Vi lever i de nyliberala superkonspirationernas tidevarv
Ännu en dag av inspirationsbrist åker jag snålskjuts på andra skribenters alster.
I en tid då vi alla fått lära oss att slå ifrån oss alla påståenden om eliternas försåtliga bekrigande av demokratin med ett avfärdande och klämkäckt ”du tror väl inte på konspirationsteorier”, lever vi sannolikt i den mest utpräglade konspirationsepok världen skådat.
Via Perre Gillys blogg hittar jag en länk till en artikel i Fria Tidningen, ”Europa i nyliberalt nät”, om hur de ekonomiska eliterna möts och planerar för världens framtid, en framtid som styrs av dessa samma ekonomiska eliter, inte av politiker och definitivt inte av folket via demokratiska processer. Rekommenderas alltså till läsning.
Liberalismen som ett förstadium till fascism var det jag skrev, om jag inte missminer mig. Fast jag tror kanske mer på en slags velourfascism den här gången. En fascism som ser ut som en demokrati men där eliterna styr väljarna dit de vill – med propaganda via totalt behärskade och likriktade massmedia och med hjälp av PR-konsulter och samhällsvetenskaplig forskning om hur man lurar folket dit man vill men där man också tar i med hårdhandskarna mot oliktänkande som uppfattas som farliga. Tortyr är ju, som vi vet, numer fullt accepterat av frihetens stamort på jorden och Europa spelar med. Dessutom har man ju, i både USA och EU, redan lagstiftat om full kontroll av medborgarna.
28/07 21:05 at 21:05
”Liberalismen som ett förstadium till fascism”
Intressant!
Skulle Kerstin Berminge lite mer precist kunna karakterisera liberalismen samt fascismen och peka på dessa båda ideologiers skärningspunkter.
28/07 22:04 at 22:04
Karin:
Ett tips, läs Frankfurtskolans teorier.
Själv ser jag ju hur dagens avreglerade och nyliberala ekonomiska politik (jag talar inte om den liberala religionen, ideologin, utan om den praktiska politiken) leder till utslagning av många människor, och hur de giriga får alltmer av det som samhället producerar. Detta leder till missnöje och till att populistiska missnöjespartier, sådana som ex. skyller den allt sämre välfärden på invandrare, får fler anhängare. Detta kan i värsta fall leda till att sådana rörelser tar över den politiska makten på ett eller annat sätt.
Men, det kan också hända att när missnöjet, med det allt mer ojämlika samhället blir alltmer utbrett bland vanliga människor, över att somliga får det allt sämre medan andra vältrar sig i pengar och i lyx, då kommer de politiska makthavarna att inskränka vanliga människors frihet, kontrollera dem effektivare för att kunna slå ner direkt på varje antydan till organiserad missnöjesyttring eller mot tecken på massprotester eller rena uppror.
28/07 23:38 at 23:38
Hej Kestin,
Kul att få svar! Tack för det!
Jag har tyvärr inte fått grepp om, vad du menar karakteriserar liberalismen resp. fascismen och var du ser skärningspunkterna. Du talar om dina ”studier i statskunskap, politisk idéhistoria”, varför jag förväntade mig ett lite precist svar med utgångspunkt från det.
Jag är hyfsat förtrogen med Frankfurtskolan och jag ser tyvärr inte hur dess teorier belyser några skärningspunkter mellan liberalism och fascism.
Det skulle vara mycket intressant om du ville förklara var de ideologiska skärningspunkterna ligger.
Men du kanske inte avsåg något utöver att du fruktar, att när krubban är tom, då bits hästarna..?
Du nämner invandringen till Sverige…
I Ds 1995:68 konstaterade Finansdepartementets egna utredare, att de tidigare samhällsekonomiska vinsterna från arbetskraftsinvandringen upphört kring 1985 på grund av att ”invandrarna började ta i anspråk det offentliga välfärdssystemet i betydligt större utsträckning än tidigare. Därefter har ett årligt underskott förelegat, dvs inkomster överförs numera från svenskbefolkningen till invandrarbefolkningen”.
Om Sverige har en invandringspolitik som mig veterligen aldrig tidigare har prövats någonstans, någonsin under mänsklighetens historia och som (enligt Finansdepartementets egna utredare) innebär att (sedan 1985) ”[överförs] inkomster ..från svenskbefolkningen till invandrarbefolkningen” – då leder det ju självklart till omfattande neddragningar inom all annan samhällelig verksamhet.
Det är ju rimligen ett faktum.
Sådana neddragningar kan man naturligtvis ha olika inställning till.
”Det enda sättet att knäcka Sveriges välfärdssystem är att överlasta det”, framförde Carl Bildt ett par år innan han blev statsminister.
Jag kan inte se annat, än att det var just precis det som regeringen Bildt med stor entusiasm lät Westerberg och Friggebo ombesörja.
Även den här borgeliga regeringen ombesörjer ju (helt förväntat) en all time high när det gäller att öka inflödet ytterligare – rimligen i syfte att fullfölja regeringen Bildts strategi.
29/07 11:05 at 11:05
Karin:
1: Vad menar du exakt med ”skärningspunkt”? Frågan är inte precis glasklar. Menar du möjligen var ideologierna (utopierna) möts, eller på vilka punkter de liknar varandra?
2: Sverige har råd med flyktingar och man kan mycket väl hävda att eftersom den nyliberala ekonomiska politik som förs nu, med i stort sett en bestämd storlek på arbetslöshetskadern (den så kallade jämviktsarbetslösheten) så fylls just nu stora delar av denna kvot av just flyktingar/invandrare. Om vi inte hade sådana i landet skulle fler ”infödda svenskar” istället medvetet hållas arbetslösa för att följa den Friedmanska teorin.
3: Sverige är idag mycket rikare, som nation, än någonsin tidigare i historien och har råd med både flyktingarna och att ta väl hand om sjuka och gamla. Att påstå något annat är bara trams. Det handlar om fördelningen av resurserna.
Vi har de senaste 18 åren sett en exempellös omfördelning av landets resurser från vanligt folk till en liten grupp extremt rika. För något år sedan ex. delades det ut c:a 100 miljarder i bonusar till VD:ar och annat redan mycket rikt folk. Det ska jämföras med att hela svenska skolan kostar 80 miljarder/år.
Så det handlar om vad landets pengar ska användas till, det handlar om hur man fördelar det arbete som måste utföras och det är politisk ideologi, en politisk fråga som avgör den saken. Det handlar sedan också om hur människor reagerar på sådan politik.
29/07 23:21 at 23:21
Karin igen:
Din senaste kommentar är struken. Jag släpper inte fram kommenterande som driver en medveten och återkommande invandrar- eller flyktingfientlig propaganda.
För övrigt har jag, mig veterligt, aldrig på denna blogg sagt att socialdemokraterna har fört en nyliberal politik sedan 1958, däremot från 1985.
02/08 22:41 at 22:41
Jag har nyligen hittat hit och tycker sidan är mycket intressant. För att återknyta till inledningen; hur ska vi mer konkret kunna stoppa den här enorma högervridningen. För gemene man måste det kännas som ett riktigt berg att flytta….! Information i all ära, men folk verkar samtidigt så oerhört okunniga om vad som händer, och försöker man förklara så blir det bara ett ”Ähhh, det där orkar jag inte lyssna på, vad angår det mig osv”
Ibland känns det som att det bara blir till att invänta sämre tider så att man kan säga ”vad var det jag sa”.
FÖrvirringen har väl delvis en förklaring i att så många tycker att alla partier är så likriktade, eller rättare sagt är det i sitt praktiska utövande och beslutsfattande. Därför undrar jag om det inte är viktigt idag att mer lägga tyngdpunkten på de ideologiska skillnaderna mellan -ismerna för att därigenom bättre visa den lilla skillnaden som, i praktiken, finns mellan de etablerade partierna.
Tyvärr verkar VP för mig ganska oklara var de står och riskerar därför att klumpas ihop i högerfållan som något slags socialliberaler för allmänheten.
Annars vore VP en bra språngbräda för en ”upplysningskampanj”. Och även om SNF satsar 12 miljarder på sin kampanj så kan nog vi som står till vänster klara sig med betydligt mindre pengar. Trots allt så kommer den förda politiken att visa hur ihåligt deras ständiga eviga mantra om att alla får det bättre med högerpolitik, och då lär väl SNF:s propaganda låta väldigt falsk och i stället slå tillbaka på dem. Men tyvärr blir det mer att återta, så man bör väl inte släppa alltför mycket mark innan striderna börjar s a s.
Vidare måste facken börja agera mer offensivt. Vägra totalstyrningen från sossetoppen och tillåta annat vänsterfolk att komma fram till ”ledande” positioner. Detta borde bli en direkt konsekvens av mer direktdemokrati inom de fackliga organisationerna. Nu fungerar ju det olika inom de lokala klubbarna. Är själv fackligt akriv och i vår klubb (ca 600 medlemmar) fungerar demokratin. Tyvärr är det centralt som ”stoppet” finns.