DN fortsätter sin artikelserie om vård och nerdrogningen av dementa. Det är mycket bra. Det behövs rejäla uppröjningar på området och ordentligt mycket mer utbildning av vårdpersonal, inklusive av läkarna, som har ansvar för äldreboenden. Mina erfarenheter säger mig nämligen:

1:att många gamla får för mycket antidepressiva (SSRI) och antipsykotiska medel (Risperdal ex, som är mot schizofreni eg.) Inga av dessa preparat är ordentligt utprovade på äldre även om det börjar komma sådana test idag, med resultatet att de ofta inte har någon verkan alls och/eller är förödande för en hel del gamla människor.(Se citat nedan.)

2: att vårdpersonal på äldreboenden inte kan utvärdera de insatta medicinernas effekter och inte förstår vad biverkningar är, inte känner igen sådana när de ser dem.

3: att läkare ofta är okunniga alternativt mutade av läkemedelsbolagen. Dessutom ser de patienterna på äldreboendena så sällan att de egentligen inte kan ha någon egen uppfattning om dem utan måste lita på vad vårdpersonalen säger, personal som ofta inte kan ge en förnuftig bild av hur den gamla faktiskt beter sig eller mår.

Så här skrev jag i min dagbok på nätet om mamma, om när jag började läsa journalen om henne:

Det som slår en när man tar itu med dessa journaler är hur anteckningarna är gjorda. Det enda som noteras är negativa ting. Den dagen har mamma varit arg, den dagen har hon vägrat att bli duschad, den dagen har hon varit nedslagen och ledsen, den dagen har hon slagits. Däremot inte en enda anteckning om när hon varit glad och uppåt, skrattat och skojat.

Inte konstigt att den läkare som ev. läser journalen och skriver ut mediciner får konstiga uppfattningar om de patienter de ordinerar läkemedel…..

Talar man med personalen om mamma kan de dock berätta hur otroligt glad och uppåt mamma blir när det kommer någon och sjunger för de gamla. Då sjunger hon med, då dansar hon (ja hon kunde fortfarande dansa för några veckor sedan, hur det är idag vet jag inte) och blir strålande glad. Pratar och skojar de med henne hänger hon med och skrattar och blir glad även om hennes svar kan vara inadekvata. Inte ett ord om detta i journalen dock. Den som bara läser journalen ser förstås framför sig en konstant nedstämd och orolig patient som dessutom är omöjlig att behandla.

Denna journal ger alltså en helt felaktig bild av hur mamma var innan man började medicinera henne

Sedan reagerar jag också på ordvalet i journalen då det är alldeles för inexakt, vilket inte gör journalen bättre som instrument för insättande av medicin, eller utvärdering av sådan. Jag kan exempelvis läsa om hur mamma är orolig och ”springer omkring”. Nu springer mamma definitivt inte. Det har hon inte kunnat göra sedan man satte in Risperdal på henne för flera år sedan. Hon ”hasar” omkring (hasande=biverkan/nervskadda av Risperdal), möjligen kunde man skriva att hon ”går” omkring.
Ordet ”springer” här avslöjar mer om den journalförande personens attityd i det här fallet än det säger något om mamma. Det ordet används nämligen ofta just för att uttrycka irritation över att någon rör på sig på ett irriterande eller stressande sätt. Ungar ”springer omkring” och skriker, det är ett ”väldigt spring” i dörrar etc.

Dessutom skrivs det att mamma ”slåss”. Det tror jag inte riktigt på även om jag inte vet. Jag tror istället att hon föser undan händer och folk när de vill göra något med henne (vilket jag sett ibland), kanske riktigt ilsket ibland, men ordet ”slåss” ger intryck av rena och oprovocerade attacker. Beter sig mamma verkligen så??

Jag kan alltså inte förstå hur mamma beter sig bara genom att läsa den här journalen, i synnerhet som jag aldrig sett de beskrivna beteendena när jag varit där. Men om jag frågar och formulerar om frågorna lite, brukar det krypa fram att det inte var riktigt så farligt som det kan verka om man läser journalen okritiskt och utan semantisk medvetenhet.

Hur patientens livskvalitet försämras, eller förbättras, kan inte utläsas ur journalen. De negativa verkningarna av medicinerna, den ökande förvirringen, det försämrade talet, de konstiga munrörelserna, att mamma känner igen folk sämre, hasar sämre, att mamma inte är lika glad längre, att hon är mer avskärmad, det finner man inga anteckningar om i journalen. Nej visst, det stör nu inte personalen. Sitter hon stilla på sin stol, låter hon sig snällt behandlas, då finns inget att notera. Vad som antecknas i journalen är således enbart det som personalen anser vara jobbigt.

Slutsatsen blir att patienterna på mammas boende i slutänden medicineras mer för personalens än för patienternas/de boendes egen skull.

4: att forskningen om de här preparaten ibland är ohederlig och läkemedelsbolagen talar sällan om hela sanningen. De publicerar inte egna forskningsresultat som varit negativa för dem, alltså inte visat resultat, eller visat faror med preparaten.

REDAN 2003 OCH 2004 SLOG Läkemedelsverket i Sverige larm om att de antipsykotiska läkemedlen ökar risken för gamla dementa att dö eller drabbas av stroke.
Trots det ökar försäljningen av läkemedlen i Sverige. Vanligast är Risperdal. Zyprexa klättrar snabbast på topplistan. Läkemedelsverket har inte godkänt Zyprexa mot demensproblem. Risken för till exempel stroke och död är för stor.
Kanadensiska forskaren Paula Rochon visade i våras att äldre som får medicinerna löper tre till fyra gånger högre risk att dö eller skadas. De vanligaste skadorna är höftfrakturer, benbrott och stroke. (DN, länk nedan)

Vidare visar det sig att:

I EN BRITTISK STUDIE UNDERSÖKTE forskaren Clive Ballard vad som händer med patienten om medicinen tas bort. Patienterna blev inte sämre, vilket tyder på att de inte behöver medicinen.

– Efter tre månader såg vi bara biverkningar och ökad risk för död, stroke och försämrade kognitiva förmågor. Språket försämras särskilt. Det är direkt olämpligt att använda dem längre, säger Clive Ballard, som är professor vid King’s College i London. (DN, länk nedan)

Undantag finns förstås bland läkarna, men dem behöver man inte tala om. De utgör inget problem. Det är alla dessa läkare, och de är många hävdar jag, som förskriver sådana här preparat till dementa och äldre på lösa grunder, utan att förstå vad de gör och utan att sedan utvärdera hur preparaten verkar, som är problemet.

Om läkares kunskaper på området skriver professor Yngve Gustavsson i en chat på DN:

Yngve Gustavson: Din fråga kräver ett långt svar. Vi måste fundera över hur vårt samhälle värderar gamla människor och dementa människor. En god vård kräver en god vårdmiljö med välutbildad personal och resurser för utredning och behandling av komplikationer. Vår egen forskning här visar att en förbättrad kvalitet i vården av demenssjuka människor faktiskt kan leda till minskade kostnader för sjukvården.
sina: vid flera tillfälle har jag skickat pat till Ger enheter i Stockholm och GBG med oro varefter de fick Risperdal insatt och då tar jag för givet att denna mediciner är ok enligt de lärda. vad saknas i utbildning av läkare i detta avseende?
Yngve Gustavson: Tyvärr är läkarutbildningen både på grundutbildning och specialistutbildning bristfällig när det gäller läkemedelsbehandling till äldre. I dagens DN kan du ju också läsa att läkemedelsbolagen har manipulerat det vetenskapliga underlaget för att använda Risperdal till demenssjuka människor. (min kursivering, / DN, länk nedan).

Att god behandling skulle både förenkla och förbilliga vården av dementa kunde jag konstatera många gånger under den tiden äldrevården hade mamma i sina klor. När jag lyckades tvinga läkare och personal (och det var en kamp som nästan gav mig hjärnblödning) att sätta ut de droger som mamma fick och som hennes demens verkade skena av, blev hon så mycket bättre att hon måste ha varit mer lättskött flera år på grund av detta. Demens kan bara gå åt ett håll, den demente blir alltid sämre med tiden. När min mamma blev dramatiskt mycket bättre så fort hon blev drogfri så kan man vara helt säker på att det berodde på att medicinerna togs bort.

Länkar:
Det gick lika bra med sockerpiller, DN
Sveriges värsta medicinskandal, DN
Forskare förvrängde sina resultat, DN
Biverkningarna slår ut effekten,DN
Chat med Ynge Gustavson. prof. geriatrik, DN
MAMMA OCH ÄLDREVÅRDEN, Kerstin Berminge