Inrikes sommartorka i politiken, så fler djurhistorier
Jag skulle nog kunna skriva en hel bok med lite festliga och annorlunda historier om de husdjur vi haft genom åren, och eftersom det är sommartorka inom inrikespolitiken serverar jag en kortversion av en av dessa historier här:
Den verkliga fågelentusiasten i familjen är dottern, som då hon bodde hemma och var i tioårsåldern hade ett duvslag i ladugården med diverse rasduvor. Så föll det sig inte bättre en gång än att höken tog båda föräldrarna till en brevduvunge, som vi därmed tvingades blir fosterföräldrar till. Den flyttades in till oss i huset och jag matade den med kycklingfoder som jag stoppade ner i halsen på ungen med en stor spruta som jag tagit bort nålen ur och skurit upp öppningen på så att det gick någotsånär smidigt att sticka ner den i halsen och mata pippin med. Duvor stoppar nämligen ner födan långt ner i halsen på sina ungar.
Den här duvan blev förstås heltam, som syns på de gamla, urblekta instamaticbilderna. På den ena bilden sitter den, aningen avvaktande, på golvet och tittar på katten som äter sin mat. Där hade den precis fått fjädrar. På den andra bilden, där den är lite äldre, sitter den på min hand.
Nå, på midsommaraftonen den här sommaren var vi, tillsammans med ett antal andra människor, på besök hos goda vänner och de hade dukat upp ett rejält långbord i trädgården. Duvan var med oss och den hade ännu inte börjat flyga så vid kaffedags satte jag upp den på en gren i ett äppelträd, i närheten av det vackert dukade långbordet, innan vi bänkade oss vid bordet.
– Är du inte rädd att den ska flyga sin väg, undrade en person i sällskapet.
– Nej, skrattade jag, den kan ännu inte fly….
I exakt detta ögonblick lättade duvan från sin gren i äppelträdet och vilt vingelflaxande närmade den sig långbordet på ett högst olycksbådande sätt. Den sjönk alltmer under sina försök att flyga, för detta första försök var, visade det sig, lite prematurt, för att slutligen landa med ett magplask mitt i den jättelika skålen med saftbål som stod mitt på bordet.
Ridå!
Men ett gapskratt utlöste flyguppvisningen förstås, speciellt som duvan verkade ha startat sitt livs första försök att flyga i protest mot min kommentar. Även duvor har trotsåldrar uppenbarligen.
20/07 18:45 at 18:45
Vad hände sedan med duvan? Bodde den hos er tills den trillade av pinn? Mitt i bålen :-). Ja, de små liven.
Annica
20/07 22:38 at 22:38
Annica frågar:
Vad hände sedan med duvan? Bodde den hos er tills den trillade av pinn?
Jo man kan säga att den bodde hos oss tills dess, men dessvärre dröjde det inte så länge. Den lärde sig flyga så småningom och så åkte min man och jag på semester till Skottland, medan en god vän bodde i huset och passade alla djuren tillsammans med dottern.
När vi kom hem möttes vi av det sorgliga beskedet att höken hade tagit honom också. Det var ledsamt för den var väldigt trevlig (bortsett från skitränderna på tapeten under dess sitthylla).
Sedan dess tror jag inte ett ögonblick på att fåglar har en medfödd kunskap om hur höksiluetter ser ut och är medfött rädda för hök, något som Konrad Lorenz menade sig ha bevisat med världens fånigaste experiment. Den här duvan hade börjat flyga med de andra duvorna i duvslaget och satt med flocken på hustaket när höken dök upp en dag. Alla, utom den tama duvan, lättade omedelbart och försvann upp i det blå. Bara den tama duvan satt kvar och glodde dumt efter de andra, och det blev det sista den gjorde.
04/06 21:35 at 21:35
Vådan av att bli alltför domesticerad ?
04/06 22:17 at 22:17
Stig Lennart:
Så sant, annars hade den stackarn lyft tillsammans med de andra duvorna.