Jag brukar ju inte vara personlig på bloggen men nu ska jag göra ett av de sällsynta undantagen och vara mycket personlig – åtminstone för att vara jag.

Jag såg filmen Notting Hill på TV häromkvällen och filmen grep mig djupt. Den kanske var banal men precis sådana där förvecklingar kan vara avgörande för ens liv.

Bortsett från att jag inte alls var lika vacker som Julia Roberts, och inte heller berömd, så har historien i filmen en hel del gemensamt med ”mitt livs historia”, och inte bara min historia gissar jag.

En gång, för snart 40 år sedan, gick han ut ifrån min lägenhet med orden: ”Jag kommer nog inte tillbaka igen”. Orsakerna till dessa avskedsord var inte helt olika dem hjälten i filmen hade för att säga nej till Anna i bokhandeln, om vi bortser från hennes berömmelse.

Jag stod i fönstret och såg honom långsamt gå bort emot porten som ledde ut från gården där jag bodde. Vi var 26 år gamla.

Min man, 27 år gammal på porträttet, akvarell/gouache

Någon vecka senare bestämde jag mig och tog spårvagnen genom hela stan och hem till honom. Sedan dessa kamperar vi ihop. Han är det bästa som hänt mig (tillsammans med min dotter förstås).Sådant där är kanske banalt på film men i verkligheten kan det vara fantastiskt och en källa till stor tacksamhet – inför livet. Ju äldre jag blir desto mer tacksam blir jag för de år vi redan haft tillsammans. Förhoppningsvis blir de många fler.