Naivt om 40-talisterna och äldrevården
Lyssnade på programmet Vetenskapsradion Forum häromdagen och hörde antropologen Gillis Herlitz tala om kulturkrockar inom vården. Vi 40-talister, menade han, kommer aldrig att acceptera att gå och lägga oss klockan tre på eftermiddagen, när vi hamnar i äldrevården, för att det saknas personal. Vi är friska och har inga planer på att lägga oss ner och dö för att vi går i pension. Vi ska spela golf och tågluffa och vi kommer att ställa sådana krav på vården som ingen generation före oss har gjort.
Herlitz reser tydligen runt med detta budskap till personal på äldreboenden för att förbereda dem inför 40-talisternas anstormning. Jag undrar sååå om den personal som får äran att lyssna på hans ”visdomsord” kan hålla sig för skratt. Jag skulle inte klara den saken.
Har Herlitz inte hört någonting om hur äldrevården i Sverige fungerar nu för tiden? Det han säger är nämligen helt uppåt väggarna, i alla avséenden. Han låter som om han talar från en annan planet. Men jag har förstått att många 40-talister resonerar på det sättet. Många av 40-talisterna kommer att bli mycket förbluffade, besvikna eller chockade när de konfronteras med verkligheten.
Man hamnar faktiskt inte i äldrevården, dessutom, eller på ett äldreboende, medan man kan tågluffa och spela golf. Där hamnar man, i bästa fall – eller i sämsta, hur man nu ser det, när man inte kan ta hand om sig själv längre, när man är urgammal och/eller i så dåligt skick att man varken klarar av att äta själv eller vända sig själv i sängen, än mindre kliva upp ur den, eller då man blivit dement. När den dagen kommer, det kan jag försäkra, kommer ingen inom vården att bry sig ett dugg om vad 40-talisten vill. Då åker han eller hon i säng när personalen anser att det bör ske, alldeles oavsett den boendes eventuella önskemål.
”Vi 40-talister är inte lydiga”, säger Herlitz vidare, så därför kommer det inte att gå att behandla oss hur som helst. Han har tydligen inte en aning om att det finns preparat (de kallas mediciner) som gör vem som helst lydig – att de används flitigt inom äldrevården och att de troligen kommer att användas ännu flitigare framöver eftersom man kommer att spara ännu mer inom området i fortsättningen. Den gamling som sätter sig på tvären blir undantagslöst utsatt för biokemisk lobotomering. I det läget spelar det inte längre någon roll vem eller vad man var en gång i tiden, då när man kunde ta hand om sig själv och inte behövde någon hjälp. Hög direktör, f.d. minister, professor eller städare, ingen frågar efter titel när den dagen kommer då man behöver äldrevården, om man får den ens då. Hög som låg drogas ner till bekväm följsamhet idag.
Det där är kanske något att tänka på för våra makthavare, politiska sådana såväl som ekonomiska. Det spelar ingen roll hur mycket pengar man har, man kan inte köpa sig en värdig ålderdom och död om naturen är njugg och inte låter en behålla både förstånd och hälsa tills man drar sin sista suck. När de här figurerna, storpamparna som är vana vid att alla dansar efter deras pipa, blir gamla och behöver vård och hjälp, kommer de att drogas ner till bekväm liknöjdhet de också, för att de ska förorsaka så lite besvär för personalen som möjligt, må denna sedan var privatinhyrd och betalas mycket väl eller befinna sig på ett privat vårdhem modell urdyrt.
De enda som kan hjälpa en till en någotsånär anständig ålderdom och död i de här fallen, och många av oss kommer att bli sådana fall, är våra yngre anhöriga och deras kunskaper, insikter, envishet och omtanke om oss, företrädesvis våra barn. Så har man som 40-talist inte tidigare funderat på hur man fostrat och behandlat sina barn är det dags att börja göra det nu. Det kan ju hända att barnen behandlar sina gamla 40-talistföräldrar som de själva blivit behandlade av dem, eller som de lärt sig att man ska behandla vårdbehövande, hjälplösa gamlingar eller andra människor.
– Har man lärt sina barn att egoism är det enda rätta och att solidaritet och omtanke om andra är något löjligt, ja då kan det nog minska ens möjligheter att få rätt hjälp från dem framöver.
– Har man själv en gång ackorderat ut omsorgen om sina barn till lägstbjudande, utländska barnflickor ex. som fått en usel och svart lön, så kan det ju hända att man lärt sina barn att det är precis så man ska behandla sina vårdbehövande närmaste.
– Har man under många år inpräntat i sina barn att den som inte arbetar längre är värdelös och ska inte ha en massa omsorg och sådana personer ska man inte engagera sig i eller för, inte slösa pengar och energi på, då kan det ju hända att barnen tillämpar denna lärdom på föräldrarna när dessa blir gamla.
Den dagen man börjar stoppa strumporna i frysen och sätter in smöret i garderoben, eller den dagen man står där på torget och plötsligt inte vet var man är eller vart man ska, så står man där. Då skyfflas man kanske in på billigast tänkbara äldreboende där man drogas ner till en zombie i väntan på att döden ska befria barnen från allt ansvar för gamlingen. Eller så hyr barnen en privat sköterska som administrerar nerdrogningen på inrådan från den urdyre private läkaren.
Dags dessutom, skulle jag vilja säga, inte minst för de mäktigare bland 40-talisterna, att börja fundera på vilket samhälle de har organiserat fram – för många av dem kommer inte undan hur mycket pengar de än har hunnit roffa åt sig och undanhålla från skatt eller hur mycket makt den än haft i sin glans dagar.
Tillägg kl. 20.45:
Så här svarade Barbro Beck-Friis, professor i geriatrik, Aftonbladet på frågan om det hjälper att vara miljonär:
-Inte ett dugg. Då krävs sex privatanställda på heltid – om man ens hittar dem.
Tillägg 2: 1/5 k. 01.45
Men mångmiljardär då, som alltfler inom den ekonomiska eliten blir idag, det borde väl hjälpa? Nej, man blir nerdrogad till total menlöshet i äldrevården och till ett liv i rullstol med två eller tre blöjbyten/dag i alla fall, i synnerhet om man är olydig eller sätter sig till motvärn. Det är liksom det som är god äldrevård, enligt vad läkarna får lära sig av läkemedelsbolagen.
Det är inte annorlunda på lyxboende för gamlingar. Där har de vackra lokaler och ofta fantastisk omgivning, för att barnen, som eventuellt besöker de gamla ibland, ska tycka att de ordnar det bra för sina åldriga och hjälplösa föräldrar, men bakom kulisserna ser vården oftast likadan ut där som på kommunala äldre- eller demensboenden. Och där har personalen, av tvång, sin första lojalitet gentemot arbetsgivaren, inte gentemot de boende så där är de oftast belagda med munkavle, till skillnad mot vad som är fallet på kommunala institutioner.
Men, säger kanske någon, det spelar väl inte så stor roll när man väl är dement, då vet man ju inte – men det är just det – det spelar all roll i världen, i synnerhet då. Det är nämligen inte trevligare att bli utsatt för biokemisk tortyr när man är dement än när man inte är det. I synnerhet som man just inte kan klaga i det förra fallet. Känslorna och upplevelserna försvinner inte med demensen även om intellektet gör det.
Tillägg 2: 2/5 k. 01.45
Det allra värsta är att Herlitz åsikter, och att han sprider dessa, bidrar till att 40-talister inte försöker göra något åt eländet idag, medan de kan, att hans ”käcka” och totalt verklighetsfrämmande framtidsvision dövar dem som borde protestera NU – och så det bara skriker om det, NU, medan de fortfarande kan vara obekväma och olydiga.
Måste också skriva några ord om Karin Mannheimers serie om ett äldreboende, som var otroligt rosenröd. Hennes beskrivning av personalens elände, den stress de utsattes för p.g.a. underbemanningen, var nog ganska realistisk, men beskrivningen av de gamla som bodde där hade ingenting med verkligheten att göra. Flera av dem skulle inte fått en plats på ett äldreboende för att de var alldeles för friska. Några av dem, de som inte trivdes, hade drogats ner till fullkomlig apati. Så så där ser det helt enkelt inte ut på de flesta äldreboenden i landet. Jag blev rosenrasande när jag såg serien. Karin Mannheimer hade knappast sett så många äldreboenden då hon gjorde sin serie och hon hade definitivt inte varit i något som liknade den krypta som min mamma tillbringade sina sista år i, ett boende som inte var unikt, där ingen enda gamling någonsin drog på munnen – utom min mamma, som var drogfri ganska länge i alla fall och kunde gå på egna ben merparten av tiden hon bodde där – på grund av mitt bråkande, ett bråkande som nästan tog död på mig.
Den där serien bidrog till att bibringa massor av människor en helt felaktig bild av hur det faktiskt ser ut på de flesta av våra äldreboenden idag. Vem vet, det var kanske den som Herlitz inspirerats till sina funderingar av.
Jag önskar att jag hade resurser att göra en riktig och realistisk film om saken. Den skulle inte invagga några 40-talister i vanföreställningen att de kommer att kunna bestämma om sina egna öden den dagen de hamnar på sådana här inrättningar, som somliga kunde göra, eller skulle kunna ha gjort, i Mannheimers TV-serie.’
Slutligen rekommenderar jag verkligen besökare att läsa kommentarerna till denna postning. De innehåller en del viktig information, framför allt Britts kommentar med biverkningslistan – biverkningar som jag också sett på äldre, och de flesta av dem även på min lilla mamma. Det är bara att fundera lite över hur det kan kännas att drabbas av några av dem, och inte kunna få stopp på det elände man upplever. Hur är det att sitta i en rullstol och känna hur det kryper i hela kroppen, men vara så nerdrogad att man inte kan resa sig ur stolen ens och vara totalt utlämnad till personal som tror att det blir bättre om man får ännu mer av de preparat som ger denna biverkan? Jag anar, men gör andra det?
Länk:
Gillis Herlitz i Vetenskapsradion Forum
29/04 09:26 at 09:26
Kloka synpunkter förvisso. I det mesta tror jag tyvärr att du har/kommer att få rätt.
Dock, och i det fallet ligger det ngt i GH:s uttalande: Så länge vi inte drogas / motsätter oss foglighetsdroger, i likhet med dagens behandling av barn som inte anpassar sig efter ”normen”, kan det ju finnas anledning att tro att vi kommer att vara besvärliga, oanpassade, ifrågasättande etc. M a o äldrevården kommer förhoppningsvis att få ett besvärligare konfliktmedvetet klientel. Och det är ju i så fall, trots allt, inte så illa.
29/04 10:19 at 10:19
här är jag med dig helt och fullt! Enormt bra skrivet.
29/04 11:05 at 11:05
Förbannat bra skrivet, Kerstin! Samtidigt gick det kalla kårar utmed min rygg när jag tänkte mej in i den mest hopplösa situation man kan hamna i som gammal, sjuk, dement…osv.
ENSAM – inte minst. Ensamheten och långsamheten är oxå ett av sjukdomstillstånden.
/mvh:Leif
29/04 11:54 at 11:54
Gunnar:
Nu kanske vi talar förbi varandra och menar olika saker med ”äldrevården”. Jag menar med denna just boende på servicehus för äldre och särskilda boenden, eller vad de kallas den här veckan (boende för dementa och gamla som inte klarar sig själva). Men även de som får hemvård drogas ofta ner.
’Vad gäller öppenvården kan det ju hända däremot, att en och annan över 65 vägrar ta SSRI/SNRI, benso, sömntabletter eller andra nerdrogande preparat och alltså blir besvärlig där. Men den dagen då vi behöver mer hjälp än öppenvård, då torde de flesta av oss ganska snabbt förvandlas till behändiga kollin.
Det är dessvärre så att för läkare är numer alla som fyllt 65 år deprimerade, vare sig de vet om det eller inte (många yngre läkare tycks tro att det i sig självt är deprimerande att vara så urgammal). Anser man själv att man inte är deprimerad då har man, enligt stora delar av läkarkåren och läkemedelsindustrin, en underliggande depression som bara läkarna förstår sig på och som de måste droga bort.
I öppenvården kan alltså enstaka medvetna 40-talister bli besvärliga, som jag exempelvis, men hur många är så medvetna att de inte stoppar i sig ett enda piller utan att veta vad det är och som inte lever i tron att alla piller som doktorn skriver ut är välgörande? Inte så många vill jag hävda.
Leif W:
Jo, sedan jag såg – och förstod hur man behandlade min mamma när hon började bli dement, har jag gjort upp egna planer för min senare ålderdom, men de kommer inte att innebära att jag blir besvärlig för äldrevården. Men man vet ju aldrig, man kan drabbas av en plötslig stroke, och sedan kan man inte bestämma något själv längre och sitter där en dag, som ett kolli på något äldreboende.
Man bör också observera att alliansregeringen lagt fram förslag om att personal på äldreboenden ska ha rätt att tvångsmedicinera äldre, vilket gör att inte ens barnen kommer att kunna hjälpa en. Det mina vänner är en planering för det verkliga helvetet för alla äldre som behöver intensivare vård eller hjälp. Jag har skrivit om den saken tidigare på bloggen. Vet dock inte om förslaget gått igenom i riksdagen- ännu.
29/04 23:27 at 23:27
Jag brukar tycka att du är alltför svartsynt, men nu måste jag verkligen hålla med dig. Du beskriver min mardröm. Jag har ju, precis som du, sett det ske med mina nära och kära. Nu närmar jag mig själv pensionsåldern och framtiden ser inte ljus ut.
Det som förr kallades ålderdomshem har försvunnit. Där kunde man få bo bara för att man var gammal. Man behövde inte vara sjuk eller förvirrad. Det var naturligtvis ingen drömtillvaro men ändå mänskligare än de helvetets förgårdar institutionerna vi har i dag är.
29/04 23:56 at 23:56
Ulla Marianne:
Kul att vi är överens ibland i alla fall :-).
01/05 12:00 at 12:00
Har inte lyssnat på programmet, men det låter ju verkligen naivt. Dagligen kan man läsa om svårt sjuka 90-åringar som varken får färdtjänst eller plats på ett äldreboende.
Gillis Herlitz kan nog vara glad om man har får ett halvt ägg till frukosten när han blir gammal.
01/05 12:55 at 12:55
Hannelore:
Lite orättvis är jag förstås, eftersom Herlitz inte alls talar om normala 40-talister (fast han kanske tror att han gör det,) de som slitit i tunga jobb hela sina liv, utan om överklassen och kändisarna bland 40-talisterna. Det är de som inte varit lydiga (i varje fall inte som unga), det är de som har lyckats tjäna pengar och som han tänker sig ska leva loppan som pensionärer och betala för god service. Och det kan de ju göra – så länge de är friska, men detta har ingenting att göra med ”äldrevården”.
01/05 14:21 at 14:21
Detta är ingen ovanlig ”cocktail” inom äldrevården. Personligen känner jag flera stycken som serverats liknande. Förutom sängplats tillhandahålls en rullstol efter några månader. Egen vilja är det inte tal om, doktorns ordination gäller, man testar allt som finns i Fass. Motstånd – knappast möjligt, man till och med gömmer piller i äppelmos!
Seloken Zoc, Plavix, Persantin, Aricept, Cipramil, Zoloft, Remeron, Heminevrin, Imovane, Zopiklon, Furadantin, Risperdal, Haldol, Buronil, Oxascand, Losec, Marziné, Novaluzid, Gaviscon, Laxoberal, Laktipex, Dimor, Movicol, Inolaxel, Lactulos, Alvedon, Propavan,
Dexofen, Tradolan, Stilnoct, Klexane, Stesolid, Morfin, Heracillin, Trimetoprim
Biverkningar kallas detta för:
Andningssvårigheter, Svettningar, Aptitlöshet, Avföringsproblem, Agitation, Domningar, Fobier, Förlamningskänsla, Elektriska stötar, Illamående, Försämrat minne, Hasande gång, Huvudvärk, Hyperventilation, Känsla av att golvet gungar, Muntorrhet, Köldrysningar, Muskelvärk, Muskelsvaghet, Rädsla, Myrkrypningar, Overklighetskänsla, Ristningar, Darrningar, Sömnighet, Trötthet, Utmattning, Ångest, Skakningar, Svårigheter att svälja, Näsblod, Allergisk reaktion, Utslag, Eksem, Stelhet, Yrsel, Aggressivitet, Fallbenägenhet, Svårigheter att urinera m m.
Gillis Herlitz vet inte vad han talar om, i radioprogrammet! Anhöriga till äldre och friska 40-talister måste uppleva detta för att tro på det!
02/05 00:09 at 00:09
Britt:
Man kallar inte det som står på din biverkningslista för biverkningar, som det faktiskt är, och som i synnerhet drabbar de äldre, som tål sådana här preparat sämre än människor i sina bästa år.
Det där kallar man för ”sjukdomar”, eller ”åldersrelaterade problem”, som om de kommer automatiskt med åldern, och sätter in fler s.k. mediciner mot :-(.
Och vad värre, många 40-talister har sett det här på sina gamla föräldrar eller andra åldriga släktingar, och tror på läkaren som hävdar att det där är ofrånkomliga åldersproblem, sedan tror de som Herlitz, att sådana där problem ska de inte drabbas av själva, för ”vi 40-talister” är ju så friska, till skillnad från den äldre generationen – fast det nog i själva verket är tvärtom. De som är gamla idag tillhör den sista generationen som överlevde sin barndom trots att det inte fanns någon antibiotika då. De har troligen väldigt bra immunsystem och är troligen väldigt friska – i grunden, i jämförelse med vad vi 40-talister, statistiskt sett, kommer att vara i samma ålder.
02/05 09:53 at 09:53
Vi får hoppas att Gillis Herlitz inte drabbas av nedsatt beslutsförmåga för då kommer dessa föreslagna lagar att gälla:
http://www.social.regeringen.se/sb/d/108/a/74164
Citat:
”Sammanfattning
Utredaren föreslår två nya lagar för att reglera nödvändiga tvångsåtgärder i vård och omsorg av personer med nedsatt beslutsförmåga på grund av demenssjukdom inom socialnämndens ansvarsområde –
1) lag om tvångs- och begränsningsåtgärder inom socialtjänsten i vissa fall, och
2) lag om tvångsåtgärder vid medicinsk behandling i vissa fall.”
Slut citat.
02/05 12:37 at 12:37
Britt:
Och hade de lagarna fungerat när mamma kom in på äldreboendet och man började droga ner henne, så hade jag inte kunnat hjälpa henne. Då hade läkarna gjort vad de hade velat och inte behövt bry sig ett dugg om vad jag ansåg. Då hade mamma suttit i rullstol fem år tidigare med myrkrypningar i hela kroppen, utan att kunna svälja och med kraftig smärta så fort man tog i henne. Visst plågan hade säkert inte blivit så många år, hon hade dött inom ett år
Måhända är det detta man syftar till – att döda av äldre människor, de som drabbats av stroke och även de lätt dementa, så snabbt som möjligt.
03/05 09:50 at 09:50
Kerstin, Din text fick minnena att tränga sig på…..
Jag kommer ihåg min 95-åriga pappa som först feldiagnosticerades, felbehandlades och sedan, några veckor senare, drogades ned med Mallorol och Aricept under en s.k. avlastningsvecka på ett äldreboende. Jag är tacksam att han bara behövde uppleva två vistelser där eftersom vi i familjen kunde turas om att hjälpa till och pappa kunde få bo hemma.
Mallorol och Aricept var inte de enda medicinerna han hade ordinerats.
Han hade sedan tidigare 12-15 till. Uppföljningar existerade inte. Det blev många ambulansfärder till närmste sjukhus – 7 mil bort – genom åren. Inget av dessa sjukhusbesök ledde till läkemedelsgenomgång och färre mediciner.
Det gjorde inte heller mina brev till den stafettläkare som hade satt in Mallorol och Aricept hösten 2003.
Mallorol, en s.k. neuroleptika eller psykosmedicin, var redan då indragen i England eftersom den kunde förorsaka svåra hjärtrytmrubbningar/plötslig hjärtdöd. Biverkninglistan var mycket, mycket lång.
Det tog Sverige ytterligare ett år innan man drog in Mallorol, men tyst – tyst.
Nu skall man inte tro att den här typen av medicinering upphört. Det är bara det att preparaten har andra namn som t.ex. Haldol, Zyprexa och Risdperdal.
Aricept är en sk. ”bromsmedicin” för demens med mycket tveksam effekt men med många besvärliga biverkningar.
I Fass kunde jag läsa att den skulle ges med försiktighet vid fem olika tillstånd varav pappa hade samtliga!
Efter min pappas död fick jag svar från stafettläkaren. Han motiverade insättningen av Aricept med att han tänkte på min pappas framtid!
Jag anser det kriminellt att utsätta min 95-åriga pappa för denna medicinska tortyr.
Dessutom är jag alldeles övertygad om att min pappas hastigt påkomna förvirring inte hade ett dugg att göra med Alzheimer utan var läkemedelsförgiftning!
Tack Kerstin för att Du hade lagt ut dagboken om din mamma. Den hittade jag när jag surfade runt och sökte information om Mallorol. Den stärkte mig till att ifrågasätta pappas medicinering fast resten av familjen var emot.
Det jag inte visste då var, att jag ett år senare – och flera år framåt, skulle ställas inför likartade problem gällande en annan kär anförvant.
Det är bra att föra dagbok – dels för att avlasta sig själv, dels för att komma ihåg.
Det är också viktigt att vi delar med av våra erfarenheter för att uppmärksamma andra om riskerna!
03/05 12:28 at 12:28
Ifrågasättande gräsrot:
Tack för din kommentar och det känns bra att andra har haft nytta av att läsa min berättelse om mamma. Det var just vad jag hoppades när jag lade ut berättelsen.
När jag läser din kommentar undrar jag, var din pappa förvirrad redan innan man satte in Aricept mm? För Aricept är väl till för att bromsa Alzheimersförlopp som utvecklas successivt och över längre tid, inte för den typen av förvirring som kan bli följden av hjärnblödning? Eller?
05/05 07:33 at 07:33
Min pappa hade haft en stafyllokockinfektion i en arm när hans förvirring började märkas.
Den hade till att börja med diagnosticerats som överansträning.
Hade jag varit med vid läkarbesöket hade jag protesterat, men det gjort inte min mamma. Inte många i hennes generation som vågar ha några egna åsikter hos doktorn.
Läkaren gipsade in min pappas arm och när jag kom på besök efter en vecka blev jag förskräckt. En blålila klohand stack fram ur gipset och det kunde aldrig röra sig om överansträning.
Den dagen fick min pappa åka ambulans till närmaste sjukhus för hjärtrytmrubbningar. Där plockade man snabbt bort gipset, men sa inget om hans arm/hand.
Hjärtrytmen rättade till sig och de ville skicka hem pappa, men jag sa i från.
Frågade en sjuksköterska vad knölarna på pappas arm var och hon sa – Du får komma ihåg att Din pappa är en gammal man (underförstått behöver man inte bry sig då).
På natten öppnade sig knölarna och ut rann var. Min pappa hade en stafyllokockinfektion som hade gipsats in!
Han fick antibiotika och skickades hem. Det var vid den här tiden som han började bli förvirrad.
Han tvingades ligga mycket mer än han var van vid och plötsligt behövde familjen hjälp av hemtjänst.
Det var dåligt med sömnen och det enda kommunen kunde erbjuda var s.k. avlastningsvecka på äldreboende. Jag skulle snarare kalla det belastningsvecka både för min pappa och familjen.
Det var på äldreboendet man utökade hans läkemedelslista med den s.k. ”bromsmedicinen” Aricept och neuroleptikan Mallorol.
Ingen tänkte tanken att pappa kunde vara läkemedelsförgiftad och att man i stället borde minska medicineringen i stället för att öka den.
Men det är en grannlaga uppgift och då låter man det bara vara.
När det gäller äldrevård är den vanligaste behandlingsformen – mediciner. De får ofta, rent slentrianmässigt, vara kvar i samma dos år efter år.
Man ifrågasätter sällan gamla diagnoser, behandlar symptom men funderar sällan på orsakerna till symptomen.
Det saknas ofta korrekt indikation för behandlingarna.
Hur kan vi tillåta att försvarslösa, äldre behandlas på detta sätt?
05/05 13:46 at 13:46
Ifrågasättande gräsrot:
Det där var ingen rolig historia.
Jag gissar emellertid att det du skriver om mamma som inte vågade säga ifrån, är just vad Herlitz syftar på. Han vill hävda att detta kommer att ändra sig, och kanske har han rätt – i vissa fall. Du sade ju ifrån.
Men hur många andra i vår generation säger ifrån till läkarna när det gäller deras åldriga föräldrar och den medicinska misshandeln av många av dessa? Inte så många skulle jag vilja säga. Om 40-talister i allmänhet inte säger ifrån när det gäller föräldrarna, vad skulle få dem att göra det 20 år senare och med mycket mindre av ork och pundus att sätta in?
05/05 23:55 at 23:55
Apropå att säga ifrån – det är inte många 40-talister som säger ifrån, felaktigt tror man att äldrevården kan äldrevård!
Apropå ett halvt ägg – så hör inte ägg vanligtvis till frukosten på ett äldreboende!
06/05 08:24 at 08:24
Många 40-talister är också ”tysta” inkl. anhöriga som arbetar inom vården. Jag har hört flera historier.
Många förleds dessutom av hur boendena ser ut och tror att det borgar för en god kvalitet.
Jag kommer ihåg när jag stod och pratade med en landstingsanställd statistiker.
Det var mitt emot det boende där en kär vän, O, vistades i slutet av sitt 74-åriga liv. Den här personen kände O.
Jag kunde inte låta bli att berätta hur fruktansvärt övergiven O och de andra var.
Hans reaktion var – men det ser ju så fint ut!
Nyligen träffade jag en person som har sin mamma på ett nyöppnat boende.
Jag frågade – hur är det där då? Jo, det är ju nytt och fint.
Men hur har de äldre det, undrade jag.
Får de t.ex. komma ut i dagsljus och frisk luft?
Finns det något meningsfullt att göra på dagarna?
Hur står det till med medicinering – får de för många mediciner?
Följs medicinering upp av kunnig personal?
Finns god tillgång till läkare och sjuksköterska?
Hur står det till med kunskapen hos undersköterskor och vårdbiträden?
Hur är maten?
Vi hann tyvärr inte avhandla allt efersom han var på väg att ta bussen, men det kom fram att de äldre bara fick sitta -inget hände.
Han hade faktiskt frågat om medicinerna och jag uppmuntrade honom till att fortsätta med det. Han fick information av mig och så berättade jag om min pappa.
Häromdagen stötte jag ihop med honom igen och undrade hur det hade gått med hans mammas utevistelser. Jo, nu hade han ”rivit i” och hon hade fått vara ute några gånger, men personalen tittade konstigt på honom när han kom på besök.
06/05 13:37 at 13:37
Ifrågasättande gräsrot:
Jag känner igen det där. Jag gjorde några försynta försök, när jag såg att andra äldre på boendet drogades ner till väldigt dåligt mående, att intressera deras anhöriga för medicineringen av deras äldre. Det var liksom lönlöst. Endera trodde de att jag var galen som inte litade på doktorn, eller, och det hände också, så sade de rätt ut att de inte vågade vara besvärliga för det kunde ju gå över gamla mamma/pappa.
Så så mycket för 40-talisternas olydnad!
07/05 09:16 at 09:16
Den här pensionerade kirurgen överlät de dagliga besöken till sin hustru!
Krönika från Dagens Medicin:
http://www.dagensmedicin.se/kronikor/2007/11/13/doden-ar-inte-nagot-onatur/
08/05 07:58 at 07:58
Här får alla 40-talister inkl Gillis Herlitz lite mer information om lagarna som ska tillämpas när vårdmyndigheterna anser att man inte längre har egen beslutsförmåga:
http://www.sr.se/cgi-bin/ekot/artikel.asp?artikel=1099340
Citat:
”Samtidigt har det inte funnits lagligt stöd för vårdpersonal att låsa in patienter, att spänna fast för att undvika skador eller att medicinera patienter genom att till exempel gömma medicinen i maten. Det har dock förekommit och i ganska stor utsträckning.
Med de nya förslagen ska vårdpersonalen känna att de har lagen på sin sida, är tanken. Jan Pennlöv tror att vårdpersonalen kommer att välkomna förslagen.
– Jag tror att det är väsentligt för personalen på demensboenden att förstå exakt vilka åtgärder man får tillgripa och vart man ska vända sig för att få ett beslut i de olika frågorna. Man ska inte behöva tveka om vad som är tillåtet och inte tillåtet, säger han.” Slut citat.
08/05 12:32 at 12:32
Återkommer till det här med övermedicinering och citerar några rader ur Socialstyrelsens skrift om Patientsäkerhet (Nr 1/2008, Äldre och Läkemedel):
”Den stora mängd läkemedel som en del äldre patienter tar varje dag, i vissa fall upp till 30 tabletter dagligen, kan även leda till en mättnadskänsla med risk för dålig aptit och därmed otillräcklig näringsintag.”
Det här är ju inget nytt. Det här har pågått i åratal utan att någon tar krafttag och gör något åt det. Vilken annan verksamhet skulle få bedrivas så här?
24/11 02:42 at 02:42
[…] Naivt om 40-talisterna och äldrevården, 29/4 2008 […]