bidragen till kommunerna, det är tänkt att det ska gå på ett ut, bidraget minskar med den tänkta avgiften. Alla kommuner får 1300 per skalle och detta regleras uppåt (mer pengar i kommunkassan) eller neråt (då får kommunen betala tillbaka av förskottet)beroende på hur fastighetsvärdena och nybyggandet i kommunen utvecklas.
13/03 05:15 at 05:15
Gina och Jan Wiklund:
Tack för era upplysningar.
Till Gina om preskription: Fast jag tyckte att det här passade lika bra idag, med tanke på att här ska satsas på motorvägar kring Stockholm, medan landet i övrigt, enligt Anders Borg, inte behöver fler järnvägar ex, och att somliga därstädes inte ens anses behöva telefon numer, bådadera delar av infrastrukturen.
14/03 09:29 at 09:29
Och hur mycket subventionerar inte storstadsborna sen då när de köper fastigheter i landsortskommuner, och spenderar pengar där på varor, semestrar osv ?
Kerstin: Javisst infrastrukturen behövs på alla ställen, och att bara satsa på den i storstäderna är inte rätt. Men tvärtom är lika fel det. Där mest människor finns är det ju mest rätt att satsa – eller skall man satsa mest där det finns minst människor ?
Just nu står storstäderna för mycket investeringar, bla citytunneln i malmö, kringlederna runt stockholm osv
Men innan dess har man eftersatt underhållet av infrastrukturen i storstäderna så det är lite på tiden att det händer ngt…
Jan:”Givetvis är syftet med alltihop att centrum ska tjäna på verksamheten.” – ja om centrum får bestämma så kommer troligen ”centrum” tjäna mest. Därför är en så ocentraliserad struktur som möjligt att föredra ?!
/K
14/03 14:52 at 14:52
Frågan hur mycket som ska centraliseras är en riktig klurig policyfråga som inte har något slutgiltigt svar. Det finns både för- och nackdelar med centralisering. Generellt går man mot en alltmer decentraliserad struktur i organisationer, tror jag, med alltmer initiativrätt hos ”lägre” nivåer. Av olika skäl.
Men här är det fråga om en helt annan sak – om kolonialism och geografisk centrum-periferi-struktur. Det är samma mekanismer som spelar mellan huvudstad och provins i ett land som de som spelar mellan nord och syd i global skala. Nämligen att kontrollen sitter på ett helt annat ställe än det där verksamheten utövas.
I global skala tillkommer också det att kunskapsintensiv verksamhet finns i norr och rå muskelverksamhet i syd. Det skulle vara intressant att veta i hur hög grad detta också är fallet i fråga om huvudstad/provins – eftersom kunskapsintensiv verksamhet alltid är mer lönsam än muskelverksamhet. Vilket beror på att den kan monopoliseras vilket muskelverksamhet inte kan.
Nästa fråga är hur legitimt detta förhållande är. Hur rimligt är det att kontroll över all verksamhet ska sitta i Stockholm? I global skala har det ständigt förts en kamp mellan det för varje tidsålder dominerande centrumet och diverse utmanare som har använt politiska metoder för att ta sig in på den kunskapsintensiva verksamheten och få del av monopolvinsterna. Detta kanske också borde göras inom ett land?
14/03 20:28 at 20:28
Jag såg en modell som var rätt seriös men inte heltäckande för några år sedan. Stockholm subventionerar verkligen resten av riket med stora belopp. En yrkesarbetande anställd stockholmare betalar mer till lantisarna än han själv får ut efter att de skatterna (inklusiva moms) är betalda. Inte heller kompenserar lönenivåerna för levnadsomkostnaderna.
Idén att det skulle förhålla sig på motsatt sätt är inte riktigt ekonomiskt ackurat. Stockholm är en tjänsteproducerande stad där bland annat lantisar köper tjänsterna på en fri marknad därför att det ger bäst värde för pengarna. Även om skogen är viktig för Sverige är det inte råvaruproduktion som skapar välstånd numera. Inte ens Saudiarabien med dess enorma tillgångar har högre BNP per capita (officiell kurs) än Sverige.
När det gäller trafiksatsningar kan man minnas att Stockholms län har en femtedel av befolkningen, fjärdedel av ekonomin, en tredjedel av trafikarbetet och betalar nästan hälften av skatten men får ett normalår mindre än två procent av vägbudgeten. Detta är orsaken till våra trafikproblem. De vägar som planerades till 1960 är ännu ej färdiga.
Pengarna går i stället till projekt som norrbottniabanan vars verkliga huvudsyfte är att vara ett monument över någon provinsialnapoleon vars namn jag inte kan dra mig till minnes. Varje biljett beräknas bli subventionerad med 16000 kronor i bara kapitalkostnad. Dessa pengar kommer från Stockholm.
…att jämföra med södra länken där vare passage kan associeras med en kostnad för det allmänna på 14 kronor och 20 öre.
Det finns emellertid ingenting som säger att provinsen inte kan bli lönsam. Den är helt enkelt subventionsförgiftad. Subventionsförgiftning är ett problem vi ser på många håll i världen. De behöver mer av regionalt självstyre och ekonomiskt självbärande, någonting i stil med en friedmansk reformchock med lite tur följd av flera år med tvåsiffrig tillväxt.
16/03 17:30 at 17:30
Subventioner är verkligen inget bra sätt att bygga upp en ekonomi, det har du rätt i. Men problemet är att provinsen/periferin inte kontrollerar sin ekonomi, och inte har möjlighet att bestämma vad den ska använda den till. Besluten fattas i Stockholm, på så sätt att det gynnar Stockholm.
Så du har rätt i att det behövs mer av regionalt självstyre, inte minst inom finanssektorn. Men för friedmanska reformchocker bevare oss makterna! I Ryssland, Peru, Mongoliet m.fl länder ledde det till halverade reallöner. Det hoppas jag vi slipper.
17/03 22:00 at 22:00
Jag tror att Du läst chockdoktrinen av den där kanadesiskan. Tyvärr är det inte mycket i boken som är sant. Till exempel har inte Ryssland någonsin regerats i någonting som till närmelsevis liknar Friedmans anda. Idag är de på plats 122 av 151 granskade i Economic Freedom of the Worlds lista.
Bättre exempel är Estlands utveckling efter murens fall eller Chiles efter Pinchets fall eller Irland som idag ligger nummer 9 på listan.
Sverige ligger på plats 22 med samma poäng,7.5, som Cypern, Ungern, Lettland, Litauen, Mauritius, Japan och Norge.
Sämst poäng har Zimbabwe 2.9, Burma 3.8, Kongo 4.0, Angola 4.2 och Venzuela 4.9; den sistnämnda var nyligen i mitten av fältet. De flesta länder i den nedesta fjärdedelen ligger i Afrika. De flesta länder i den översta fjärdedelen ligger i Europa.
18/03 01:35 at 01:35
Arthur:
Var vänlig och tala om vem du invänder mot, så blir det lättare att diskutera.
Sedan var du tydligen inte med då Sovjet föll samman och det skulle förvandlas till ett liberalt mönsterland, allting skulle privatiseras etc. och Västvärlden skickade över experter för att hjälpa Ryssland med den saken bl.a. svenske Anders Åslund. Sedan gick det inte riktigt som man tänkt sig i Väst utan det blev kaos och enorm fattigdom, samtidigt som medellivslängden sjönk c:a 8 år på knappt tio år. Men ett försök att genomföra Friedmanism var det – från början.
Sedan får du nog en lite för förenklad världsbild genom att bara titta på listor av den typ du åberopar.
Och Chile efter Pinochets fall?? Vad syftar du på där? Pinochet avgick och man införde åter ett system med fria val. Han ”föll” inte. Det gjorde däremot den folkvalde Allende, som störtades med hjälp av CIA 1973.
Har du läst ”kanadensiskans” bok förresten? Naomi Klein heter hon. Det är inte omöjligt att hon har fel i somliga detaljer (det har de flesta som beskriver världen ur övergripande perspektiv, inte minst de nyliberaler som numer sysslar med en enorm historieförfalskning,) men det mesta av sakuppgifter i hennes bok är fullt korrekta.
19/03 02:58 at 02:58
Kerstin:
Jag har läst kleins bok. Jag tycker att den vimlar av lustiga fel som jag misstänker är avsiktliga. Somt är viktigare än annat. De skjuts en hel del några år fram och tillbaka på tendenser. Då förväxlar man lätt orsak och verkan. En hel del beskrivs som politik i Friedmans andra när det i själva verket står mycket långt från hans ideal. Boken förväxlar att en regering påstår sig avse att liberaliser med att de faktiskt gör så och kan inte ens konsekvent hålla isär nyliberalism och nykonservatism. …med många andra roliga fel. Jag gav bort flera chockoktriner i julklapp till de som vet bättre.
Det är upp till Dig om Du vill kalla det liberalisering att utan ersättning ge bort folkets egendom till korrumperade cronies. (Ryssland, Peru) Friedman ansåg inte att man kunde kalla detta för liberalisering.
En inte ovesentlig detalj är att Friedman tydligt deklarerade att om valet stod mellan demokrati och en bra ekonomisk politik är det demokrati som gäller. Ekonomi väger enligt honom lätt i den jämförelsen. Jag skulle själv vilja tillägga att ett folk som lever i en demokrati har makten att korrigera en dålig ekonomisk politik.
Vill Du inte säga att Pinochet föll så är det ingenting som irriterar mig men jag gissar att han när han misslyckades med att rigga valet fick Sydamerikas längsta näsa:-) Huvudsaken är att chileanarna slapp honom. Sedan han föll verkar chileanarna över hela det politiska spektrat vara rätt beslutsamma när det gäller att föra en politik som Friedman skulle gilla.
Du har rätt i att rankinglistor är oftast överförenklande. Jag är emellertid rätt förtjust i just denna. Den väger samman ett antal väl utvalda faktorer som tillsammans ges namnet ekonomisk frihet. Namnet kan man diskutera men inte att det är ett bra mått på en klok ekonomisk politik för den som vill ha välmående medborgare.
Det enda som irriterar är att de två topprankade är Hong Kong och Singapore, entiteter vars styre jag starkt ogillar av andra skäl. I övrigt är de topprankade länder jag gärna skulle bo i och de lågrankade länder vars undersåtar har mitt medlidande.
Jag ser gärna rankingkrierierna som en Readers Digest-version eller en snabbguide om hur en ledare som bryr sig om sina medborgares väl och ve bör dirigera den ekonomiska politiken.
19/03 17:32 at 17:32
Nej, jag har inte läst den där kanadensiskan. Däremot har jag läst Stiglitz: Globalization and its discontents, samt Reinert: How countries got rich – and why countries stay poor.
Reinert pekar bl.a. på de extremt olika former av politik som östländerna har drivit efter kommunismen. Några körde Friedman, t.ex. Ryssland, medan andra höll hårdare i ratten, t.ex. Polen. Reinert beskriver det där ganska noga – och har också med en elak beskrivning av Friedmans verklighetsfrånvändhet. Rekommenderas!
Och beträffande Pinochet så googlade jag just ”friedman pinochet” och fick upp den här artikeln: http://www.bidstrup.com/economics.htm
Andra har pekat på hur Pinochet delvis slog till bromsarna när han märkte att friedmanekonomin höll på att slå ut landets försörjningsbas. Även militärer behöver pengar, så pinochet införde en strikt valutakontroll och behöll en stor statlig sektor.
21/03 02:05 at 02:05
Wiklund:
Varken Pinochet eller Ryssland var goda lärjungar till Friedmans idéer. Sedan Pinochet föll har det sett bättre ut. Ryssland kom inte ens i närheten av att bli en fri ekonomi eller av att få en sådans rättsliga institutioner.
Om liberaliseringar som med allt annat gäller att det är skillnad med att påstå sig göra något och att faktiskt göra det.
04/04 14:35 at 14:35
Vad menas med Centrum-periferimodell?
skulle vad snällt om någon kunde svara..