Krisen och alliansregeringen, som gjort allting fel. Spridda och osystematiserade funderingar.
Just nu är allting så eländigt att jag knappast orkar blogga längre.
Krisen är mycket värre än de flesta tycks inse
Nu börjar alltfler så smått att ana vidden av den ekonomiska krisen. Det ordnar sig nog, säger de verkliga optimisterna och de övertygade marknadsfundamentalisterna.
Men, vi har nu en marknadsfundamentalistisk regering, experter på nyliberalism och som visserligen inte anser att den klarar av att leda ett bilföretag men som däremot anser sig klara av att styra ett helt land, vilket den inte heller gör. Så nej, det ordnar sig inte och den som tror att den här krisen är över om ett eller två är är mer än lovligt optimistisk, eller naiv, vilket man vill. Det här är en kris som kommer att vara minst 10 år, och som kommer att lämna efter sig mycket sämre levnadsvillkor för stora delar av den svenska befolkningen, liksom för stora delar av den övriga världens befolkningar. Risken är dessutom stor att regeringen kommer att fortsätta att göra allting fel. Den har börjat bra vad gäller den saken. Den gör nämligen nästan allt fel, och gjorde det mesta fel redan innan krisen bröt ut. Alla åtgärder den vidtagit hittills har nämligen bidragit till att förvärra den kris vi nu står inför, en kris som vi kommer att se de fulla konsekvenserna av först om 1-2 år.
Hur man förstörde svenskarnas tillförsikt inför framtiden
I suveränt förakt för svenska folket vidtog man rent förödande åtgärder, sänkning av a-kassan, höjning av avgifterna till densamma och försämringar i sjukförsäkringarna samt utförsäljning av kommunala bostäder. Med detta har man gjort många människor så otrygga att de allra flesta, av dem som har ett val, ingalunda kommer att följa Anders Borgs senaste råd att konsumera mera. Det är så det fungerar nämligen, att om människor fruktar att de kan komma att förlora allt de äger och har om de blir arbetslösa eller sjuka, då sparar de så mycket de kan. Det var så krisen blev mycket djup i Japan för ett antal år sedan. Det går fort att riva förtroende och förstöra känslan av trygghet och tillförsikt inför framtiden nämligen men tar mycket mycket lång tid att bygga upp sådant igen.
Och de där gubbarna med miljonbonusarna, även om några stackare bland dem kanske har förlorat 100 av sina 200 miljoner, har visserligen råd men knappast lust att köpa mer än några stycken Volvo- eller Saabbilar. Inte ens om de vill ha en av varje färg torde det räcka långt för att rädda Volvos eller Saabs försäljning.
Om vådan av att inte ha gratis högre utbildning
Så tyckte jag att jag hörde någon i regeringen glunka om att man nog borde införa avgifter för högre studier för någon vecka sedan, för att studenterna skulle studera effektivare. Det är ett förslag så illa tajmat som man bara kan tänka sig. Undrar om regeringen har klart för sig att amerikanernas sparande för sina barns utbildning är en del av orsakerna till finanskrisen. I grunden handlar denna om att det har funnits alldeles för mycket sparade pengar för finanssvindlarna att skyffla runt och tjäna pengar på och alldeles för lite pengar i fickorna på vanligt folk. Amerikaner, framför allt medelklassamerikaner, har alltså sparat i fonder bl.a. för att bekosta sina barns utbildning. Med gratis sådan, som vi har, hade pengarna aldrig hamnat i casionokarusellen. Sak samma med våra och amerikanernas pensionspengar, som också hjälpt till att skapa krisen. Ju mer pengar som rasslar runt i casinot desto större spekulationsbubblor kan blåsas upp och desto värre blir kraschen – när den kommer.
Om vådan av att inte ha tillräckligt med hyfsat billiga hyreslägenheter
Men, nej säger någon, krisen berodde ju på att amerikanska staten uppmuntrade de fattiga att låna för att köpa hus, på statliga ingripanden alltså. Jodå, det är en del av orsaken, vid sidan av de amerikanska bankernas bedrägerier med försäljning av de osäkra fordringarna. Men orsaken till att så många, som egentligen inte hade råd till det, inte kunde få anständiga bostäder med mindre än de lånade pengar till sådana, är att det finns så ytterst få vanliga hyreslägenheter i USA, alltså precis den situationen som alliansen varit ivrig att skapa även i Sverige. Jamen, invänder den övertygade nyliberalen, man har ju gjort samma sak i Sverige, när man uppmuntrade människor att låna till sina hus, som exempelvis i egnahemsrörelsens tid. Saken är emellertid den att på den tiden fick arbetare mer med av företagens vinster, högre löner relativt sett, och hade alltså råd med sina lån. Det handlar alltså inte om att allt staten kan tänkas göra är dåligt, utan om vad regeringen gör.
Ojämlika system genererar överproduktionskriser
Det har blivit så tydligt idag att rikedomarna, pengarna, är alldeles för orättvist fördelade. Om man tänker efter inser man ju att det har funnits resurser i ex. USA, att bygga alla de hus som nu tycks stå och förfalla istället för att vara bebodda och vårdas, därför att folk tvingats lämna dem. Om dessa resurser inte hade funnits, så hade husen aldrig blivit byggda. Men eftersom vanligt folk inte fick så mycket med av företagens vinster, medan de tillverkade husen, och annat, så hade de flesta inte råd att betala för sina bostadslån. Hade de haft det, alltså högre löner (större del av vinsterna alltså), så hade bolånekrisen aldrig blivit så allvarlig, liksom inte heller om det hade funnits hyreslägenheter att bo i och om bankväsendet inte hade kunnat göra som man önskade. Men OK, det mesta annat som konsumerats i USA har varit importerat och USA lider av ett gigantiskt handelsunderskott och landet har hittills hållits igång av andra länders försök att rädda sin egen sysselsättning, andra staters stöd alltså. Dock, visst hade man haft möjligheter att producera det mesta inom landet, om man hade velat göra det, istället för att suga ut och förslava en massa kineser.
Vart tog förgudningen av frihandel och globalisering vägen?
Nu var det ju också så att globaliseringen var en sådan välsignelse, och frihandeln skapade ju ett sådant välstånd jorden runt, ju friare dessutom, desto mer välstånd och desto fler fick del av detta, ja ända tills några kom på att det gick bra att spekulera i födoämnen förstås, då allt fler människor började svälta igen. Och vad hör man idag? Jo, Anders Borg går ut till svenska folket och talar om att vi ska köpa mer och köpa svenska produkter dessutom. Detsamma säger Obama i USA, fast om amerikanska produkter. Vart tog frihandelns välsignelse vägen nu då? Och hur tänker Anders Borg sig att somliga ska kunna köpa mer när hans regering har sett till att allt fler fått allt mindre pengar att köpa för?
Man får väl i alla fall vara glad över att både Borg, industrimagnater och finansherrar har kommit på att det inte lönar sig att producera om ingen har råd att köpa det som produceras. Tänk, det hade Karl Marx kunnat tala om för dem om de inte varit så förblindade av Friedmans teori om att en stor arbetskraftsreserv, arbetslösa alltså, är bra, för att det drar ner lönenivåerna och att en offentlig sektor är enbart tärande.
Karl Marx hade rätt
Karl Marx skrev någonstans, tror det var i Kapitalet del I, att de av honom förutsagda ekonomiska överproduktionskriserna kunde undvikas om företagarna betalade sina anställda högre löner så att de hade råd att köpa deras produkter- men tillade han, det kommer inte att ske. Företagarna är inte villiga att dela med sig av företagens vinster. Han fick delvis fel i det avseendet, för efter 1930-talets ekonomiska kris, då företagarna plötsligt förstod att de behövde konsumenter för att göra några vinster, för att inte tala om deras skräck inför tanken på en revolution a la Rysslands och att bli av med sina huvuden, gick de med på att höja löner och annat för arbetarna. Och se, det fungerade väldigt väl under 50 år. Men sedan var lärdomen, den som man gör nu igen fast jag betvivlar att man kommer att ta till samma lösning som då, glömd och Friedman kunde bli den nya ekonomiska gurun. Lustigt är det också att de där överproduktionskriserna, som Karl Marx förutsåg och förklarade, hävdar marknadsliberalerna idag är ”naturliga” och något som något vi måste lära oss att leva med. Marknadsfundamentalisterna är numer alltså helt överens med Karl Marx om oundvikligheten av ekonomiska kriser i en liberal/kapitalistisk ekonomi. Vem hade trott det för 10 år sedan? Däremot har de förra nog fortfarande helt andra åsikter om hur kriserna ska lösas, nämligen genom att de allra flesta författigas. Ett samhälle kan ju gå ekonomisk kräftgång samtidigt som den ekonomiska eliten lever mycket gott, ja ännu bättre eftersom de då kan använda de fattiga som de vill, som kanonmat i något av sina nykolonala krig, de där som ska ge dem kontroll över all jordens naturresurser, och som billigt tjänstefolk på de egna godsen och herresätena, i ”hushållsnära tjänster”.
Värsta tänkbara scenario för att rädda de ekonomiska eliternas intressen
Risken är överhängande att de styrande eliterna kommer på den strålande idén att sysselsätta de unga arbetslösa i något eller några krig. Den här gången behöver vi ju inte stå utanför utan får vara med och offra de övertaliga unga männen, om det värsta skulle hända. Det måste ju kännas bra för alla dem som envetet hävdat att vi borde skämmas att ”vi inte tog vår del av ansvaret under andra världskriget”. Somliga av dem skulle inte finnas idag om vi hade gjort det, förstås, men den näsa de tänker med räcker väl inte långt nog att inse den saken.
Länkar:
– Ett sjukt system, E24
– Så ska de rädda Sverige, AB
– Anders Borg sågar Obamas modell, AB
07/12 17:26 at 17:26
Kerstin Berminge — jag gillar dina kommentarer!
Av de många avsnitten känner jag särskilt för “Hur man förstörde svenskarnas tillförsikt inför framtiden”. För det är ju uppenbart att räntan nu är som den var innan det här eländet började, så varför skulle det då inte fortsätta som förut. I stället tycks ju många ha drabbats av chock (jfr Naomi Klein) och chocken förstärks av regeringens budskap — ’du får klara dig själv’ — som du ju mycket riktigt påpekar.
Påpekandet om Japan är ju riktigt och läser någon ekonomihistoriker detta så kunde vi kanske få lite mer fakta om vad som egentligen hände i Japan.
Välfärdsstaten är inte ,som någon jag pratade med häromdagen trodde, att vara frikostig med bidrag mot allsköns bidragstagare. Det är snarare att inge tilliten att det gemensamma garanterar att du alltid kan ha ett drägligt liv om du bjuder till efter förmåga. Och där finns ju talesätt som jag kände till redan som barn, t ex “åt var och en efter behov — från var och en efter förmåga” eller “ordning och reda — löning på fredag”.
Och välfärdsstaten innebär då att ingen, dvs inte en endaste en, lämnas i sticket, vilket är en nyansskillnad jämfört med sloganen “alla skall med”, där frågan är om alla avser 100,00 % eller 99,99 %.
Så Kerstin deppa inte ihop utan upp på banan igen!
07/12 20:36 at 20:36
Flera intressanta observationer kan göras här. Bara några: när jag läste nationalekonomi i början av 00-talet var det teorier i svang som visade hur man skulle kunna uppnå en ekonomisk balans där man hade tillväxt men inte några obalanser någonstans (ingen inflation, balans i utrikeshandeln, varken för stort eller för litet kapacitetsutnyttjande, låg arbetslöshet etc). Alltså en ekonomi utan kriser, grundad på den neoklassiska ekonomin. Jag tror att dessa teorier betraktas som stendöda idag, undrar om de fortfarande lärs ut?
Jag bladade i Kapitalet I och II men hittade inte stället du skriver om, men det torde finnas någonstans där. Hör av mig om/när jag hittar det exakta citatet. Problemet med att ”blada lite” i Marx är att man hela tiden hittar andra intressanta saker som fångar ens uppmärksamhet.
Att växande ojämlikhet har med krisen att göra verkar riktigt: en mindre del av befolkningen har tagit en större del av inkomsterna i USA, inkomstfördelningen har inte varit så sned sedan 1929 (obs året!) och den snedfördelningen ställer hela landets ekonomi på snedden. Under några årtionden har många försökt hålla sin konsumtion uppe genom att låna på allt som går att låna på, men nu håller kreditbubblan på att kollapsa. I princip kan man säga att de rika gjort de fattiga fattigare men sedan ”hjälpt” dem genom att låna ut pengar som de fattiga skapat i sitt arbete men som de inte fått lön för. Ett sådant system måste krascha förr eller senare.
07/12 20:51 at 20:51
Du får inte ens tänka på att sluta blogga. Hur eländigt allting än är, så är det en stor tröst att läsa något, som någon som du skriver, som förstår och klargör de bakomliggande orsakerna till att vi idag står där vi står. Tack för dina bloggtexter, Kerstin!
Keep on! Be strong! Vi hejar på dig!
Och i krisens dagar… på oss själva.
07/12 21:27 at 21:27
Du är klok du Kerstin – och klarsynt!
08/12 00:01 at 00:01
Jan Lindhe:
Jag har en känsla av att det där ”alla ska med” egentligen bara omfattar sådär en 70-80%, i bästa fall, ganska snart.
Vad gäller Japan så tror jag att de fortfarande lider av det faktum att befolkningen sparar och sparar, som en effekt av deras stora krasch, den där då bankdirektörerna satt i japansk TV och grät över vad de hade ställt till med. I Japan tillhör det god ton tydligen, att tydligt visa ånger och medkänsla med dem som drabbas av ens åtgärder. Här i Väst gäller det istället att skylla ifrån sig – och att vara väldigt uppfinningsrik när man gör det. Ansvar – nix, dåligt samvete – nix, inte ens att låtsas att man lider av sådant är korrekt betéende här.
Björn Nilssoton:
Är inte helt säker på att det är i del I det står. Jag läste alla tre delarna i mitten av 70-talet, men har bara del I hemma. För någon vecka sedan letade jag också efter det här, men hittade det inte (inte så konstigt med tanke på bokens omfattning). Så det kan hända att det står i någon av de andra delarna.
Jag kommer emellertid så väl ihåg det, för jag reagerade direkt när jag läste det, och kom att tänka på att det brukar sägas att Ernst Wigfors kom på ungefär samma ekonomiska idé som JM Keynes, och oberoende av denne. Här, tänkte jag, när jag läste denna passus i Kapitalet, vilken del det nu var, har vi kanske tom källan till den idén. Att Wigfors i alla fall hade läst Marx kan vi nog vara säkra på.
Eija;
Fast jag förstår inte så mycket, och framför allt förstår jag inte hur det ser ut inuti huvudena på dem som ingår i de ekonomiska och politiska eliterna :-(.
Lasse Strömberg:
Tackar även Jan Lindhe och Eija för uppmuntrande utrop. Det kan vi nog behöva allihop idag.
Tackar, slickar i mig sirapen och återgäldar komplimangen.
08/12 14:23 at 14:23
Det stora stora problemet jämfört med 30-talet (i i-länderna) är att vi har så svag arbetarrörelse. Då, för 70 år sen, fungerade ju den som en motregim, en seriös utmanare som måste tas hänsyn till.
Jag vågar inte riktigt hoppas på att de bonderörelser i syd som knäckte WTO-förhandlingarna ska kunna uppträda lika starkt i det här fallet. Via Campesina är bra, men det behövs mer.
08/12 14:40 at 14:40
Ligger en del i det du skriver Kerstin. Även om jag tycker mig ana lite överslag av ideologi i vissa stycken
Men jag är tex med i A-kassan, har inkomstförsäkring via facket – och likförbaskat är jag orolig för mitt jobb !
Visst hade jag varit mindre orolig om jag hade haft 90% eller tom 100% av min inkomst försäkrad (statligt eller privat) i månda månader (iaf 12-24 mån för att jag skulle känna mig trygg i en rejäl konjukturnedgång!).
Men å andra sidan hade jag inte då heller brytt mig så mkt om min karriär – inkomsten hade ju iaf varit tryggad i tillräcklig mån !?
Sen är inte pengar allt – och att inte ha något eller väldigt lågt skyddsnät är inte heller bra – men i slutändan tror jag inte bara det handlar om det heller !?
Folk kommer spara och vara oroliga i sådana här tider – och det har man alltid varit. Det är ju själva definitionen av en inbromsning i ekonomin och en lågkonjuktur.
Sedan komemr en tid, inom 2-3 år troligen/förhoppningsvis, när man börjar se frammåt igen. Investerare vågar satsa pengar på nya företag, och tåget rullar ”ut från perrongen” igen
Längden på lågkonjukturen är psykologisk. Och om fler stora krasher, i stil med finanskrashen i höstas, kommer rullande, så kommer den förlängas.
Detta har inte bara med kapitalism att göra, utan med hur marknaden funkar (och då menar jag den reella marknaden, den man inte kan bli av med oavsett ideologi – möjlige skjutsa åt sidan ett par år och sedan bli biten i häcken av när den svarta-dito slår tillbaka om man inte passar sig)…
/K
08/12 14:44 at 14:44
Hej igen Kerstin!
Jag som är ”blå” tycker det känns väldigt främmande när någon skriver om att sverige skulle ha genomgått någon dramatisk förändring. Trots att a-kassereglerna har blivit hårdare har man fortfarande kvar ett mycket generöst försäkrings system.
Är osäker på hur mycket dyrare a-kasseavg. blivit men å andra sidan har man gett normalarbetarna en rejäl nettoökning på inkomsten. Eftersom du envisas med att arbetarna skulle ha det sämre ställt bla i argumentet runt bostad och egnahem.
Att chefer har fina bonusar är inte heller något som den här regeringen står för.
En avgiftsbeläggning av högskolan ligger inte heller på agendan men visst utreds allt. Alla mynt har ju två sidor!
Du är inte nådig när du öser på mot marknadsliberalismen heller…
Om det nu är så att Saab går under då är det ju så att ”marknadsliberalismen” gör rätt för sig.
Vi slutar producera något som ingen vill ha. Vi får bort överskottsproduktion och vi hamnar inte i någon sovjetliknande modell där man producerar en kälke med plåttak och fyra hjul ”bara för att”.
Att USA skulle producera det som Kina kan producera bättre hoppas jag inte att du ser som någon lösning på en kris av det här slaget.
Och hur tänker Anders Borg sig att somliga ska kunna köpa mer när hans regering har sett till att allt fler fått allt mindre pengar att köpa för?
08/12 17:33 at 17:33
Marius skriver:
Jag som är “blå” tycker det känns väldigt främmande när någon skriver om att sverige skulle ha genomgått någon dramatisk förändring.
Du är väl bara inte gammal nog att minnas. Det är jag, och många andra av oss väljare.
08/12 21:31 at 21:31
Jaa man får väl såklart ta hänsyn till vilket tidsperspektiv man använder. För mig händer dramatiska förändringar snabbt!
Arbetarpartiet haft makten den större delen av den tid jag antar att vi båda har minne av. Det är ju lite svårt att få in någon diskussion om nyliberalism i deras politik iallafall för mig. Om du nu väljer ett 50 årigt perspektiv dvs. Det var nog därför jag trodde ditt inlägg handlade om nutid.
09/12 02:01 at 02:01
Marius:
Om du inte sett något av socialdemokraternas nyliberala politik så är du inte så gammal :-).
Jag såg den nämligen, när den började i mitten av 80-talet, med alla avregleringarna etc.
10/12 08:34 at 08:34
Lite intressant är det om man går ännu längre tillbaka i tiden. personligen har jag ju inte varit med i ”matchen” förräns i slutet på 80-talet och frammåt (är 70-talist) men det går ju läsa sig till en hel del också.
Nu finns det som bekant inte bara en sanning, men detta är vad jag hitills läst/kommit fram till:
Från krigt – 50/60 talet så blomstrade Sverige. Varöfr kan man diskutera, men troligen var den s.k. ”neutraliteten” en ganska viktigt faktor. Socialdemokratin hade ännu inte skattat på folket alltför mycket och vi ligget i topp i OECDäs undersökningar.
Från slutet av 60-talet – Framåt så börjar det införas mer socialistiska värderingar. Och Palme var ju en ledare som drog hårt åt ”sitt” håll. Det skapade många olika skyddsnät, och skatter, arbetsgivaravgifter och allt annat drogs upp i samma mån – vi hade ju ”råd”. Det var väl häromkring som den ”svenska modellen” myntades.
Intressant är att vi efter detta fram mot 90-talet bara sjönk och sjönk i OECD’s toppliga. Man kan som sagt inte veta om detta också innebar att svnesken i gemen fick det sämre, men relativt sett så blev vi iaf fattigare.
Efter 90-tals krisen hade gått över så började vi återigen att klättra.
Vart vi ligger nu vet jag inte – men efter 2007/2008 kommer väl de flesta kartor att skrivas om ?
Som sagt – om detta innebär att Svenskem i gemen har det bättre eller sämre är svårt att säga. USA ligger/låg tex i topp, men många hävdar ju, med rätt, att klyftorna där är enorma jämfört med många andra i-länder (tex Skandinavien där klyftorna rel. sett är små).
Men betyder detta att ”nyliberala” vindar är bra eller dåliga ?
Jag för min del tror definitivt att vi inte har ”råd” med att luta oss tillbaka för mycket. Vi är inte ledande på mycket internationellt sett. I själva verket är i princip hela EU en ”föredetting” – utom de nya medlemmarna från öst då – där folket vädrar morgonluft och troligen, om dom bara rider ut finansstormen nu, kommer växa så det knakar (ekonomiskt sett).
När det har pågått ett tag så kommer förstås dom också stanna upp och fundera på om inte alla, även de som inte drar det tyngsta lasset, bör få större del i framgångarna (idag räcker det ju med en liten liten smula till de sämre bemedlade i de länderna för att det skall upplevas som en förbättring – det är iaf mycket bättre än innan) – detta kommer, som för många andra länder, att lägga locket på ”stormstegen” och man börjar stagnera (varför det blir så är en ideologist fråga, men tittar man tillbaka så är det så det brukar bli…).
Detta är iof inte något konstigt – det har pågått i många länder historiskt i cykler. Frågan är ju hur man lägger nivåerna. Växlar man mellan ultrasocialism och nyliberalism så kommer ju toppar och dalar ligga långt ifrån varandra. Håller man sig mer till mitten så får man kanske inte ngn rakettillväxt, men slipper å andra sidan också kanske de värsta rutschkanorna !?
/K
11/12 09:30 at 09:30
Marius: DU skulle byta roll med mig ,tror inte att du skulle orka leva längre än till midsommar.
Snacka om att leva i sin egen lilla värld,hur fan kan man vara så insnöad??
Låt vara att det är vinter men ändå…