Läser så på SVT Nyheter, att Jan Björklund inte har minsta lust att diskutera sin skolpolitik med Mona Sahlin – tänk, det hade man nästan anat. Det borde även Mona Sahlin har förstått innan hon bestämde sig för att anpassa sig till honom och hans politik (om än med några små ändringsförslag) och innan hon föreslog lite ryggklianden över den politiska blockbarriären.

Jan Björklund ser annars positivt på att socialdemokraterna öppnar för tidigare betyg och fler nationella prov.
-Fast när Mona Sahlin villkorar en betygsuppgörelse med regeringen mot att vi skulle dra tillbaka förslagen om skriftliga omdömen i låg- och mellanstadiet, blir en sådan uppgörelse inte möjlig i praktiken, säger han till TT.

Hundar och människor
Jag är normalt kraftigt antibiologistisk, men det finns lägen där jag, trots min generella olust inför att jämföra djur och människor, anser att sådana jämförelser faktiskt är befogade.

Det är nämligen så att man kan dressera hundar genom hugg och slag eller man kan välja att dressera och träna dem med positiva metoder.

De hårda metoderna har nackdelen att de knäcker de vekare hundarna, som inte är träningsbara alls med sådana metoder. De bryter ihop, inte sällan så att de till slut går till attack på sina tränare/ägare eftersom de känner sig hotade till livet till slut, ibland blir de rabiat aggressiva mot alla andra, hundar såväl som människor. Går det alltför illa avlivar man hundarna i slutänden. Alltså får man, när man använder de hårda metoderna, gallra bort alla hundar vars psyken gör att de inte klarar av att lära sig något med dessa metoder och inrikta sig på att bara träna och använda de hundar som klarar av att arbeta under stark psykisk press. Dessa kan man å andra sidan dressera till total och blind lydnad.

De snälla och positiva metoderna har fördelen att nästan alla hundar klarar av dem och lär sig vad de tränas att lära sig, varvid ”spillet” i hundmaterialet blir avsevärt mycket mindre, många fler hundar kan läras upp till att göra nyttiga insatser och till att fungera väl i vårt moderna samhälle och de som trots de positiva metoderna inte lyckas lära sig något blir i alla fall inte aggressiva på grund av den träning de har utsatts för.

Jag vill hävda att det i grunden är samma sak med människor. Med alltför kravfyllda metoder, de där som Björklund efterlyser och vill införa, knäcker man mängder av barn redan när de är små, med positiva och mjuka metoder bygger man upp barnen och gör det möjligt för alla barn att förkovra sig. Fast detta är måhända inte alls alliansens målsättning, eller de nya socialdemokraternas.

Det tar bara fem år att skapa en värstinggeneration – det har vi redan sett på vissa områden, och just för att man begärt för mycket av barnen och med fel metoder.

Och igen:
Vi vinner inte valet 2010 på den politik vi förlorade förra valet, menade Sahlin. Tänk, jag tror inte att de vinner nästa val på att föra samma politik som alliansen gör. Det måste fattas något hos den socialdemokratiska ledningen. Som sagt, den borde sitta passiv och låta alliansen fixa valet åt sig nästa gång. Den saken klarar alliansen troligen bättre än Mona Sahlin. Försöker hon anpassa sig ännu mer till alliansen är risken stor att hon istället värvar många nya väljare åt sd.

Länkar:
– Utbildningsministern avvisar s-inviten, SVT Nyheter
– S förtroenderåd bakom tidigare betyg, SvD
– Vänsterns skolpolitik misslyckad och förlegad”, L Ohly, DN
– Sahlin fick klartecken, DN

För övrigt rekommenderar jag Mona Sahlin och alla partiledarna i alliansen, samt finansministern, att läsa The Economic Consequences of Mr. Bush, av JOSEPH E. STIGLITZ i Vanity Fair.
(Tack Pierre Gilly för länken)

Socialdemokraterna är beredda att ompröva och förnya sig, säger Mona Sahlin, och tycks tro att med införande av betyg i fler årskurser och med fler nationella prov kommer partiet att bli mer populärt.

Det är snarare allvarligt dystert att socialdemokraterna nu köper alliansens skolpolitik – i stort sett, och börjar yra om att deras egen skopolitik har misslyckats, går ännu mer åt höger alltså.

Det är inte traditionell socialdemokratisk skolpolitik som har misslyckats, det är de senaste 20 årens nyliberala avreglerings- och sparpolitik som har varit allvarligt misslyckad, en politik som socialdemokraterna aldrig borde ha bedrivit eftersom den har drabbat skolan, barn och ungdomar hårt.

Mycket tyder på att socialdemokraterna vinner fler röster på att vara alldeles tysta och låta alliansen fixa dem ökat stöd!

(PS: Inledningen på detta inlägg, som låg ute några minuter ströks, då jag lyssnade på ekot en gång till och det visade sig att det sammandrag jag hade hört mot slutet av ekot klockan 20.00 gav mig ett felaktigt intryck av Mona Sahlins uttalande.)

Länkar:
– Sahlin får diskutera skola med regeringen, Ekot
– Sahlin fick klartecken, DN
– Så vill socialdemokraterna ha det i skolan, DN

Så läser jag hur en skola i en Norrlandskommun inte längre har råd att erbjuda barnen femdagarsvecka, utan att de numer bara går i skolan fyra dagar i veckan.

Varför kommer jag att tänka på min pappa, som växte upp i Bohuslän under 1920- och 30-talen och som fick gå 6 år i varanndagsskola, medan min mamma, som var precis lika gammal och som bodde i en Sörmländsk stad, fick gå åtta år i en sexdagarsskola? ’

Även på den tiden var skolorna kommunala. De förstatligades för att Sverige skulle få en lika bra skola över hela landet och för alla ungdomar. När nyliberalismens evangelium gjorde sitt segertåg över världen och bland de ekonomiska eliterna, från sjuttiotalet och framåt, och socialdemokraterna föll för tongångarna, kommunaliserades skolan igen – av Göran Persson (slutet av 80-talet). Nu är vi alltså där igen, att kommunerna inte förmår ge alla skolbarn i landet en likvärdig utbildning.

Länk:
Graningebarnen slipper gå i skolan på fredagar, DN

Forts från Del V

Hur lär man sig främmande språk bäst, som invandrare eller flykting?
Hur man lär sig svenska bäst vet varenda en som inte har någon aning om den saken, men som lärt sig språket som liten och som modersmål, tror de. De flesta har helt fel. Det är nämligen en stor skillnad att lära sig ett främmande språk som vuxen mot att lära sig det som barn, och mellan att lära sig föräldrarnas språk och ett annat språk som talas i landet som man bor i.

Det är viktigt att inse att den första tiden i ett främmande land är mycket viktig, ja rentav avgörande för hur bra man lär sig det nya landets språk.

Att lära sig ett främmande språk (och att lära sig det bra) kan sägas handla om
1: ordinlärning,
2: om att lära sig om syntax (alltså hur man bygger meningar på det främmande språket), och
3: om att lära sig ett acceptabelt och begripligt uttal.

(Ja så har vi det allra svåraste, alla de där ideomatiska uttrycken, som väl får betraktas som överskurs och som tar mycket lång tid att lära sig.)

Ett bra uttal mycket viktigare än de flesta tror
Vilket är nu viktigast? Jag skulle säga att ett bra uttal ofta är viktigare än absolut korrekt meningsbyggnad, även om en totalt bakvänd sådan också blir tröttsam att lyssna till.

Vilket uttal man lägger sig till med beror på modersmålet. Om man talar grekiska som modersmål exempelvis, blir alla vokaler korta eftersom man inte har långa vokaler i grekiskan. Detta leder till problem i Sverige och med svenskan, om man inte får kvalificerad hjälp redan direkt när man börjar tala svenska.

Greken som ”lär sig själv” och utan intensiv uttalsträning kommer ofta att tala med bara korta vokaler på svenska alltså, eftersom man tenderar att överföra reglerna för det egna modersmålet till det främmande språket. För en svensk låter tal med korta vokaler aggressivt. Vi reagerar med ryggmärgen och känner oss angripna av den som talar staccatoartat och med korta vokaler och vill helst slippa ifrån människan som talar så så snabbt som möjligt. Vi tycker att det är obehagligt att tala med den där personen, och till och med fast vi känner till orsaken till brytningen, som jag gör. En människa som talar om för mig att : ”Domm_harr _fäll_närr_domm sagger_att_vi_grekker_ärr_latta_och_inte_vill _arrbätta,” orkar jag inte lyssna till mer än högst 10 minuter, om jag inte får betalt för att rätta till uttalet. Efter tio minuter mår jag dåligt och känner hur magen vrids ut och in.

Jag minns förresten greken som jag rekommenderade att börja röka cigarr istället för pipa om han inte ville lära sig uttala ”pipa” korrekt.

Eller vilken svensk förstår meningen: ”Barr vorr do?” Ett inte helt ovanligt uttal av satsen ”var bor du?”, från en som har spanska som modersmål. Uttalet beror på de spanska reglerna för uttalet av b och v, som i vissa fall är utbytbara.
För att inte tala om finländaren som blev irriterad på svensken som inte förstod vad han ville ha när han begärde att få köpa ”måttorsåggsettjao’lia”, motorsågskejdeolja alltså.

Ett mjukt och för svenska öron vänligt uttal är alltså mycket viktigare än de flesta av oss är medvetna om. Rätt uttal lär invandrare sig inte automatiskt och genom att bara lyssna till svenskar och lära sig prata genom att höra svenska, som så många oinitierade tror och påstår. Nå, det finns enstaka undantag, men de är så sällsynta att vi kan lämna dem därhän och tala om det stora flertalet. Det är liksom de flesta saken handlar om, inte om de där mycket sällsynta undantagen.

Bra uttal kräver kvalificerad hjälp
Nu förhåller det sig också så att den som börjar tala utan kvalificerad uttalshjälp ofta kommer att tala på ett sätt som dels gör att svenskar inte orkar lyssna till dem, dels gör att de inte har en chans att få kvalificerade arbeten så småningom, hur välutbildade de än är.

Vad värre, när en människa har uttalat alldeles galet i några år så är det nästan omöjligt att ändra på hans/hennes sätt att tala. Några få, de som är medvetna om problemet, och dess vidd, och som är beredda att lägga ner en massa energi och arbete på att lära om klarar den saken. De flesta som lärt sig uttala alldeles galet klarar inte denna omlärning emellertid. De kommer att fortsätta att ”bala taklänges” eller uttala alldeles uppåt väggarna. Vi sfi-lärare brukar tala om invandrare med ”fossiliserad svenska”. Felaktigheterna, både vad gäller uttal och grammatik, sitter som berg och går inte att ändra på efter några års felaktigt prat. Detta gäller både meningsbyggnad och uttal.

Av det här skälet är det vanvett att först låta flyktingar vänta i flera år innan de får en god och kvalificerad sfi-undervisning, som de inte får förrän de fått permanent uppehållstillstånd – i bästa fall. Under väntetiden lär de sig, alldeles av sig själva, eller av okvalificerade lärare på ytliga kurser i svenska, att ”bala taklänges” och dessutom lär de sig oftast ett alldeles vansinnigt uttal.

Om någon, av alla dem som uttalar sig tvärsäkert om saken i massmedia, om hur man bäst lär sig svenska, begrep något, skulle de ställt/ställa kravet på god sfi-undervisning för flyktingarna direkt när de kommer till Sverige, med väl utbildade sfi-lärare som förstod allt detta, vilket inte alla som arbetar som sfi-lärare gör. Så krav på utbildning av sfi-lärarna om det här vore också ett förnuftigt krav. Alternativt skulle de ha ställt kravet på rejält kortare väntetider, Men istället vet alla okunniga, och det är samtliga som uttalar sig om saken i massmedia, för att inte tala om de politiker som lagstiftar om området, att svenska lär man sig bäst genom att prata med svenskar.

En sann berättelse ur livet – om att lära sig genom att prata med svenskar
Många, ja de flesta svenskarna tror att vi talar som vi skriver. Det gör vi inte.

Jag hade en gång en elev från Polen, en kvinna som gift sig med en svensk och som kom till min kurs i sfi. En dag gick jag igenom hur vi reducerar bort bokstäver i vissa fraser, sådana som ”Nej det har jag inte”, som vi uttalar som: Nä, dä ha´ ja’nte, ”Nej det vill jag inte” som blir,nä, dä vill ja’nte etc. Då sken den här kvinnan upp.
– Oh, sade hon, nu förstår jag äntligen.
Så lyckades hon, med den lilla svenska hon kunde, förklara att hon hade hört svenskar säga ”jante” gång på gång. Hon hade frågat vad det betydde och alla svenskar hade envist hävdat att så sade de aldrig. Hon hade letat efter ordet ”jante” i lexikonet, men inte kunnat finna det, och ändå var hon säker på att svenskarna sade ”jante” jämt och samt. Eftersom alla förnekade att de sade detta ord, så hade hon till slut börjat tro att hon var galen. Hon hade avbrutit sin man, sin svärmor och andra svenskar, som hon ju träffade ganska många, direkt då de hade sagt ”jante” och påpekat att nu sade du ”jante” igen, men de hade alla lika envist förnekat att de hade sagt ”jante”. Nu fick hon äntligen förklaringen och hon var glad som ett barn. Ingen enda svensk i hennes omgivning hade förmått inse att de faktiskt sade ”jante”, för alla var helt förblindande av stavningen av vad de sade, nämligen att det skrivs ”jag inte”.

Invandrarna hör inte ordet ”inte” när vi säger det
Och här har vi en av de väldigt allvarliga problemen med svenskan och de invandrare som kan lite men inte väldigt bra svenska.

Undersökningar har visat att invandrarna, som kan en del men inte mycket bra svenska, missar sådär en 60% av alla ”inten” vi svenskar uttalar. Vi betonar nämligen inte ”inte” när vi talar utan sväljer halva ordet: Ja’ kommern’t ikväll”. Detta lilla obetonade ”rn’t” hör många invandrare inte ens, för de har inte lärt sig att höra det. Vi svenskar hör egentligen inte heller mycket av det, men vi ändrar betoningen i satsen och lyssnar mer till betoningen än till orden. Testa att säga: ”Jag kommer ikväll” och ”Jag kommer inte ikväll” så märker du att du ändrar betoningen. Men denna lilla förändring är lätt att missa om man inte talar svenska som modersmål, eller har lärt sig språket som ganska liten. I synnerhet är det svårt som svenskan är ett betoningsspråk, till skillnad från många andra språk, där betoningarna inte är lika viktiga.’

Tänk bara på uttryck som: ”Du fårn’t göra det, som lätt förstås som: ”Du får göra det”, Eller: Du kan’te göra det för att..

Det är inte svårt att inse att dessa missar skapar stora och många problem i kommunikationen mellan svenskar och invandrare. Så säger svenskarna exempelvis ofta att man inte kan lita på invandrarna, ”man säger en sak till dem och så struntar de i vad man säger”. Jag har många exempel på missförstånd som uppstått mellan invandrare och svenska socialassistenter och flyktingmottagare av det här skälet, men även av andra orsaker. Här kommer ett sådant annat exempel:

Tidsangivelser kan också var problematiska
När jag började arbeta som sfi-lärare i en liten kommun, som nyss börjat ta emot flyktingar, visade sig flyktingarna var urarga på flyktingmottagningen och flyktingmottagarna var lika arga på flyktingarna. Jag kollade upp saken.
– Jo de kommer aldrig i tid. De kommer nästan alltid en timme för sent och man blir ju förbannad när man säger till dem att komma halv ett och så kommer de halv två. Det är då fan att de inte kan passa tiden, sade flyktingmottagaren.
– Skriver ni upp tiden på ett papper till dem, undrade jag.
Nej,det gjorde man ju inte, för de talade ju tillräckligt bra svenska.
Då fick jag förklara att på de här flyktingarnas språk så sade de inte ”halv ett” utan ”tolv och halv” när de menade halv ett, så när de översatte halv ett till sitt språk, som man gör innan man kan ett främmande språk mycket bra, var det vanligt att de översatte eller mindes fel och så trodde de att flyktingmottagaren hade sagt halv två, alltså ”ett och halv”. Därför kom de en timme för sent. Därefter skrev flyktingmottagarna alltid upp tiden på en lapp och inga flyktingar kom sedan en timme för sent.

Att förstå våra ord rätt – viktigt för att förstå vad som gäller i Sverige
Jag minns också den man som arbetade som flyktingsamordnare i en kommun i landet, och som på grund av att han var invandrare, ansågs vara expert på allt som hade med Sverige och invandrare att göra. Han kom till min kommun och skulle tala om för oss i ”flyktingsvängen” hur det fungerade här i Sveriga för flyktingarna. Han förklarade så att det var helt galet ”att invandrarna i Sverige inte fick arbeta”, att politiken var felaktig menade han förmodligen. Hela hans anförande om den här saken var emellertid alldeles obegriplig ända tills det gick upp för mig att killen inte förstod skillnaden mellan att ”få arbeta” och att ”få arbete”. Jag undrar än idag vilken föreställning han hade om de lagar och regler som gällde för invandrarna. Det här var på den tiden då asylsökande inte fick arbeta, medan de som kommit ut i kommunerna och som således hade permanent uppehållstillstånd, var fria ta ta vilket arbete som helst, om de kunde få ett sådant. Själv trodde han att han talade en väldigt god svenska, och han hade lärt sig det alldeles själv, berättade han, och ansåg att svenska lär sig invandrarna bäst själva. Han hade varit i Sverige i 20 år! Ja, så var hans uttal förstås bedrövligt. Många av dem av oss som lyssnade på honom begrep ingenting av vad han sade.

Tillägg 20/9 kl. 13.30:
Måste tillägga att jag med ”bra uttal” inte menar ett perfekt sådant. En liten brytning behöver inte vara besvärande. Det är tur för de allra flesta lär sig aldrig tala brytningsfritt på ett främmande språk som de lärt sig som vuxna. Med ”bra uttal” menar jag istället det som Olle Kjellin, en av våra verkliga experter på uttalsträning, kallar ”ett lyssnarvänligt uttal”. Alltså ett uttal som gör det lätt att förstå invandraren utan stora ansträngningar, och som dessutom inte låter aggressivt.

Fortsättning följer i del VII.

Nu har GP, som hållit en tämligen snygg linje i den s.k. invandrar-och flyktingfrågan, börjat föra samma massmediakampanj som den som tidningen i början av 90-talet höll sig för god att medverka i. En Abraham Staifo skriver en krönika på ledarsidan i dagens GP som är ett sammelsurium av dumheter och ett direkt eko av de idiotier som massmedia i övrigt körde med för 15 år sedan.

Vi tar det systematiskt:

När en vän till mig (invandrad från ett EU-land) sökte studiemedel för sina universitetsstudier i Sverige fick han nej. Skälet var att han inte hade gått på sfi, utan i stället läst in svenskan på universitetet.

1: Man klarar inte universitetsstudier efter bara en avslutad sfi-kurs. Så detta torde ingen ha sagt till honom. Hade han nödiga svenskkunskaper borde han ha kunnat ta TISUS-testet och därefter börjat studera på svenskt universitet.

2: Man måste ha varit folkbokförd i Sverige 2 år för att få svenska studiemedel för universitetsstudier. Hade han inte varit det, så skulle han ha sökt studiemedel för sina studier i Sverige i sitt hemland.

Hur det nu var med den gode vännen vet vi inte, och uppenbarligen vet inte Abrahamn Staifo det heller. Måhända talade vännen så dålig svenska att han inte kunde redogöra för vad som sagts, eller så sitter Abraham Staifo inne med precis den typen av usla kunskaper som information från okunniga invandrare har förmedlat till honom (se tidigare inlägg nedan) .

När han sökte bostadsbidrag fick han nej med en undrande kritik: hur kan du klara dig själv utan studiemedel?

Det var nu inte precis någon dum fråga, för för att få bostadsbidrag måste man redogöra för sin ekonomi och sin hyra, och vad hade den gode vännen för inkomst? Man kan ju inte leva enbart på bostadsbidraget, som ju inte ens täcker hela hyran. Endera jobbar man som student, eller så lever man på studiemedel och studiebidrag alternativt betalar mamma och/eller pappa för studierna, eller så har man en egen förmögenhet att leva på. I det fall man inte har några pengar alls att leva på, får man nog inte bostadsbidrag, normalt får man inte ens en lägenhet om man är totalt medellös och det gäller även ursvenskar.
Eller menar Staifo kanske att man ska få bostadsbidrag bara man ber om det och utan kontroll?

I Uppdrag granskning förra veckan lades sfi, svenska för invandrare under lupp.

Nej, den lades inte under lupp. Janne Josefsson fick en timme på sig att desinformera om sfi och vilka regler som gäller för dessa kurser. Det som sades där var av samma usla kvalitet som nästan allt som sades om invandrar- och flyktingpolitiken, dag ut och dag in, i början av 90-talet.

Programmet diskuterade det, sedan länge, välkända problemet att många går kvar i programmet för att uppbära bidrag.

Återigen: Har Staifo och Josefsson, och ännu värre, en massa invandrare, fått för sig att invandrare får svälta ihjäl när de är klara med sin sfi-undervisning och om de då inte fått något arbete. Tror man att de körs ut på gatan och att både de vuxna och barnen hänvisas att tigga ihop till mat för dagen och sova under broarna? Riktigt så illa är det inte ännu. Så vad talar Staifo om? Varför skulle invandrare mygla på sfi-kurserna när de nu får försörjningsstöd även efter kurserna, om de inte lyckas få arbeten som de kan försörja sig på. Ödet att inte få ett arbete har, som bekant, drabbat många de senaste 15 åren och inte bara invandrare, även om dessa har ännu svårare att få jobb än ursvenskar (eller vad vi nu ska kalla Johanssöner, Svenssöner och Bergströmar m.fl).

Om invandrarna och sfi-kurserna skriver Staifo vidare:

Många hoppar av, många går kvar för att behålla bidraget och de som går igenom programmet får ändå inget jobb efteråt.

Ja just det, de har svårt att få arbeten även efter sfi-kurserna. Han visste alltså detta men klarar inte av att lägga ihop 1+1. Men hur försörjer sig de som hoppar av? Det var ju så många gick kvar på sfi bara för att få bidrag??

En anledning till det usla resultatet, enligt riksdagens revisorer, är brist på kontakter utanför skolan.

Jodå, det är så rätt, anställning får man numer via kontakter, inte pga meriter eller kompetens. Detta gäller alla, och massor av svenskar saknar också den typen av nyttiga kontakter och har därför stora svårigheter att få jobb.

Ett avgörande problem är att sfi är kopplat till bidrag. Som ekonomiskt incitament för utveckling är det därför värdelöst.

Jaså? Är det inte bra att sfi är kopplat till bidrag. Det var ju lustigt. Menar Abraham Staifo att det bara är svenskar som man ska tvinga till vissa aktiviteter för de bidrag de får. Invandrarna ska få göra som de vill för sina försörjningsstöd, medan svenskar ska tvingas att sitta av tiden på diverse kurser eller i väntan på att komma fram till en dator på arbetsförmedligen. Eller skulle invandrarna/flyktingarna utvecklas bättre om de fick svälta ihjäl? Varför är inte en lön ett värdelöst incitament för utveckling förresten? Lön är ju också pengar.

Men den svenska ta hand om-mentaliteten kväver människors engagemang.

Bra, för just den här typen av verksamhet är den borgerliga regeringen mycket mån om att utveckla: Här ska du inte tillåtas göra något annat än just det vi tvingar dig till – hela dagarna, om du är arbetslös eller sjukskriven någon längre tid. Det var ju i alla fall trevligt att Staifo fördömer det tänkandet, som ingalunda är typiskt endast för socialdemokratin alltså, tvärtom.

Även de människor som jobbar med frågorna bärs upp av projekten. Det behövs en samordnare till allt. Det behövs tjänstemän som hanterar ärenden och det behövs lärare till sfi. De som försvarar de rådande systemen talar ofta i egen sak.

Finurligt sätt att så att säga döma ut varenda en som kan sin sak, all expertis alltså. Läkaren som talar för en god sjukvård talar bara i egen sak. Läraren som talar för en god skola och utbildning och som kritiserar något, talar bara i egen sak. VD:arna som talar om hur viktig industrin är för Sverige, talar bara i egen sak. Staifo själv, skriver som han gör för att han skriver i egen sak, för att få vara kvar på GP. Bäst vet alltså alla de som inte vet ett dugg!

Forskningen har varit ganska entydig om att behovsprövade socialpolitiska program skapar långvarigt beroende och segregation – sfi är ett utmärkt exempel på en dålig behovsprövad åtgärd.

Jaha, vad exakt menar Staifo med detta? Och vadå behovsprövad?

Om han menar den totalt innehållslösa soppa han skriver ovanför detta avsnitt så undrar man vad han förespråkar istället. Att invandrarna får börja jobba som lärare, läkare, advokater, domare, affärsbiträden, rörmokare mm. utan att de kan någon svenska? Kan det anses vara en god idé? Jag tror inte det skulle fungera. En svensk patient som stötte på en syriansk läkare som inte talade ett ord svenska skulle troligen bli mäkta förgrymmad. De icke urdutalande föräldrar som skickade sina barn till skolan att undervisas av en lärare som bara talar urdu, skulle inte heller bli glada, för att uttrycka det med ett understatement.
Eller igen: Menar Staifo, trots allt, att de inte ska ha något att leva på medan de studerar svenska, att de ska göra det på fastande mage och utan tak över huvudena?
Nej då, han menar att forskarna har visat att:

…. generella välfärdslösningar däremot stärker den enskildes autonomi.

Hur exakt skulle en sådan se ut i det här fallet? Vad är mer generellt än att man har generell rätt till undervisning i svenska om man kommer till Sverige och inte talar landets språk? Vad är mer generellt än att man får en generell introduktionsersättning under tiden som man studerar svenska? Att man svälter som sagt?

Så går vi vidare i Staifos text:

Sfi har genomgått ett antal reformer, senast 1994. Systemet är omsprunget av tid och förhållanden. Inga reformer hjälper längre

Sfi har genomgått ett antal förändringar sedan den första lagen om sådan som stiftades år 1973 och den senaste inträffade 2006.

I början fanns det inte många kurser i svenska, varför en mängd av de första som kom som arbetskraftsinvandrare (under 50- och 60-talen) aldrig fick någon undervisning i svenska. Somliga av dem lärde sig aldrig en begriplig svenska. Det ställde till problem i samhället. De fick ta barnen med för att tolka på vårdcentraler, arbetsförmedling, bostadsbolaget, sjukkassan etc och det blev inte någon bra information av det. Alltså insåg de styrande att invandrarna måste få en chans att lära sig svenska. De fick därför laglig rätt till 240 timmars undervisning på betald arbetstid år 1973.

Men snart kom det inte fler arbetskraftsinvandrare utan de som kom var flyktingar och de var inte, som de tidigare arbetskraftsinvandrarna, skräddarsydda för svensk industris behov. Somliga som kom var analfabeter, andra var högutbildade. För att dessa människor skulle ges en chans i samhället, insåg våra styrande, och alla partier var i stort sett eniga här, måste de få undervisning i svenska direkt. Alltså reformerade man sfi-undervisningen. Nu lades ansvaret över på kommunerna. Dessa blev ålagda att ordna med sfi-undervisning, den s.k. grund-sfi-undervisningen. Lagen om denna kom 1986. Den här lagen var väldigt modern med inbyggda ekonomiska incitament för kommunerna att ordna så bra undervisning som möjligt. Kommunerna förstod emellertid inte de ekonomiska incitamenten, som var krångliga minst sagt, så de fungerade inte. Alltså ändrade man reglerna med jämna mellanrum. Det blev ändå inte så lyckat pga kommunal inkompetens. (När politikerna insett det lade socialdemokraterna, Göran Persson noga räknat, över all undervisning på kommunerna!)

Så kom vi då fram till slutet av 80-talet och början av 90-talet och nu drog massmedia igång de stora kampanjerna mot invandrar- och flyktingpolitiken och mot sfi-undervisningen med resultatet att de drev politikerna framför sig. Sedan dess har man förändrat sfi-systemet titt som tätt och en reform har inte hunnit sätta sig förrän det varit dags för nästa reform. Vid varje reform har man slagit sönder de kompetenssystem inom området som så smått började fungera.
Så nu konstaterar Staifo att sfi inte fungerar.

Tror f:an att sfi inte fungerar så bra, massmedias totalt okunniga, stöddiga och oinitierade journalister har, i dåraktig iver, lyckats driva politikerna till vanvettiga åtgärder gång på gång. Och nu är det alltså dags igen. Det behövs inte många sådana här okunniga skribenter för att politikerna ska rusa åstad.

Den senaste galenskapen på området stod Stockholms stad för (vilket jag skrev om i ett tidigare inlägg), där man rev ett tämligen välfungerande system och ersatte det med kaos. Samma idioti genomförde man i Göteborg för många år sedan och ytterligare en gång för bara några år sedan. Och nu skyller Staifo eländet på socialdemokraterna. I själva verket har socialdemokrater och de borgerliga hjälpts åt att skapa kaos inom området, ivrigt påhejade av okunniga journalister som sagt.

Slutligen, vad föreslår nu Staifo i sin krönika? Jo:

Alliansregeringen borde sluta fega. Skrota det bakåtsträvande, passiviserande systemet. Ge invandrare en chans att få fotfäste på arbetsmarknaden. En tidsbegränsad ersättning som tillåter extrainkomster som gäller under begränsad tid är ett bra alternativ. Inför en introduktionspeng och språkpeng knuten till person i stället för kommun eller utbildning

Man ska vara bra okunnig om området för att kunna inbilla sig att det som sägs här är något förnuftigt.

Vad jag vet så är introduktionsersättningen knuten till personer. Vad för väsen annars skulle få sådan? Vilka konstiga varelser eller konglomerat av någonting är det som får sådana idag, menar Staifo?

Hur ska invandrarna ges en chans att få fotfäste på arbetsmarknaden? Genom att man lagstiftar om krav på företagen att anställa sådana, eller ta in dem som praktikanter – och hur ska företagen kunna tala med dem? Eller ska de bara gå på företagen och skrota? Har Staifo varit på något företag någon gång?

Vad gäller tidsbegränsning, så finns i praktiken redan en sådan, som jag skrev i mitt förra blogginlägg om saken, invandrare som inte gör framsteg inom en viss tid stängs av från undervisningen.

Ge dem en språkpeng! Ja, det är väl ungefär det de får i Stockholm idag, då de kan välja vilken anordnare de vill (hur de nu ska kunna välja?). Det har som sagt blivit ett uselt system. De allra flesta väljer den anordnare som ligger närmast dessutom – och det är inte konstigt.

Vad gäller att uppmuntra utbildaren att utveckla kvalitet, som Staifo också tror ska bli möjligt när valfriheten förs in i leken, så undrar man om Staifo aldrig hört talas om vad som är privata företags första och viktigaste målsättning? De brukar inte ens hymla om den saken, nämligen att det är att tjäna så mycket pengar som möjligt på så kort tid som möjligt. Hur gör de nu det? Jo,genom att hålla nere utgifterna så mycket som möjligt, vilket innebär så låga löner att de inte får kompetenta lärare, genom att låta de anställda arbeta mer och intensivare. Det blir inte någon bra undervisning av sådant. En lärare, som saknar utbildning och/eller erfarenhet och som inte heller kostas på vidareutbildning och som undervisar 30-40 klocktimmar i veckan i grupper om 25-30 elever, åstadkommer inga underverk. Det kan jag garantera. Men Staifo kanske skulle pröva på. Han har kanske en trollstav som han kan använda.

Hans slutkläm är dessutom fantastisk:

Individens frigörelse från beroendeskapande sociala projekt är ett argument gott nog i alliansregeringens egen anda.

Staifos lösning låter förvillande lik en politisk floskel. Jag kan dessutom inte se annat än att alliansregeringen nu tillskapar sociala kontrollprojekt på löpande band och djävlas med dem som har det svårast i samhället. Så bevare oss för alliansifieringen!

Länkar
– Vilka har nytta av sfi?
– Bostadsbidrag/Försäkringskassan
– Sverige och invandrarna från 50-talet och framåt, Motvallsbloggen
– Tre års betalda studier är knappast snålt”, SvD 19/2 2008

Forts från del IV

Svenska språket, invandrarna och svenskarna
Det finns få områden som så många vet så lite om och som så många samtidigt anser sig vara sådana imponerande experter på, som frågan om hur man lär sig svenska som andra språk när man är vuxen: ”Det är bara att göra si, det är bara att göra så, det är bara att ställa krav…” Alla i det här landet tycks veta hur man ska organisera flyktingmottagandet och/eller undervisningen i svenska för invandrare trots att de inte kan ett vitten om den saken – detta gäller inte minst journalister och politiker.

Invandrare skriver inte ner sig på prov för att få behålla ”socialbidragen”
Janne Josefsson påstod, i Uppdrag Granskning, att det är vanligt att invandrarna skriver bort sig på proven för att få behålla sina socialbidrag. Det här är rappakalja i mer än ett avseende.

Under de år jag arbetade som lärare i svenska för invandrare träffade jag kanske på ett par stycken invandrare som var slöfockar och asociala. Och om det är sant att somliga gör som Josefsson hävdade, så kan det lika gärna, ja mer sannolikt, bero på att dessa invandrare har fått det svenska systemet ordentligt om bakfoten. Det får nämligen många de första åren för att myndigheterna slarvar med att koppla in kompetenta tolkar när de informerar flyktingar och invandrare. Därför kan nyanlända flyktingar få de galnaste uppfattningar om Sverige och behålla dessa ett bra tag, under åratal ibland. Inte sällan informeras de dessutom av andra flyktingar som varit några månader i Sverige redan, och som också fått det mesta om bakfoten. Bland sfi-lärare kallas den senare kategorin informatörer för ”tvåmånadersexperterna” och med deras information kan det bli hur galet som helst.

Har man arbetat några år med flyktingar så har man hört alla tänkbara missuppfattningar om vad som gäller, vid sidan om alla fullkomligt otänkbara. Då har man också varit med och rett upp mängder av missförstånd som uppstått mellan flyktingsamordnare och andra myndighetspersoner och flyktingar. Dessa missförstånd uppstår för att ingen av sidorna begriper vad ett språk är och hur man informerar, respektive informerar sig över språkbarriärer.

Det är säkert mer regel än undantag att flyktingar får höra att ”de får inga socialbidrag om de inte går på svenskkursen”. Det är precis den typen av hot man utsätter dem för (efter att kravliberalismen genomförts på området), och sätten de kan missförstå denna ”information” på är otaliga. Ett rimligt sätt är att tro att det är bara om de studerar svenska som de får ekonomiska bidrag och att de tror att när de är klara med sin svenska så kommer de inte att få några pengar alls att köpa mat för. Detta föreföll även Janne Josefsson tro, trots att han borde ha kunnat informera sig med lätthet eftersom han talar majoritetsspråket i landet, nämligen svenska.

Hur det egentligen är
Flyktingarna i många kommuner har en s.k introduktionsersättning de första åren (men i somliga kommuner får de försörjningsstöd istället), och då ska de studera svenska, om de inte kan försörja sig själva och det kan ytterst få göra utan att kunna någon svenska. Är de borta, pga sjukdom eller av annan orsak, får de avdrag på sitt bidrag och talar man om detta för dem utan tolk så får de regelmässigt hur konstiga föreställningar som helst om vad som gäller.

Vidare är det så, vilket både Janne Josefsson och Nyamko Sabuni ”glömde” att tala om, eller visste inte kanske, att invandrare som inte gör några framsteg vad gäller sina svenskkunskaper stängs av efter en tid och hänvisas till att söka arbete istället. Då får de inte introduktionsbidraget längre utan just ”socialbidrag” fast det inte heter så numer utan ”försörjningsstöd”, något Josefsson inte heller hade klart för sig tydligen. Försörjningsstödet är emellertid något lägre än introduktionsbidraget, så där skulle man kunna tänka sig en orsak att inte vilja bli klar med svenskan, men det var liksom inte vad Janne Josefsson sade i programmet. Men eftersom de allra flesta verkligen vill arbeta och försörja sig själva, och är intelligenta nog att förstå att förutsättningen för att få arbete är att de kan svenska, så tror jag inte att det finns särskilt många som resonerar på det sättet. Jag har inte träffat en enda.

Hur många som lyssnade på Janne Josefsson undrade vad flyktingarna lever på när de är klara med sin svenska om de inte får ”socialbidrag” då, vilket ju var skälet, enligt Josefsson, för dem att skriva dåligt på proven? Vad tror Josefsson själv? Att de får svälta när de är klara med sina svenskkurser? Det var i varje fall detta han antydde, indirekt, möjligen utan att begripa det själv.

Den galna ”leka-affär-modellen”
Ingen ska heller tro att en invandrare kan sitta och lura sfi-läraren någon längre tid, i varje fall inte om han/hon har en kompetent sådan, för sådana genomskådar dylika försök ganska snabbt, och betygen utdelas inte enbart på vad de åstadkommer på proven.

Men visst, när kommuner lägger ut sfi-undervisningen på lägstbjudande anordnare, som anställer vilken arbetslös person som helst, för usel lärarlön, som sfi-lärare, så kanske den gubben går. Men då är det kommunerna, ja även våra rikspolitiker, som ska hängas ut och tvingas att skämmas, inte invandrarna, för sådana lärare drabbar framför allt de seriösa och ivriga kursdeltagarna, och jag kan garantera att de seriösa sfi-deltagarna är i majoritet. De allra flesta invandrare jag haft på mina kurser har verkligen velat lära sig svenska och har arbetat flitigt för att göra det. Så snacket om att de inte vill, eller att de är lata är otroligt oförskämt mot flyktingarna. Om de inte anstränger sig, då är det läraren som gör fel! Det är nämligen omöjligt att sitta och slappa och inte försöka i en grupp, om läraren lägger upp undervisning på rätt sätt.

I Stockholm rev man för några år sedan ner ett välfungerande sfi-system, genom att slå sönder det och lägga ut det på diverse olika och privata anordnare, varvid man förlorade i stort sett samtliga av sina kompetenta och erfarna sfi-lärare. Resultatet blev därefter – rena katastrofen. Om jag inte har totalt fel så var det Rottingmajoren Björklund, som i sin upphöjda inkompetens tyckte denna försämring var en god idé. Sedan gör man som vanligt, skyller sina politiska misstag och dumheter på dem som drabbas av besluten, på invandrarna och flyktingarna i det här fallet. (Samma sak gör politikerna med arbetslösa svenskar, som är arbetslösa på grund av den förda politiken, inte för att de vill vara arbetslösa.)

Psykologiska mekanismer gör att man inte alltid säger som det är
Sedan är det också så, vilket gäller nästan alla människor, att man gärna försöker hålla skenet uppe. Man vill oftast inte säga att ”jag är så dum att jag inte förmår lära mig”. Istället säger man att man skriver dåligt ”för att man inte vill förlora sitt bidrag”.

Det är samma sak med många svenskar som är arbetslösa, de vill inte låtsas om att de lider av sin arbetslöshet. De flesta av oss vill inte betraktas som offer, som utslagna, som värdelösa, då säger man istället att ”man tycker det är skönt att bara slappa” eller att ”det har sina poänger att vara ledig jämt”! och liknande. Detta är mänskligt men betyder faktiskt inte alls att man inte vill arbeta (även om det, som alltid, finns enstaka undantag). Detta vet varje person som har lite insikter om hur vi människor tenderar att fungera. Men sådant tal får genast insiktslösa och okunniga personer att påstå att de minsann känner folk som gillar att gå på bidrag, som inte vill arbeta etc.

Dessvärre kommer båda dessa kategorier att agera nyttiga idioter, för för våra nyliberala politiker är det ljuv musik att höra massor av folk hävda att de arbetslösa och sjuka är lata och arbetsskygga!

I nästa inlägg om svenska språket och invandrarna ska jag ta upp sådant som varje person som arbetar med nyanlända flyktingar borde känna till, men som dessvärre alldeles för få kan och förstår, vilket också skapar problem.

Del I
Del II
Del III
Del IV

En slant till flyktingarna om de lär sig svenska, föreslår regeringen. Det är ju i och för sig vänligare än att hota med indragning av försörjningsmöjligheterna, men samtidigt avslöjar man en rent kriminell okunnighet om flyktingarnas verkliga situation och villkor.

FÖR ATT TYDLIGT signalera att språket är viktigt inför regeringen en prestationsbaserad bonus för den som klarar sina studier i svenska för invandrare under en viss tid.
Bonusen ska vara på ”några tusenlappar” för de flyktingar som klarar undervisningen på utsatt tid.
– En tredjedel av de som i dag börjar SFI klarar inte målen och det är alldeles för många, sade Sabuni vid presskonferensen inför sitt tal.

Med detta lägger man hela ansvaret för att många av flyktingarna inte lär sig svenska snabbt nog på flyktingarna själva och struntar i allt samhället gör för att försvåra för dem att lära sig. Inte nog med det, nu fick folk ännu en gång en anledning att klaga på flyktingar och invandrare. Folk ringer återigen till radion och ondgör sig över att invandrarna inte lär sig svenska.

Många flyktingar är gravt traumatiserade
Många av våra flyktingar har förskräckliga erfarenheter bakom sig, värre sådana än vi svenskar ens vill föreställa oss, och sådant ger allvarliga trauman. Somliga har själva blivit torterade, andra har sett sina anhöriga dödas framför ögonen på dem andra åter lever med skräcken att de nära och kära som finns kvar ska råka illa ut.

Många drogas ner så att de får svårare att lära sig svenska
Det är svårt nog att studera effektivt om man är gravt traumatiserad eller mycket stressad men när många av flyktingarna dessutom äter lugnande medel och antidepressiva, som kan ge inlärningssvårigheter i många fall, så underlättas deras möjligheter att lära sig svenska verkligen inte. Jag hade elever som slet som djur och var alldeles förtvivlade: ”Det fastnar inte, det spelar ingen roll hur mycket jag studerar”, grät en kvinna. Nej, hon stod på Sobril. Det ledde inte bara till att hon fick svårare att minnas, utan också till att hon totalt tappade självförtroendet, hon blev dubbelt knäckt alltså. Ovanpå detta lägger sedan svenska samhället skulden på henne för att hon inte lär sig fort nog.

Vi människor har olika förutsättningar
Sedan har vi olika lätt för att lära oss språk. Dels är det lättare att lära sig svenska om man talar ett med svenskan närbesläktat språk, som tyska, holländska eller engelska, och även när man talar ett romanskt språk som italienska och spanska ex. Betydligt svårare blir det om man talar ett asiatiskt eller afrikanskt språk. Dels har vi människor olika fallenhet för språkinlärning. Några få lapar i sig främmande språk, även som vuxna, utan att anstränga sig speciellt mycket, men för de allra flesta är det ett hårt slit att lära sig ett främmande språk bra nog för att kunna sköta ett avancerat arbete med hjälp av det främmande språket. I det sammanhanget glömmer man lätt bort att dagens arbetsmarknad ser helt annorlunda ut än den vi hade under 50- och 60-talen. Ovanpå detta är det förstås lättare att lära sig ett främmande språk om man har viss studievana och kanske redan talar ett par främmande språk än om man är analfabet, eller näst intill.

Släng förslaget i papperskorgen och börja använda kunskaper vid lagstiftningen – som omväxling till trial-and-error-politiken
Regeringens förslag utgår från att ovan nämnda skillnader inte föreligger och struntar i att förslaget kommer att slå helt fel och av många olika orsaker, inte minst för att många kommuner inte tar sfi(svenska för invandrare) – undervisningen på allvar. Det bästa den kan göra är slänga förslaget i papperskorgen och istället se till att svenskundervisningen organiseras förnuftigt, att lärarna har kunskaper, eller får sådana, och att studiegrupperna inte är för stora, som de numer oftast är.

Länk:
Bonus till svensktalande flyktingar, DN

Friskolor ställer lägre krav och ger högre betyg hör vi på Ekot idag. Så nu tror inte Björklund på liberalismens ledstjärna längre, den totalt fria konkurrensen. Totalt fri och okontrollerad konkurrens mellan skolorna tycks inte fungera, anser han, eftersom somliga skolor frestas att ställa för låga krav och ge för höga betyg på grund av denna. Men han är nu inte major för intet, så han har förstås redan hittat lösningen: Mer kontroll av skolorna och av elevernas kunskaper.

Det var väl annars inte så liberalismen var tänkt. Allting skulle ju bli så bra bara man införde konkurrens överallt och bara man avskaffade all kontroll och all byråkrati.

Kan förstås inte säga att jag är speciellt förvånad. Att det skulle gå på det sättet som det gjorde (och det som gäller för skolorna gäller även universitet och högskolor som får betalt/examinerad student) kunde man räkna ut med lilltån – om man inte är en ideologiskt förblindad liberal förstås. Är man klarsynt inser man att människor inte alls agerar och fungerar i enlighet med de liberala doktrinerna eller i enlighet med de nyliberala ekonomiska teorierna.

Länk:
Björklund i Ekot

Läser i GP att forskare har visat att det framför allt är kunders mun-mot-muninformation som ger affärerna fler kunder och att de enkäter som somliga affärer ibland ber kunder fylla i, inte säger så mycket – för att göra en kort sammanfattning. Utvärderingshysterin började i slutet av 80-talet och har nu nått hisnande proportioner, inom snart sagt alla områden och i och med målstyrningen av nästan all verksamhet. De kostar betydligt mer än de smakar.

Det har exempelvis varit populärt de senaste 15 åren att låta deltagare på kurser utvärdera de kurser de går. Nu har jag slutat undervisa på högskolor och universitet men dessförinnan fick jag en ganska lång erfarenhet av att bli utvärderad av studenter och teknologer. Det slog mig ganska snart, när det här bruket blev vanligare, att de där utvärderingarna inte var mycket värda om man ville förbättra eller förändra kurser. Det enda de dög till var att peka ut verkligt usla eller rent fantastiska lärare, extremerna, sådana där som trots allt är ganska sällsynta och som dessutom nästan alltid är kända hos överordnade även utan utvärderande enkäter.

De här enkäterna fyller egentligen bara en funktion, den att ge kursdeltagare och studenter en känsla av att de får vara med och säga sitt om undervisningen, vilket kanske i sig är en viktig funktion dock. De säger däremot väldigt lite om hur kurserna fungerar, rent kunskapsmässigt. Svaren på enkäterna påverkas nämligen av många faktorer, och ofta nog mer så av helt ovidkommande faktorer än av kursers verkliga innehåll eller uppläggning.

Om lärare är normalbra, normalt trevliga och hövliga mot kursdeltagarna, vilket nog de flesta är, kommer deras personlighet att påverka resultatet av enkäten snarare än innehållet i eller upplägget av kursen. Vi människor tenderar att inte vilja vara rent elaka mot människor vi tycker om, eller inte tycker rent illa om. Alltså tenderar de flesta av oss att svara ganska snällt och menlöst på enkäter/kursvärderingar i det här fallet.

Överhuvudtaget tenderar de flesta att lägga sig någonstans i mitten av svarsalternativen på en enkät, oavsett vad den handlar om. Vet inte om det är en kulturell historia, men de flesta av oss undviker de stora orden i seriösare sammanhang. De flesta kryssar alltså inte i de extrema alternativen, vilket förstås kan bero på att läraren är normalbra och vad kursdeltagarna förväntar sig.

En aldrig så god föreläsare däremot, vad gäller sakinnehåll i undervisningen, men som är otrevlig och blir illa omtyckt som person, eller en lärare vars föreläsningar är innehålllsmässigt viktiga men som inte förmår att engagera, låter torr och tråkig kanske, kommer också att få sin personlighet utvärderad, inte kursens innehåll eller uppläggning.
Det är tur för studenter och teknologer att vi lärare inte sätter betyg på deras personligheter.

Dessutom påverkas utvärderingar av det här slaget av gruppsammansättningen. Det finns i varje grupp ett litet antal personer som kommer att ange tonen under kursens gång. Om dessa personer är respekterade eller någotsånär omtyckta av resten av gruppen, så kommer deras attityder under kursens gång att påverka resultatet av utvärderingarna, och i högre utsträckning än innehåll och upplägg av kursen, eller framförandet av stoffet.
Under de omkring 10 år, som jag undervisade på en humanistisk 3-poängskurs på Chalmers (vetenskapsteori), samma kurs hela tiden, kunde jag redan långt innan kursen var klar, ibland redan efter ett par föreläsningar, säga hur utvärderingen skulle komma att utfalla.
Om de dominerande i gruppen var positiva, till ämnet eller till min person (vet inte vilket men troligen bådadera) så visste jag att utvärderingarna skulle bli positivare, genomsnittligt, än om de dominerande uppvisade en negativ inställning, till kursinnehållet eller till mig personligen, eller till bådadera (?). I det senare fallet blev utvärderingarna alltid mer negativa genomsnittligt. Grupptrycket är alltså mycket viktigt för hur en kursutvärdering utfaller.

De dominerande personernas inställning, framför allt om de är negativa, behöver dessutom inte ha ett dugg med lärarens undervisning, eller personlighet att göra. Kursdeltagare kan vara negativa från början bara på grund av att de har närvaroplikt på en föreläsning som de inte har lust att gå på, eller som de anser stjäl tid från vad de anser vara viktigare. De kan vara irriterade och negativa bara på grund av att de anser att schemaläggningen är dålig, en faktor som läraren kanske inte kan påverka. Deras attityder smittar sedan av sig på resten av gruppen, och givetvis också på lärarens attityd. Det är naturligtvis mycket roligare, och man blir en mycket gladare, mer engagerad och entusiastisk lärare om man möts av positiva kursdeltagare. Lärare är ju också människor.
Jag brukar alltså säga att en bra kurs görs av lärare och kursdeltagare tillsammans, även om det är lärarens sak att försöka vända de negativa. Ett sådant vändande kräver tid och tålamod emellertid, och går inte att åstadkomma på en kortare kurs eller föreläsningsserie. Den kräver också psykologisk insikt från lärarens sida.

Själv fann jag ganska snabbt att bästa sättet att få klarhet i hur en kurs fungerade, var att diskutera saken med studenterna, kontinuerligt under kursens gång. Kafferasterna tillsammans med kursdeltagarna var den viktigaste källan till insikter om hur studenter och teknologer upplevde kursen. Dels kom det då fram frågor om innehållet som man kanske inte vågat fråga om under föreläsningen, dels kunde det komma fram förslag om hur innehållet skulle presenteras för att bli mer lättsmält, i vilken ordning olika områden skulle presenteras för att bli mer sammanhängande och liknande.

Sedan lärde jag mig förstås också en annan sak under alla åren jag undervisade, nämligen att gjorde jag som lärare si, så hade alltid någon eller några kursdeltagare synpunkter på det och menade att jag borde göra tvärtom. När jag så gjorde det vid nästa kurs, kunde jag sätta mig den på att någon eller några skulle föreslå att jag istället borde ha gjort tvärtom, som förra gången alltså. Men trots detta, samtalen med kursdeltagarna var ofta givande och talade man med varandra utifrån utgångspunkten om ömsesidig förståelse, brukade man ofta kunna förbättra kurserna och ibland övertyga deltagarna om att det motsatta förfaringssättet också hade sina problem och bli ense om hur man skulle förfara.

Apropå något jag hör på radion just nu, troligen om humor i radio under 100 år eller liknande, där en kvinna under 40-talet, låter det som, förklarar att pojkar skrattar medan flickor kniper ihop läpparna och fnittrar (så härmar hon flickornas fnittrande: hihihihihi) erinrar jag mig en eftermiddag för omkring 35 år sedan, då dottern kom hem från skolan (andra klassen) och var mäkta upprörd:

– När pojkarna fnittrar och larvar sig säger fröken till dem att de låter precis som flickor, för det är bara flickor som fnittar.

Så drog hon ett djupt andetag och fortsatte, djupt indignerad:

– Det är inte sant, för vi flickor fnittrar aldrig. Det är bara pojkarna som gör det.

Att pojkarna (också – kanske) fnittrade borde ju även fröken ha insett, för annars hade hon ju inte behövt säga till pojkarna när de fnittrade.