Jag förstår helt enkelt inte logiken i högersossarnas resonemang, det där om att ”man måste vinna medelklassen i storstäderna” (= Stockholm) vilket är en omskrivning för att man måste föra en mer borgerlig politik.
1991 förlorade S valet, huvudsakligen vill jag hävda, på den skatteomläggning man just hade genomfört, som omfördelade från dem med de lägsta inkomsterna till de mer välbeställda, ökade ojämlikheten alltså.
Många socialdemokrater blev mycket upprörda över skatteomläggningen och menade att det handlade om att frångå de socialdemokratiska idealen. Många var inte hågade att valarbeta för S och att försvara något de var urarga på. Alltså röstade många väljare på något borgerligt parti istället, för att bestraffa S.
Så fick vi regeringen Bildt.
1994 hade många väljare konstaterat att det var förskräckligt med en borgerlig regering och borgerlig politik ville de inte ha mer av. Således kunde S komma tillbaka i regeringsställning igen.
Nu drog S slutsatsen att väljarna valde tillbaka S för att de ville ha mer av borgerlig politik så därför skulle S föra en sådan – så det gjorde man.
Väljarna var tålmodiga och tillräckligt brända av regeringen Bildt för att ge S hela tre perioder, under vilka S envist fortsatte att försöka vinna medelklassen i Stockholm, med sparande inom offentlig sektor, med nedskärningar i skola vård och omsorg, med sänkta skatter för företagen och de mer välbeställda, med avskaffande av arvskatten, med utförsäljning av Telia och Posten, med mer av Public Management inom offentlig sektor etc. Man ursäktade politiken med att det handlade om en ekonomisk sanering efter Bildt, men i själva verket fördjupade man bara depressionen.
Efter 9 12 år tröttnade många människor och började inse att S förde den ständiga krisens politik istället för att föra Sverige genom krisen och ville inte har mer av socialdemokratisk politik. För många unga väljare handlade socialdemokratin nu bara om att att försämra för alla vanliga människor och gynna de allra rikaste, som hade dragit ifrån vanligt folk på ett rent fantasiartat sätt sedan 1990. Det var vad de hade sett under sin uppväxt. De här människorna har inga egna minnen av vad S gjorde en gång. De bedömer S utifrån vad partiet gör nu.
2006 valdes således Alliansen till att regera landet.
Då drog S slutsatsen att man inte varit tillräckligt borgerlig, så därför vann Alliansen valet. Men vad vann Alliansen på? Jo den vann genom att hävda att den skulle skapa jobb, för arbetslösheten var fortfarande chockerande hög för svenska förhållanden och trots 12 år av socialdemokratiskt styre med nyliberalt sparande inom offentlig sektor. En annorektisk offentlig sektor hade slitit ut människor, och samma sak såg man inom den privata sektorn. Aktiekurserna steg bara om företagen avskedade personal, och VD:arnas bonusar var baserade på aktiekurserna.
Inte heller 2010 lyckas det röd/gröna blocket vinna valet och nu gick S rejält bakåt. Istället hade de röd/gröna, tillsammans med Alliansen, lyckats få ett tillräckligt stort antal väljare att rösta på SD så att dessa kom in i riksdagen, nämligen alla de där som ansåg att varken Alliansen eller Socialdemokraterna för en bra politik.
Och vilka slutsatser drar S efter detta? Jo att man måste föra en ännu mer borgerlig politik för att vinna tillbaka den välbeställda medelklassen (i Stockholm).
Det där låter numer som ett mantra, som ett papegojlikt upprepande av en fras som man inte ens själv tycks förstå innebörden i. För – om vi har en borgerlig högerregering och om folk vill ha högerpolitik, varför ska de då rösta på Socialdemokraterna? Då finns ju Moderaterna, som är de som bestämmer i regeringen, och då har väljarna ju redan den politik de vill ha.
Menar höger-sossar, de som dominerar partiet, på fullt allvar att om väljarna bara ger dem en chans igen, så ska de öka ojämlikheten ännu mer, privatisera våra gemensamt ägda företag och riva infrastrukturen ännu snabbare än Alliansen gör?
Finns det inom socialdemokraterna ingen som inser vad den borgerliga politiken håller på att göra med Sverige? Att man är i färd med att bygga om landet till en ointressant, illa fungerande och marginaliserad utkant i Europa som snart inte har något alls som lockar. Ingen välfungerande infrastruktur, inga välfungerande kommunikationer och dessutom en alldeles för liten och därmed ointressant marknad att tjäna pengar på. Sverige som ett norra Europas Sicilien alltså.
/Kerstin
25/01 07:05 at 07:05
Partier är inga självändamål. Partier, liksom föreningar i gemen, bör jobba för att göra sig själva överflödiga.
Men vi kan väl ganska tydligt se, hur de gröna försöker komma till makten genom att tona ner, eller rent av slopa, gamla ideal. I det fallet är makten antagligen viktigare än de forna idealen.
25/01 11:46 at 11:46
Gröna tankar:
Man tycker att de inte borde vara självändamål, men nu har flera av dem kommit att bli försörjningsinrättningar för ett gäng politiker, rätt och slätt, vad det verkar.
25/01 13:24 at 13:24
[…] – Om att vara döv ledamot av fullmäktige…, Martin Moberg om partiordförandevalet, Motvallsbloggen – En obegriplig socialdemokrati, […]
25/01 15:13 at 15:13
Svaret på näst sista frågan torde vara ”ja”. Vad det gäller sista frågetecknet är ju svaret ”jodå, det finns några stycken (Lena Sommestad verkar vettig, exempelvis), men de torde ha ganska liten chans att hävda sig mot de insuttna byråkraterna”. Men vakna socialdemokrater borde fundera över vilka politiker det är som borgarmedia favoriserar vad det gäller partiledarposten. Är det folk som kan misstänkas göra något bra för partiet, landet och folket, eller sopskallar som fortsätter den nuvarande utförspromenaden?
25/01 16:07 at 16:07
Björn Nilsson:
Om nu de där vakna socialdemokraterna finns, var finns de då? Är de bara så få att de försvinner bland alla dem som tycker att valet ska handla om val mellan två likadana alternativ?
25/01 19:49 at 19:49
Henrik Ekengren Oscarsson, statsvetare, skriver på sin blogg under rubriken: Vad imponerar på tjänstemän?
”Socialdemokraterna behöver vinna tillbaka tjänstemannaväljare för att kunna göra valresultat kring 30-35 procent i kommande val. Väljarströmmarna talar sitt tydliga språk. Det är bland storstädernas högutbildade villaägare och barnfamiljer moderna svenska val avgörs.” http://www.henrikoscarsson.com/2010/12/vad-imponerar-pa-tjansteman.html
Jag skrev en kommentar och frågade bl.a. ”Jag förstår inte exakt på vilket sätt denna grupp avgör valen? Kan du förklara närmare eller hänvisa till litteratur? /…/ Jag menar, det finns andra stora grupper, som pensionärsgruppen, skulle inte de lika gärna kunna tippa över ett valresultat åt endera hållet? Det behövs ju inte heller mer än några procent (om man som i exemplet bara ska öka från ca 30 till 35).”
Och fick detta svar: ”Hej! Jag får väl hänvisa till de mycket ingående analyserna av väljarbeteende och blockbyten i boken ’Regeringsskifte. Väljarna och valet 2006′. Såväl fastighetsskatten som frågan om hushållsnära tjänster var viktiga framför allt för den grupp välmående medelklassgrupper som valde att direktbyta från s till m mellan 02 och 06.
Andelen arbetare var 50 procent av valmanskåren 1976 (se tidigare blogginlägg). Idag är det mindre än 25 procent. Vi rör oss från ett industrisamhälle till ett tjänstesamhälle. De sociala hierarkierna består naturligtvis men ändrar karaktär.”
Vad säger ni om detta?
Tyvärr slutade diskussionen här. Jag tror att det finns mycket mer att säga om det här. Jag kan för lite om forskningen inom detta område, men jag kan inte låta bli att undra. Till exempel undrar jag om detta att frågan om fastighetsskatt och RUT var viktig för dessa väljare: Hade de så mycket annat att välja på? Om det hade funnits alternativ (för att t.ex. lösa problemen med tidsbrist, som 6 timmars arbetsdag. Eller intressanta idéer om vad skattepengarna kunde gått till istället) hade kanske svaren varit annorlunda? (Jag vet inte om det går att resonera så om just detta exempel, eftersom jag inte vet hur undersökningen var upplagd, men jag undrar ändå….jag borde läsa boken om väljarbeteende, men jag har inte tid). Är det detta du menar Kerstin? Att det inte finns alternativ?
25/01 21:24 at 21:24
Dordi Westerlund:
Tack för en intressant kommentar. Borde väl själv läsa den där undersökningen, för som du säger, man behöver veta hur den är gjord för att kunna ta ställning till den. Det är ju dessvärre så att som man ropar får man svar. Jag blir ju misstänksam eftersom resultaten inte alls stämmer med vad jag hör omkring mig. Dessutom stämmer de inte med undersökningar som säger att svenskarna är beredda att betala mer i skatt om skatten går till välfärden.
Tom amerikaner säger sig ju vilja ha en skandinavisk välfärdstat (sådan den såg ut innan vi fick en Alliansregering), när man frågar dem men där är människor så okunniga om politik och nationalekonomi att minsta förslag att föra politiken i den riktningen, som nu Obamas förfärligt blygsamma sjukförsäkringsförslag) får propagandakvarna att illvråla om kommunism och ofrihet. Detta borde inte behöva hända här, tycker man. Men förr eller senare, med den propaganda vi alla utsätts för idag, samma som den USA:s befolkning utsatts för i snart 100 år, så blir ju situationen densamma i Sverige.
Med ”inga alternativ” ovan, menade jag att båda blocken, de röd/gröna och Alliansen är så lika att man inte ser några avgörande skillnader när man ska rösta.
25/01 21:24 at 21:24
Partier är förmedlingsmekanismer. De har uppgiften att medla mellan intressen och utforma en statlig politik. Men intressena måste först formulera sig, annars finns inget att medla mellan.
Så länge det inte finns nån aktiv arbetarrörelse kommer inget parti att hävda arbetarintressen. Så länge det inte finns nån rörelse bland underklassen kommer inget parti att hävda underklassintressen.
Sluta sörja den förlorade socialdemokratin! Organisera!
25/01 22:16 at 22:16
Kerstin, svaret på din fråga kan väl vara att de vettiga för närvarande är övermannade av de vettlösa.
25/01 23:36 at 23:36
Jag är skeptisk till att man kan kartlägga väljarnas beteende med undersökningar om vad som gör att de väljer det ena eller andra, folk är betydligt mer komplexa än så. När man väl lär känna folk inser man att de ofta egentligen är den de vid den första anblicken synes vara.
26/01 00:14 at 00:14
Jan Wiklund:
Jo, så är det kanske, men då måste man ju ha alternativ att välja mellan. Det är ju meningslöst att ha allmänna val om valet står mellan två likadana partier, som i princip gynnar samma intressen. I det fallet får ju båda som uppgift att dels gynna dessa intressen, dels se till att folk som inte gynnas inte protesterar för våldsamt.
Det är ju liksom inte tanken med demokrati.
Björn Nilsson:
Så verkar det ju :-(.
lasse:
Eller att det är ytterst få väljare som gör verkliga kunniga och rationella val – kanske, men svarar vad de tror att de ska svara på en sådan här enkät, eller svarar som de senaste mediaskriverierna föreskriver – och vad media skriver vet vi ju :roll:.
26/01 16:35 at 16:35
Om det skulle bli fart på rörelserna utanför partierna, typ Frankrike, Grekland eller Portugal – eller det kanske räcker med Norge? – skulle det nog komma fram skillnader mellan partierna också.
Men när alla partier bara har en social kraft att referera till, Svenskt Näringsliv, så är det klart att det blir ganska lika.
26/01 18:57 at 18:57
Jan Wiklund:
Och i synnerhet som SN betalar för rätt åsikter och rätt politiska åtgärder, dels med bidrag till partierna, dels till betalda åsiktsskapare, dels med en god anställning efter politiskt insatser – som gynnat SN.
26/01 19:59 at 19:59
Det tror jag ändå har begränsad betydelse. Långsiktiga skeenden styrs inte av enstaka människors skumraskaffärer utan av långsiktiga strukturer.
26/01 22:49 at 22:49
Jan Wiklund:
Jag tror nog att det där med att storfinansen köper politiken är den långsiktiga strukturen numer. Politikerna har ju liksom gett dem medel att köpa dem och sedan är det inte lätt att ändra på denna ”Struktur”.
27/01 09:12 at 09:12
Visst, men då får vi väl bygga andra… Socialdemokraterna lyckades ju med det i slutet av 1800-talet då den gällande strukturen var att övre medelklassen bestämde allt och majoriteten inte ens hade rösträtt.
30/01 16:40 at 16:40
Synen på medelklassen – på vad som är medelklass, och hur stor den är – kanske inte är så självklar, och medelklassen är nog inte så lättdefinierad, som man kan tro i debatten.
Sociologen professor Göran Ahrnes skriver om klassanalys i Sverige, att arbetarklassen lever vidare.
Bloggaren Björnbrum skriver att ”för den som tror att det skett en enorm medelklassifiering i Sverige, och att arbetarklassen försvunnit, torde Ahrnes siffror och slutsatser vara överraskande.”
http://bjornbrum.blogspot.com/2011/01/klassanalys.html
Det skulle vara intressant att veta hur detta går ihop med uppgifterna från statsvetaren Oscarsson, som jag citerade ovan, om medelklassen.
Tack för svaret tidigare.
30/01 19:10 at 19:10
Dordi Westerlund (nr 17 ovan)
Jag har också läst Ahrnes artikel och den är bra. Men att definiera ”arbetarklassen” är uppenbarligen inte lätt, lika svårt som att definiera medelklassen. Jag minns hetsiga diskussioner mellan bokstavsvänterns anhängare i slutet av 60-talet och början 70-talet om vilka som var riktig arbetarklass. Somliga inom studentvänstern hade stora problem med detta, i synnerhet som de allra flesta av dem inte hade någon kontakt alls med någon arbetare, bara hade sett sådana på bild :-).