Några dagar för sent, men ändå värt att påminna om ett annat 9/11
Vi som var med minns. De som är yngre måste få veta:
9-11-1973: Chile coup (utlagd 17/5 2011)
USA gör samma sak idag, gång på gång på gång, i många länder runtom i världen, länder där det inte finns någon frihet, säger man. Med frihet menar USA:s ledare de stora multinationella företagens frihet att köpa upp eller bara lägga beslag på dessa länders naturresurser. De talar inte om folkens frihet och välstånd.
Det är inte så svårt att köpa fattiga och okunniga människor att skapa inre oro och ett kaos som sen kan utnyttjas för att installera USA-vänliga regimer, helst utan militära insatser men med sådana också om nödvändigt.
Vart har kunskaperna och insikten om dessa metoder tagit vägen de senaste 25 åren?
/Kerstin
Länkar:
– 10 år sen kuppen mot Chavez 2002 – och att lära av historien, Motvallsbloggen 18/4 2012 (med en film om hur det gick till när USA försökte störta den många gånger demokratiskt valde Hugo Chavez i Venezuela för 10 år sen. Idag försöker man igen, och också i många andra länder.)
Fler länkar kommer senare
15/09 16:24 at 16:24
Det finns trevligare 11/9 också – t.ex 1907 då Gandhi startade sin första civila ohörsamhetskampanj mot diskrimineringen i Sydafrika.
15/09 19:18 at 19:18
Jan Wiklund:
Det är kanske också värt att minnas. Dessvärre har ju sådana här fredliga kampanjer fått lite dålig lukt på grund av Gene Sharps råd till människor och på grund av hur sådana kampanjer har utnyttjats de senaste 35 åren.
Kaoset i Chile exempelvis, berodde ju inte på väpnat motstånd utan handlade om att via strejker försätta landet i kaos, ett kaos som sedan militären, med USA:s stöd kunde använda för att ta makten. Där utnyttjades säkerligen en massa oinförstådda, naiva människor också för att bereda vägen för kuppen, allt i Ghandis icke-våldsanda.
På samma sätt som kapitalet lurat vänstern de senaste 20 åren och har tagit risken ur demokratin, med hjälp av propaganda och triangulering, har de också tagit risken ur fredliga massprotester.
15/09 21:09 at 21:09
Kunskaperna och insikten om dessa metoder har tagits till vara, utvecklats och delegerats även till vår egen regim via UD och CB.
Svd uppger i dag att Sveriges regering ska satsa 100 miljoner kronor på en demokratisering av länder. som inte vill underordna sig USA’s hegemoni genom att öka stödet till enskilda nät- och demokratiaktivister….
Dessutom. – Förra året gick det svenska biståndet, enbart till Vitryssland, på 130 miljoner varav över hälften till s k demokratiprojekt genom att stötta ”oberoende journalistik och till organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter.”
UD har tydligen en svart kassa på hundratals miljoner som delas ut till nätaktivister (bloggare -twittrare mm), ”journalister”, ”demokratiaktivister”, NGO’s och reklambyråer för subversiv verksamhet i självständiga stater.
Hur delas alla dessa pengar ut? Är det skattefria? Vilka meriter krävs för att få en stabil inkomst som aktivist?
Reklambyrån som släppte ned fallskärmsnallar över Minsk förnekade, slående nog, redan innan de blev tillfrågade att UD stöttat detta dyra och riskabla projekt men hur det än är med den saken så har de helt klart kvalificerat sig för framtida uppdrag i generösa UD’s regi.
Godkänner verkligen svenska skattebetalare att deras surt förvärvade pengar används till omstörtande och revolutionär verksamhet i våra grannländer?
Tanken på följderna av en revolution i Ryssland känns i dag mer skrämmande än minnena av hotbilderna från ”kalla kriget”.
16/09 00:13 at 00:13
Erik H:
Jo, jag har också anat att Sverige är med och bekostar den här verksamheten, och även i Ryssland. Läste någonstans för en tid sedan att våra dipliomater ägnar sig åt att stödja aktivistgrupper i Ryssland, kurser i demokrati, tror jag man kallade det. Då ringde det en liten klocka.
Är det något som också sossarna sysslade med eller är det den borgerliga regeringen som börjat med det här?
Det är ju klart att Ryssland beskrivs som en diktatur igen, när Putin åtminstone till del stoppat utförsäljningen av Ryssland och inte bara snällt går i USA:s ledband.
Och i Västvärlden hurrar stora delar av Vänstern för att USA/Nato-länderna skaffar sig makten över ekonomierna i alltfler länder, ibland till synes med fredliga medel, som med färgrevolutionerna, ibland med hjälp av massmord, som i Libyen och nu i Syrien. Hur tänker de?