Lyssnar just på reprisen av ”Kropp och själ” på P1 och hör journalisten tala om hur snabbt vi vänjer oss. Hon fortsätter med att säga att människor var rädda för, och kritiska till hjärttransplantationer när dessa var nya, för att man trodde att själen satt i hjärtat, och känslorna, kärleken exempelvis, som ju ofta förknippades med hjärtat och som man så ofta sjunger om.

Jag minns inte att jag någonsin hörde någon säga något sådant, eller att jag läste sådana invändningar mot hjärttransplantationer. Men det förstås, jag hörde ju inte varenda människas oroliga kommentarer om saken. Däremot minns jag den oro för transplantationer av hjärtan som man verkligen diskuterade, både människor emellan och i massmedia, och som gick ut på att det kunde tänkas hända att man började skära ut hjärtan ur folk som ännu inte var helt döda, och som kanske kunde tänkas vakna till igen efter en tids koma, att man riskerade att döda människor alltså, i jakten på hjärtan. Det där att man slopade härtstilleståndet, som kriterium på att en människa var död, och ersatte hjärtdöden med hjärndöd alltså, kändes obehagligt för många människor, även för mig. Det fanns ju trots allt människor som varit dödsdömda och påstått hjärndöda, men som vaknat upp igen.

Men visst har hon rätt i att vi vänjer oss snabbt.

Tillägg 26/3 kl. 03.50
Som på beställning:
Zack, 19, var död, AB 25/3