I fredags hade Dan den stora turen att få se en vild varg, travande på vägen mellan Kinna och Svenljunga. Jag är otroligt avundsjuk på honom. Samma varg, troligen, iakttogs dagen innan i en annan del av kommunen, där en professionell vargspårare kunde konstatera att spåren verkligen var vargspår.

Ikväll såg jag TV-filmen om vargen Lobo (på Kunskapskanalen), den sista vargen i New Mexico som dödades av trappern Seton 1894. Det var en rörande och samtidigt en mycket sorglig historia, som många säkerligen skulle anse vara gravt överdriven vad gällde att tillskriva vargen Lobo klokhet och mänskliga egenskaper. Eftersom jag är hundmänniska sedan många år och har arbetat och tränat med hundar under tre decennier, och under den tiden fått en allt större respekt för hundens förmågor, så finner jag historien högst sannolik, bortsett från några av detaljerna i filmen som jag tror felförklarades av denne Seton, som var den som i en bok berättade historien om Lobos sista tid.

Seton menade att Lobo förstod vad vargfällor var och utlöste dem medvetet för att oskadliggöra dem. Det tror jag nog inte, utan här handlade det nog snarare om tur, att vargen krafsade runt fällorna, och råkade utlösa någon av dem på det sättet, eller att de flesta i verkligheten utlöstes av något annat än av Lobo även om vargens spår fanns runt de utlösta fällorna.

Vi fick sist i filmen se hur Lobo fångades med sådana fällor, och hade alla sin fyra ben i varsin fälla. Det hade knappast hänt om Lobo hade förstått vad en vargfälla var. Däremot förefaller det inte orimligt att tänka sig att han försökte ta sig till sin, av Seton dödade, ”äkta hälft”, som låg i uthuset där Seton logerade. Det var nog snarare så att Lobo, som alla vargar, var mycket uppmärksam och försiktig och hade fullt klart för sig att människor var farliga, och normalt blev han därför väldigt vaksam där det luktade människa. Men när han desperat ville komma till sin dödade partner, och Seton hade lagt ut mängder av fällor runt uthuset vid tilfället, då var driften att komma till partnern så stor att Lobo övervann sin rädsla för människolukter för nu befann han sig i ett område där det luktade människa överallt. Då gick han mycket riktigt i fyra fällor med kort mellanrum. Det hade han nog inte gjort om han förstått att det kunde finnas massor av sådana där.

Vidare var Seton väldigt naiv vad gällde sin tro att han kunde maskera sin lukt på olika sätt. Han lade gift i köttbitar och tog bara i köttet med vantar och slängde ut dessa med vantar på, men vargarna tog inte de förgiftade bitarna. Han lade ut fällor med vantar på och drog ett vargskinn över dem exempelvis, och trodde att han därmed inte avsatte någon människolukt på köttbitarna eller vid fällorna. Jag är lite förvånad att David Attenborough, som var speaker till programmet och som borde veta bättre, återgav Setons påståenden om att han maskerade sin lukt effektivt utan att, åtminstone i sitt tal efter filmen, tala om att detta inte dolde Setaons lukt även om Seton trodde det. Man kan nämligen inte dölja sin lukt för en hund på det sättet och säkert inte heller för en varg.

En varg torde inte ha sämre luktsinne än en hund och hundarnas luktsinne är så fantastiskt effektivt att vi knappast kan göra oss en föreställning ens om den luktvärld hunden lever i. Jag brukar säga att hundens luktsinne fungerar ungefär som vårt synsinne, den kan nämligen urskilja massor av olika dofter samtidigt, och en starkare lukt döljer inte en svagare för dem, som den gör för oss. Kommer vi in i ett rum med liljekonavaljer känner vi lukten från blommorna, men har man målat rummet strax innan med starkt luktande lackfärg så döljer färglukten blomlukten för oss. Så inte för hunden. Detta vet man eftersom man gjort massor av exeperiment med hundar och deras luktsinnen. Den kan urskilja många lukter samtidigt, både svagare och starkare.

Om spårtränade hundars förmåga
Vi människor tränar ibland våra hundar att spåra, jakthundar för att spåra jaktbyten, brukshundar (polishundar och väktarhundar ex.) för att spåra människor. Det handlar då inte om att lära hunden spåra, det kan den av födseln, utan om att lära den spåra det vi vill att den ska spåra och när vi vill att den gör det, att lära den använda sitt luktsinne på ett för oss människor nyttigt eller trevligt sätt.

(Bilden: Jag tränar två av mina hundar att spåra människa)

I experiment har man kunnat visa att en tränad hund klarar av att spåra en människa även om man bränner av fältet som människan korsat. Man har kunnat visa att även om spårläggaren byter till ett par helt nya stövlar under utläggandet av spåret, så lurar det inte hunden.

Man tränade exempelvis några hundar att koppla ihop föremål med den person som hade tagit i föremålet. Sedan klippte man en hårlock från ett antal personer och lade ner hårtofsarna i varsin glasburk med formalin (som vi tycker luktar kraftigt), satte på locket, skrev hårlocksägarens namn på burkarna och ställde undan dem i tre år. Därefter tog man fram burkarna, öppnade dem och droppade några droppar av formalinet på en trätbit. Sedan fick en tränad hund lukta på träbiten och så skulle den visa vilken av ett antal personer i rummet som var den tidigare bäraren av hårlocken. Detta klarade de flesta av de tränade hundarna.

Vi, liksom djuren, avsätter smörsyremolekyler på allt vi kommer i beröring med, och de är lika personliga som våra fingeravtryck. De här molekylerna tränger igenom gummisulor på nolltid. Dessutom faller det sådana molekyler omkring oss när vi går omkring. Så nej, det räckte med att vargen Lobo hade fullt klart för sig att han skulle akta sig som pest för människor, så visste han precis vilka områden han skulle undvika. Och vilda vargar är normalt väldigt skygga. Även om de föds upp i fångenskap så blir de sällan lika trygga med främmande människor som våra tamhundar oftast är.

De här smörsyremolekylerna finns dessutom kvar väldigt länge och hunden kan urskilja otroligt små koncentrationer, bara några enstaka molekyler, som man förstår efter att ha läst om de här nämnda experimenten. Man lät i ett experiment en tränad blodhund spåra en människa som hade gått rakt igenom Reyjkavik, en vecka efter att personen gått där, och det klarade hunden trots att tusentals människor hade gått på samma gator under veckan.

Smörsyremolekylerna dunstar dock bort så småningom, och därför är det fler sådana i det färskaste fotspåret ex. Den här skillnaden i luktstyrka kan hunden urskilja och därför veta i vilken riktning spårläggaren gått. Alltså, den kan känna skillnad i intensitet i lukten mellan varje fotsteg. Man hisnar nästan när man tänker på saken.

Så nej, Seton maskerade inte sin lukt genom att ha handskar eller vantar på sig när han tog i den förgiftade åteln, eller när han drog vargskinn över de nergrävda fällorna. Och nej, jag tror inte att Lobo visste hur han skulle oskadliggöra vargfällor även om hundar ibland kan vara förvånansvärt listiga när det gäller att nå något de vill komma åt.

Våra älskade hundar är inga människor men de har mycket mer kapacitet än de flesta hundägare inser
För de flesta hundägare är familjens hund bara ett trevligt husdjur, ofta väldigt älskat för dess tillgivenhet och för dess glada upptåg kanske, men det är först när man systematiskt tränar hunden för olika uppgifter som man blir medveten om vilken enorm kapacitet hunden har, förutsatt att man försöker förstå hur hunden fungerar i inlärningssituationen.

Som sagt, trettio års träning med hundar, träning i spårarbete, sökarbete (att leta upp saker som man gömt i skogen, eller faktiskt tappat ex) eller att leta reda på människor i skogen och tala om för sin hundförare var människorna finns, samt lydnadsträning mm, har gett mig en tilltagande respekt för hunden som varelse. Hundar är inte människor och de tänker inte som vi, men att de tänker, på något sätt och på sådant som ligger i deras hundliga intressen att tänka på, det betvivlar jag inte idag. De kan aldrig förstå sig på oss människor egentligen men de kan lära sig våra vanor och ibland verka som om de vet vad vi tänker. Det beror på att de är otroligt uppmärksamma och ser varenda liten detalj i våra rörelsemönster, ofta sådana små gester och rörelser som vi inte är medvetna om att vi har för oss.

Hundar lär sig dessutom genom erfarenhet och de är olika som individer och spontanlär sig ofta helt olika saker. Jag har tre hundar just nu. En av dem, men inte de andra två, har lärt sig att iaktta datorskärmen vid den tiden då det börjar bli dags att stänga datorn och ge hundarna mat. Då sitter han bredvid mig på golvet och stirrar stint på skärmen och så fort ikonerna försvinner från densamma börjar han springa mellan mig och köket och skäller gärna dessutom för nu ska det vankas käk. Jag har testat med att stänga av datorn och ändå verka fullt upptagen av datorn, som om jag inte alls stänger av den, men det lurar honom inte. Han vet att när ikonerna försvinner, då kommer jag strax att ge dem alla tre mat.

Min första tik, som jag pratade mycket med och tränade dessutom, kunde, konstaterade jag, förstå c:a 240 ord, lydnadskommandon inräknade. Hon var väldigt glad i min mamma, som hälsade på två gånger per år. När jag lät min mamma prata med tiken i telefonen, höll telefonluren intill hennes öra, så blev hon alldeles vild. Hon kände klart igen mammas röst men det där med fjärrkommunikation förstod hon sig inte på. Så hon rusade direkt och vilt gladskällande runt huset och hoppa upp i alla fönster, uppenbarligen för att se om mamma var på ingående. ”Hon måste vara i närheten” måste ha varit tikens ”tanke”.

Jag skulle kunna skriva en hel bok om vad mina hundar har lärt mig – om hundar. Det blir väl aldrig något av den saken, men jag har skrivit ner en del små berättelser på min hundhemsida och kanske blir det fler så småningom.

Och varghatet – det förstår jag mig inte på.
Även om jag inte skulle bli glad om någon av mina hundar blev vargriven så anser jag att vi ska värna om vargen i svensk natur. Det är ju min sak att se till att hunden inte utsätts för den risken, och den kan faktiskt, om jag inte är vaksam, bli illa skadad och tom dödad av en annan hund. Så låt oss acceptera en inhemsk vargstam och låt oss inse att vargen fyller sin funktion i naturen, precis som alla andra djur.

Skriv på uppropet för vargens bevarande i Sverige

/Kerstin

Litteratur:

– L. Wilson Davis, Go Find! Training Your Dog to Track, 1974