Så börjar vinden avta och tack och lov blev det inte så illa som vi fruktade, i varje fall inte här hos oss. Vi har klarat oss med bara två timmars elavbrott, på förmiddagen idag, och det är vi tacksamma för. Så kan vi alltså andas ut igen, för den här gången.

Hoppas nu bara att andra klarat sig lika bra och att den här stormen inte kostar några människor livet, som både Pär och Gudrun gjorde.

Tillägg 21/1 kl. 03.30:
När det nu har gått ett par dagar sedan stormen, som alltså inte alls blev så farlig som man fruktade, ska jag berätta lite om vad dessa stormvarningar innebär för många av oss som upplevde Gudrun där den stormen var som värst.

Sedan Gudrun mår jag själv definitivt riktigt dåligt var gång det kommer nya varningar om hårda stormar trots att vi klarade oss ganska bra. Gudrun var ändå bland det ruskigaste jag upplevt i mitt liv. Elavbrottet på en dryg vecka efter stormen var inte det värsta, även om det var påfrestande nog. Det värsta, så här i efterhand, är minnet av stormnatten. Dånet i skogen kan inte beskrivas. Jag har aldrig hört något liknande. De stora granarna som lutade i 70 graders vinkel under byarna och som föll som tändstickor bara 10- 15 meter från huset, men tack och lov i vårt fall från huset, var skrämmande. När telefonförbindelserna bröts och man visste att man inte hade täckning för mobiltelefoni från huset och dessutom anade att man inte hade någon chans att få hjälp någonstans ifrån om det värsta skulle hända, då mådde man inte riktigt bra.

Dagen efter Gudrun, då det ljusnade och man kunde konstatera att skogen såg ut som Jerusalems förstörelse och vägarna var oframkomliga då det låg stora brötar av granar och andra trän kors och tvärs över dem, gjorde inte saken bättre.

Somligt av det där insåg man inte medan det pågick. Men inför nästa storm visste man. Det kommer inte att gå att ta sig härifrån. Behöver man hjälp så kan ingen ta sig fram hit om man till äventys har möjligheter till kontakt med omvärlden ens. Allt detta bidrog till att åtminstone jag numer drabbas av något som liknar ångest när det varnas för verkliga och allvarliga stormar. Så var det inte före stormen Gudrun.

Och ändå, vi drabbades ganska lindrigt. Bara en tall nerblåst på tomten, som turligt nog bröts av mot elledningen och därför varken krossade pumphuset, även om den föll bara ett par centimeter från detta, eller bilen. Somliga andra däremot, de där som försökte ta sig hem under stormen och som fann sig fångade mitt ute i skogen, utan möjlighet att komma varken tillbaka eller ända hem med bilen, som visste att det var livsfarligt att sitta kvar i bilen, deras skräck har jag inte svårt att föreställa mig. De som visste att det var lika livsfarligt att sitta kvar i bilen som att försöka ta sig vidare hem i mörkret till fots och trots att skogen inte alls var densamma som den man lämnade några timmar tidigare och därför omöjlig att orientera sig i i mörkret, hur mådde de, och hur mår de inför nya stormhot? Jag anar det efter att ha lyssnat till dånet i skogen i relativ trygghet trots allt.

Jag gissar att många idag, av dem som var med där det var som värst, känner som jag, drabbas av stark stress och mår uselt när stormvarningarna kommer numer. Men det kan man kanske inte förstå när man inte varit med.

Det fanns en tid exempelvis, när jag tyckte att häftiga åskväder var mysiga. Det var fint att stå i fönstret och se blixtarna korsa himlen. Sedan jag flyttat till landet och fått uppleva hur det slår små blixtar ur väggkontakterna, hur telefonen pinglar och slår gnistor, och till och med sett ett en kulblixt komma ur en kontakt och fara rakt in i rummet för att slockna mitt i rummet med en öronbedövande knall, har jag ändrat min inställning till åskväder. Sedan dess tycker jag alltid att det är skönt när åskvädren är över för de förorsakar en viss stress även om jag fortfarande inte är direkt åskrädd. Åskväder är emellertid inte samma oförargliga och vackra skådespel för mig numer som det var i min ungdom. De är tillstånd som kräver vissa försiktighetsåtgärder, som att inte sitta framför väggkontakter och inte tala i telefonen exempelvis, sådant man inte hade en tanke på när man var stadsbo. Efter åsknedslaget i telefonledningen bara 75 meter från huset, då det small så att vi blev döva flera minuter därefter, och då allt som fanns kvar av telefonledningen in i huset, var lite spridda plastbitar i trädgården, tycker jag inte alls att åskväder är några vackra skådespel. Både grannen och vi blev utan telefonledning och hos honom slets elskåpet i källaren ner från väggen av nedslaget. Hos oss gick bara en massa lampor sönder.

Jag var förresten med vid stormen 1969. Den gången stod jag utanför Södertälje vid middagstiden och liftade till Göteborg. Jag fick lift med en långtradare därifrån och hela vägen till Göteborg. Jag minns att det blåste kopiöst, så kraftigt att jag kunde luta mig mot vinden och låta den bära mig – jag föll alltså inte bakåt, så stark var vinden. Men sedan märkte jag inte så mycket av stormen förrän vi kom till Göteborg, då vinden hade avtagit. Men där låg nerblåsta takplåtar och tegelpannor och förstörelsen var ganska stor. Då först förstod vi, chauffören och jag, vad stormen hade åstadkommit. Men den stormen satte inte samma spår i mig som Gudrun gjorde. Kanske enbart på grund av att jag inte befann mig i skogen där det var som värst. Men jag tror ändå inte att stormen 1969 var lika hård som Gudrun.

Länk:
”Jag är så avundsjuk!”, Jinges blogg