Apropås Nobelfesten och pristagarnas föreläsningarna, som väl inte var helt tokiga, kommer jag att tänka på den tiden (för omkring 10 år sedan) då jag bevistade ett antal internationella akademiska konferenser och de föreläsningar jag åhörde på dessa. Sådana konferenser är organiserade i sessioner, där olika forskare läser upp uppsatser i vilka de presenterar sin forskning.

Det var ofta bedrövligt att sitta och lyssna till de här uppläsningarna, av det enkla skälet att man inte förstod vad uppläsarna sade. Engelska är förstås det internationella vetenskapliga språket, och det gick väl ofta ganska bra att förstå dem som hade engelska som modersmål, men de andra! Hua! De kanske hade mycket spännande saker att berätta men på grund av att de aldrig hade lärt sig läsa upp en uppsats på engelska (förmodligen inte heller på sina egna modersmål), gav de ofta intrycket att de fick mer betalt ju fler ord de kunde läsa per minut. Många rusade rakt igenom sin texter med ilfart, utan andningspauser, utan adekvat betoning och utan att inse att en skriven och uppläst text kräver att man läser långsammare än man talar spontant, i synnerhet som många av texterna var så komplicerade att åhörarna behövde lite tid för att smälta vad som sades, och mer tid ju mer ovant, eller kanske nydanande det sagda var.
Det var så tydligt att de forskare, vars föredrag uppmärksammades och senare diskuterades bland konferensdeltagarna, alltid var de som hade presenterat sin forskning på ett bra sätt. Bra presentationer av forskningsinsatser betyder alltså något, ger status och är därmed viktigt. Ett universitet som vill låta tala om sig internationellt ska alltså utbilda sina forskare i konsten att föra fram sina forskningsinsatser så bra som möjligt.

Det här, tänkte jag under konferenserna och när jag åhörde obegripliga uppläsningar, är inte klokt. Vi måste lära våra svenska forskare och forskarstuderande att läsa upp texter skrivna på engelska så att de blir begripliga. Det krävs inte så mycket övning för den saken, gissar att någon kursdag skulle räcka. Det handlar ju inte om att förvandla forskarna till fullfjädrare teateraktörer.

När jag vid ett tillfälle fick möjlighet att framför denna uppfattning till dåvarande dekanus (som var språkman) för den faktultet vid det universitet där jag arbetade, och föreslog att man skulle ordna sådana här kurser för forskarna vid vårt universitet, höll han med mig, suckade djupt och frågade retoriskt: Men hur tror du att man ska kunna få professorerna på det här universitetet att begripa det och få dem att avsätta medel, från krympande budgetar, för något de inte förstår vitsen med?

Kompetensskräcken i Sverige / Introduktion