Hörde Doris Lessings reaktion på Nobelpriset. Hon lät inte överdrivet glad, närmast som att det kunde kvitta nu, när hon inte fått det tidigare. Har för mig att Astrid Lindgren reagerade på samma sätt, på sin ålders höst, för de priser hon ständigt tilldelades och att hon tom sade att det kanske vore bättre att ge priserna till yngre förmågor, som behövde dem bättre.

Jag förstår dem. För det första har man sällan någon möjlighet att verkligen använda sig av en massa pengar när man är i 90-årsåldern och orken börjar svika, för det andra har man för länge sedan förlorat den där gnistan som gör att man vill vinna till varje pris. Sådant känns, för ganska många människor, inte lika angeläget när man kommer upp i åren.

Det hela påminner lite om berättelsen om hur helvetet ser ut, massor med god mat men ingen mun att äta med etc.