Sveriges kräftgång går allt snabbare
Så läser jag hur en skola i en Norrlandskommun inte längre har råd att erbjuda barnen femdagarsvecka, utan att de numer bara går i skolan fyra dagar i veckan.
Varför kommer jag att tänka på min pappa, som växte upp i Bohuslän under 1920- och 30-talen och som fick gå 6 år i varanndagsskola, medan min mamma, som var precis lika gammal och som bodde i en Sörmländsk stad, fick gå åtta år i en sexdagarsskola? ’
Även på den tiden var skolorna kommunala. De förstatligades för att Sverige skulle få en lika bra skola över hela landet och för alla ungdomar. När nyliberalismens evangelium gjorde sitt segertåg över världen och bland de ekonomiska eliterna, från sjuttiotalet och framåt, och socialdemokraterna föll för tongångarna, kommunaliserades skolan igen – av Göran Persson (slutet av 80-talet). Nu är vi alltså där igen, att kommunerna inte förmår ge alla skolbarn i landet en likvärdig utbildning.
Länk:
Graningebarnen slipper gå i skolan på fredagar, DN
24/09 07:26 at 07:26
Väljer man att bo i vildmarken så får man finna sig i att samhällsservicen blir på en annan nivå än mitt i storstaden. Om barnen far illa av det så är man ganska oansvarig som förälder som envisas med att bo där.
24/09 09:22 at 09:22
Hur kommer du fram till slutsatsen att 4-dagarsveckan inte är lika bra för barnens lärande som en 5-dagarsvecka?
24/09 11:57 at 11:57
Mikael:
Jo så är det ju i alla U-länder. Men Sverige har tidigare berömt sig av att inte vara ett sådant.
Bengt:
Man brukar hinna mer på fem dagar än på fyra :-).
24/09 12:21 at 12:21
Om alternativet blir att skolan stänger kan kanske detta vara ett alternativ? Jag tror att närheten till skolan är viktig när man är liten och bussresor kankse tröttar ut mer? Man hinner naturligtvis mer på fem dagar men skolan ska ju inte handla om kvantitet utan kvalité . Jag vet att det värsta som kan hända ett samhälle är att skolan läggs ner! Jag såg om ett litet samhälle som räddade sin skola genom att låta en friskola driva den.
24/09 12:40 at 12:40
alltomskolan:
Nu förutsätter jag god kvalitet förstås, varje dag i skolan, och om den inte har det är detta inget bra argument för färre skoldagar, utan för att man förbättrar kvaliteten.
Närhetsargumentet är bra, men bara halvbra, för var ska de små barnen vistas den lediga dagen om båda föräldrarna arbetar. I min ungdom talade man om ”nyckelbarn”, de där som var helt ensamma efter skolan tills mamma och/eller pappa kom hem. Så ska skolan ersättas av fritidshem, och blir det så mycket billigare, eller ska man återgå till nyckelbarnsprincipen?
Dessutom handlar det fortfarande om att Sverige aldrig varit så rikt, som nation betraktad, som idag så varför har vi inte råd med en likvärdig skola för alla barn just nu? Det beror inte på att pengarna inte finns utan på att de numer fördelas annorlunda. De rika kräver och får mer av kakan och att de mindre rika får mindre av den och stockholmare kräver inte sällan att få suga ur Norrland allt det som produceras där.