Det var några månader sedan jag lyckades få tiken, som jag berättade om i mitt förra inlägg, att ta gammelkattan med upphöjt lugn. Denna gamla kattdam som hängt med oss i 17 år, har varit en mycket och osedvanligt trevlig katt (vi har haft fem katter genom åren). Hon har haft en ängels tålamod med valparna, när vi haft sådana, hon har alltid låtit sig behandlas utan att krångla eller försöka riva sig loss, som så många katter kan göra. När hon skulle få kattungar, som hon fick ett flertal gånger, kom hon alltid och hämtade mig. Hon propsade envist på att jag skulle sitta hos henne tills första kattungen hade fötts. Ledsnade jag och gick ifrån henne, var hon efter mig direkt och talade om att hon inte ville vara ensam.
Idag har vi gjort hennes livs enda och sista resa till veterinären. Hon hade otäcka cancersvulster i flera av juvren och det var dags för hon mådde nog inte så bra längre. Men hon spann sig, lugnt och förtröstansfullt, in i evigheten medan jag strök henne över ryggen och kliade henne under och bakom öronen, som hon tyckte så mycket om, alltmedan tårarna rann nedför kinderna på mig. Jag kände mig som en stor förrädare som svek hennes totala tillit – eller var jag inte en sådan kanske?
Tänk att man fäster sig så mycket vid en liten katt.
Nu finns bara porträttet av henne, och en av hennes ungar, kvar. Det hänger på väggen i vardagsrummet, inglasat och inramat. Jag kommer att kunna fortsätta att titta på, och minnas, den trevligaste katt vi har haft.
24/01 03:32 at 03:32
Beklagar Kerstin!
Jag tror möjligen att folk som inte har husdjur förstår. Men det var en skildring som missen skulle varit nöjd med om hon förstod..
Fin bild oxo!
24/01 03:54 at 03:54
Jinge:
Fast du menar förstås att folk som inte har husdjur inte förstår – antar jag.
Tack för din medkänsla och jag har känt mig ganska nedslagen hela dagen idag. De här stunderna är ju baksidan av att ha djur men när allt kommer omkring så skänker glädjen med dem ändå så mycket mer, den väger upp sorgen många, många gånger om.
Det blir nog en ny katt igen framåt våren.
24/01 08:33 at 08:33
Vaddå – det är klart att man förstår hur det känns att mista sitt djur, trots att man inte har husdjur själv? MEN något jag har noterat är att alla husdjursägare kan berätta om en massa eländiga sjukdomar hos sina djur, alltifrån fel på njurar till cancer. Samma sjukdomar som människor drabbas av. Har det alltid varit så? Eller är det något nytt?
24/01 11:14 at 11:14
Visst är det tårdrypande! Bara tanken att jag en dag står inför det valet att jag måste bestämma över min hunds vara eller inte vara! får mig att våndas. Och din berättelse framkallade tårarna även hos mig. Just det där som du säger om att vara förrädare! Det tror jag för mig är det som gör väldigt ont i själen för någonstans vet man ju och förstår att det kan vara bättre för djuret att inte längre lida … eller ….
livsviljan är väl det sista som överger djuren?
En stor och varm kram, Kerstin. Inför döden är vi alla lika.
24/01 12:00 at 12:00
Det är alltid sorligt när man måste ta bort sitt husdjur. Att ha husdjur är fint och bra. Tyvärr kommer alltid punkten när man måste ta bort dem. Vi tog bort vår hund för några år sedan, ändå talar vi om den ofta. Man får glädja sig åt de fina minnena.
24/01 13:01 at 13:01
Beklagar sorgen.
Jag älskade min katt. Det var min livs första och största kärlek. Den dog när jag var 11 år. Det var väldigt smärtsamt.
En ny katt låter bra,
24/01 15:11 at 15:11
Tack för vänliga kommentarer, jag känner mig betydligt gladare redan, och en viss lättnad över att det är gjort nu, för jag hade ju vetat flera månader att dagen närmade sig och grämt mig för det. Vi har ju våra hundar kvar dessutom, som tröstar oss :-).
En bloggläsare:
Förstår kanske inte din fråga. Det är klart att katter, och hundar, kan drabbas av de flesta sjukdomar som drabbar också oss människor, och att de alltid har gjort det. De är ju däggdjur med samma kroppsorgan som vi har, som kan krångla på samma sätt som hos oss. Sedan finns det ju vissa kroppsorgan som skiljer, men i stort fungerar ju människans kropp likadant som de andra däggdjurens.
Det nya är förmodligen synen på husdjuren, att vi kostar på dem mer omsorg, är beredda att betala för veterinärvård etc. Då får vi också veta vad de lider av. Förr, och på landet, såg man ofta mer prosaiskt på katter, och hundar. De skulle göra nytta och började de verka hängiga och slutade utföra sina nyttiga sysslor, hålla efter råttor och möss i katternas fall, jaga och/eller vakta i hundarnas, så sköt man dem bara kort och gott (fast katter dränkte man ofta). Man kostade inte på dem någon ”sjukvård”.
Veterinärer har dessutom fått betydligt bättre utrustning, apparatur för röntgen, EKG-undersökningar, för ultraljudsundersökning, gastroskopi mm. Därmed avslöjas också effektivare vilka sjukdomar våra djur lider av.
24/01 16:41 at 16:41
Kerstin:
Att husdjur är sjukare nu än tidigare är nog helt klart. Om inte annat beror det på det urusla foder man numera ger sina husdjur. Jag har talat med veterinärer som menat att det är avsevärd skillnad på foder till sällskapsdjur och kommersiella djur.
Djurägare nu för tiden är i viss mån offer för kommersialismen runt vårt behov av sällskapsdjur.
Min senaste hund blev 14 år gammal. Den hade inte varit sjuk en enda gång, aldrig besökt veterinär. Men så fick den heller ALDRIG djurfoder. Den fick samma mat som vi.
Sedan får dagens husdjur ofta på tok för mycket mat. Du anar inte hur många absurt överviktiga hundar man ser på sina promenader i Stockholms grönområden. Tati skulle kunna göra en absurd film om fenomenet med tjocka hundar (och katter). Övervikt, och dåligt foder, parad med för litet motion är det som gör våra husdjur sjuka!
Vill man ha en frisk hund eller katt ska man bojkotta djurfoder för sällskapsdjur.
Ibland ser jag så absurt tjocka hundar, ofta med lika absurt tjocka hussar och/eller mattar att jag bara känner för att sparka ihjäl hunden (och ägaren) för att stoppa dess lidande. Jag har alltid lyckats hejda mig, även om det varit svårt ibland.
24/01 17:35 at 17:35
Lasse:
Håller helt med dig här. Det var många år sedan jag slutade ge mina hundar kommersiellt torrfoder, närmare bestämt snart 25 år sedan.
Ända fram tills EU började krångla till livet för oss och började lägga sig i allt, smått som stort, köpte jag grovmalet slaktavfall (oxkött) på ett litet slakteri i närheten och blandade själv till mina hundars mat. Men så kom EU-bestämmelser, för några år sedan, om att man inte får sälja sådant avfall till hundmat längre (i spåren av galna kosjukan tror jag). Så var den goda, nyttiga och för hundar naturliga maten omöjlig.
Man får fortfarande köpa sådant avfall till jakthundar, men först efter att man fått speciell licens från jordbruskverket, som kostar pengar förstås.
Våra usla regeringar begrep inte, eller struntade i, att även andra hundar mår bra av förnuftig mat, och därför förhandlade man inte fram samma villkor ens för andra arbetande hundar, som traditionella brukshundar (vakthundar, polishundar, räddningshundar ex.) och vallhundar. Men dessa ägs ju inte av samma inflytelserika grupp människor, godsägare och dylikt folk, så de får numer nöja sig med den där kommersiella skräpmaten, som är skit redan i munnen, enligt mitt förmenande.
Nu tror jag dessutom att hundar ska ha rått kött, inte kokt, och att deras magar mår bra av att bearbeta lite större köttbitar. De har liksom magar som är konstruerade för rått kött (fast även för annat eftersom de är allätare på ett sätt som inte katter är, som är mer rena köttätare). Men som sagt, EU satte P för nyttig hundmat och idag utfodrar jag med ett djupfryst helfoder, som tillverkas i Kinna, Priima (både katter och hundar). Det är ganska bra, men inte lika bra som det foder jag själv blandade till. En variant av samma foder tillverkas uppe i Norrland någonstans, nämligen Klass.
Så visst, det kan hända att våra husdjur är sjukare idag än förr pga felaktig utfodring. Mina katter har aldrig stått på torrfoder dock, eftersom det tycks förstöra deras njurar. Dock, och där är jag skyldig, P-piller, som mina honkatter har stått på, ökar risken för just juvertumörer, som två av mina katter drabbats av, fast båda vid tämligen hög ålder, den senaste vid nästan 17 års ålder, den förra vid 16 år.
25/01 00:05 at 00:05
Mycket tråkigt att mista ett kärt husdjur; du har min sympati. Vår katt Sally var likadan när hon skulle föda. Vår femåriga dotter fick sitta med henne när jag måste lämna en stund; annars kom hon och hämtade oss. Jag har också hört om en katthona som matte måste hålla tassen på när hon födde ungarna.
25/01 01:11 at 01:11
A_K Roth:
Tack för uttryckt medkänsla.
Och jo, jag vet att det inte är ovanligt att kattor vill ha sällskap när de ska kättla. Det var samma sak med båda mina tidigare kattor, fast de i andra avseenden var ganska olika den som fick somna in igår.
25/01 01:39 at 01:39
En bloggläsare:
Husdjur skall ha naturlig föda. Katter skall ha rent vatten fritt från föroreningar av klor och tungmetaller, de skall fånga och äta möss, fåglar, etc.
Ofta får katter pastöriserad mjölk, kokat och saltat kött och det skapar sjukdomar. I det berömnda kattexprimentet så gav man en grupp katter kokad mjölk och kött och den andra rå mjölk och kött. Efter fyra generationer degenererade de kokta katterna så mycket att honorna blev sterila. De råätande kattorna var hela tiden i utmärkt skick.
En grupp med olika primater (apor) fick samma föda som människor äter idag och utvecklade samma sjukdommar som människan idag har. Kontrollgruppen som åt naturlig rå föda på frukter och växter utvecklade inga sjukdomar.
Råa veganer, som äter 100% naturlig föda (färsk frukt, grönt, nötter, frö) och dricker rent vatten och ingenting annat blir enormt friska och utvecklar inga sjukdomar.
25/01 02:06 at 02:06
Åh så sorgligt och så fint. Har DU gjort porträttet?
25/01 02:53 at 02:53
Ia:
Ja det är en akvarell (35×45 cm) som jag målade 1999.
25/01 13:39 at 13:39
”Kättla”
Det var ett nytt ord för mig. Alltid lär man sig nånting nytt.
25/01 22:54 at 22:54
Kontakta mig i mejl Gruv.arb.
Jag har fösökt att mejla dig angående din kommentar men inte fått svar.
skriver Kerstin
26/01 04:45 at 04:45
A-K Roth:
Jo, man gör ju det – kättla betyder alltså ”föda kattungar”. Vet inte hur dialektalt det är dock.
26/05 08:41 at 08:41
Hej Kerstin! Skulle önska att jag kunnat måla av mina älskade katter som du men den digitala är heller inte dum*. Har med intresse läst alla svar du fått och känner igen mycket. Apropå djurfoder så stämmer det att vi borde ge dem rått kött (katter råttkött!) Det första vi ger valpar och som valpen bäst tål är ju rå nötfärs t.ex. Har nyss kastrerat en ivrig musjägare som i stort sett fött sig själv men efter operationen har väl jaktlyckan varit mindre god så han har proppat i sig burkmat och spytt på mattorna (förstås!) Tycker jag bevisar en del.
Hälsningar i hänryckningens tid:)
26/05 15:09 at 15:09
Sara:
Jag har ju som sagt nästan alltid utfodrat katterna, och hundarna, med rått kött, och det är helt klart att de fungerar bättre på det än på torrfoder eller kommersiellt djurfoder.
Tack för dina vänliga ord om min akvarell dessutom :-).
18/10 00:47 at 00:47
[…] som inte visat sig speciellt kattvänlig så jag har inte vågat skaffa en ny katt sedan vår gamla Issi fick lämna jordelivet i januari 2007. Men nu tänkte jag att det i alla fall skulle gå för nu […]
02/12 21:39 at 21:39
Jag får beklaga sorgen efter din katt. Man blir ju fäst vid de små liven, och det är ett hårt slag när dom lämnar denna värld. Man vet ju detta innan, att man normalt överlever detta djur, men likväl kommer det ändå som en överaskning. Ha det bra.
02/12 23:28 at 23:28
Mats:
Tack för deltagandet och omtanken.
Du noterade nog inte att det här inlägget är fem år gammalt, så vid det här laget känns sorgen inte lika stor längre. I synnerhet gör dne inte det som vi för bara en månad sedan fick hem två katter igen efter fem kattfria år, en tvååring och en kattunge, helt underbara katter. Med de här oroar jag mig mer för hur de får det när vi dör, för de har goda möjligheter att överleva oss båda.
03/12 05:31 at 05:31
Jodå Kerstin, jag noterad visst att detta handlade om en katt, som varit borta några år nu. Jag går väl som du också och oroar mej för mina kattor, eftersom livet börjar som det så populärt heter, ”närma sig sitt slutskede”. Har man lyckats att bli pensionär så är där ju inte så långt kvar, än alla klämkäcka gamlingar försöker inbilla sig att det är nu livet börjar.
Jag har inte valt ut denna kattkoloni som jag har, utan dom har kommit och bosatt sig här hos mig, och jag kan ju inte köra ut dom.
Det började med en vilsen liten grå honkatt som rymt från ett ställe en kilometer härifrån. Sen fick jag en liten svart svanslös honkatt, som jag kan kalla min egen, fick den t.o.m. registrerad på mig när jag var och kastrerade henne. Efter detta kom två stora kastrerade hankattar till mig. Nästa katt var en gråspäcklig liten vildkatt som kom i somras, och som jag nu efter 6 månader kan komma åt att klappa. För en månad sedan kom det en liten hankatt till, svart och vit ett riktigt litet charmtroll, som bara vill kela.
Eftersom flera i denna skara inte är mer än 1 år, har jag som du, starka farhågor om att dessa djur kommer att överleva mig.Har dock ett par kompisar som har lovat mig på heder och samvete, att dom ska ta hand om mina djur om jag går hädan. Jag får väl lita på detta så jag inte blir en sådan osalig ande som man sett i tvprogrammen ”de okända”, som störar omkring här på jorden, för att hålla koll på att mina katter trivs.