När jag idag läser om USA, och vad som händer där, och runtom i världen, får jag en känsla av att jag sett det här förut, närmare bestämt i Storbritannien på 60- och 70-talen. Det var då det började gå upp för engelsmännen att de inte levde i en stormakt längre. Deras kolonier hade erhållit självständighet nästan allihop, efter kriget, och plötsligt började en massa engelsmän skämmas över sin ignorans. När man kom till England förklarade människor för en att de var förfärligt att de inte hade lärt sig några främmande språk, och fantastiskt att alla andra kunde tala så god engelska.

Jag minns en resa till England i slutet av 60-talet, och hur jag förundrades över engelsmännens enorma ineffektivitet när de arbetade. Målaren som målade fönstren på huset, som vi hyrde ett bed & breakfast i en vecka, målade desamma med en sådan pensel som konstnärer använder när de målar oljetavlor och när veckan hade gått, hade han inte hunnit med mer än hälften av fönstren i huset. Det där var ett jobb som en svensk målare hade fixat på en dag.
Vi satt också en god stund och iakttog roat ett par murare som höll på att mura ett hus. Det var det festligaste vi hade sett, tyckte vi, som jämförde med de svenska murare vi hade sett. Där de svenska slafsade på bruk på en sten, langade på stenen och drog av överflödet, och fortsatte med nästa tegelsten, liknade de engelska murarnas arbetssätt närmast en pedantisk husfrus som breder smör på en smörgås. De lade försiktigt lite murbruk på den undre stenen, smetade ut det, noga, och måttade in lika noga, så att inget murbruk rann utanför, lade så på stenen och kollade in, från alla vinklar, att den låg precis rätt, innan de började med nästan murbrukspåbredning. Under den tid som det tog den engelske muraren att lägga en tegelsten, hade en svensk murare lagt åtminstone fem till tio stenar.
Vi konstaterade också att infrastrukturen var tämligen gammalmodig, lastbilarna ynkligt små och det allra mesta tämligen ineffektivt.

Inte så långt senare hade i stort sett hela den engelska industrin rasat ihop, bilfabrikerna sålts eller lagts ner och hela ön drabbats av allvarlig kris. Storbritannien kunde inte längre leva högt på sina kolonier.

Idag förefaller USA befinna sig i samma situation. Jag talade för något år sedan med en elektriker som gjorde lite jobb hemma hos oss. Han hade varit över i USA och utfört ett arbete. Han berättade dels om de otroligt gammalmodiga och usla elsystemen där, dels om hur lika otroligt ineffektiva de amerikanska elektrikerna, som han samarbetade med, var. En annan bekant person, med egen transportfirma, hade haft en transportföretagare på besök från USA, som hade tappat hakan över de svenska lastbilschaufförernas effektivitet och produktivitet. Han hade bett svensken att komma över till USA och göra ett större jobb åt honom, och även denne person berättade om den fullständigt otroliga ineffektiviteten på området i USA och om hur han och hans mannar hade hunnit med c:a tio gånger så mycket/per man på en dag som de amerikanska chaufförerna.

Nu håller amerikansk bilindustri på att falla samman, och USA:s infrastruktur har förfallit, i den mån den någonsin moderniserats. Dessutom förefaller resten av världen inte lika beredd att acceptera USA:s överhöghet efter det senaste ekonomiska fiaskot. Ovanpå detta har USA nött ner sina militära styrkor så att man inte har mycket att sätta in längre, för att upprätthålla sin dominans över världen. Om hur USA håller på att totalt förlora greppet om Irak, det grepp som man hade tänkt sig skulle ge total kontroll över Mellanöstern och oljekällorna där, skriver Klas Sandberg ett mycket intressant blogginlägg i dag (länk nedan: en bloggpost som verkligen rekommenderas).

Ovanpå allt detta håller tydligen Japan på att köpa upp resten av USA – på rea.

Likheterna mellan Storbritannien för 40 år sedan och USA idag förefaller stora alltså, och även på områden som jag inte tagit upp här, som befolkningarnas, relativt sett, dåliga utbildning. Så nu undrar jag bara när amerikaner ska börja förstå att de inte kan något om resten av världen och börja skämmas för att de inte talar några andra språk än amerikansk engelska.

Ska vi gissa att det nu är Asien som tar vid och att USA:s och Västeuropas storhetstid börjar gå mot sitt slut? I varje fall arbetar de styrande, de ekonomiska eliterna såväl som politikerna både i USA och här i Europa, ivrigt för att så ska bli fallet.

Länk:
– Betydelsen av ett avtal, Klas Sanberg på bloggen Vindskupan