Så sitter man här och hoppas att alla de mått och steg man vidtagit gör att stormen inte ska förstöra alltför mycket på gården. Vatten är upptappat och lättlagad mat inköpt för enklare matlagning på vedspisen. Vedkorgar är inplockade för att vi ska kunna hålla värmen i huset med kaminerna.
Utan elavbrott kommer vi inte gå igenom detta men vi kan ju be en stilla bön att det inte varar mer än någon eller några dagar, inte mer än en vecka i varje fall, som efter Gudrun. Är det IT-tyst härifrån ett tag, så beror det på elavbrott alltså.
Hör just stormvarningen på nyheterna. Må turen vara med er, och utmana inte ödet. Stanna hemma och inomhus.
/Kerstin
Dagen efter stormen: Är glad att den inte drabbade oss så hårt och med bara fyra timmars elavbrott, men andra, framför allt i Skåne och Halland, fick tydligen en ruskig storm.
Så läser jag lite här och där på FB och hör på radion, att det ju inte blev något att tala om så varningarna i media, förstår man, var ju bara löjliga. Vad tänker folk med? Det faktum att ingenting allvarligt hände i Sverige den här gången kanske berodde just på de skarpa varningarna och på de försiktighetsåtgärder man vidtog. I andra delar av Europa, där stormen drog fram, dog 14 människor. Två av dem som dog i England gjorde det för att deras bilar råkade ut för nedfallande trän. Under Gudrun hände samma sak i Sverige, då dog en man i sin bil av samma orsak. Så det faktum att vi inte sett några dödsfall i Sverige efter den här stormen kan ju bero just på varningarna och på att man ställde in en del av tågtrafiken.
Som en del riskforskare konstaterat, svenskarna är så vanvettigt trygga att de inte inser vad som håller på att hända, eller hur det kan gå, när något går snett eller riskerar att göra det.
När det brann på stadshotellet i Borås, för ganska många år sen, var det ingen som tog larmet om brand på överdrivet allvar så de gick för att hämta ytterkläderna innan de tog sig ut – varför ett stort antal av dem dog i branden. De flesta inser inte hur en brand kan fungera i moderna byggnader, där somliga material avger så giftiga gaser så att man tuppar av av dem ganska snabbt och inte hinner ta sig ut.
Samma sak när en buss med pensionärer som varit i Jönköping (tror jag det var) och köpt billiga pälsar, inte ville ta sig ur bussen när den började brinna utan att först ha med sig sina pälsar, varvid alla inte kom ut ur bussen och en del av dem brändes inne i bussen.
Så varnar man ordentligt inför en storm som kunde bli farlig och uppmanar folk att hålla sig inomhus. Folk tog varningarna på allvar och dagen efter raljerar en del över att det ju inte var så farligt, det hände ju inget!!!
Några framhärdar i sin åsikt att de gillar oväder och när naturens makter demonstrerar sin styrka. Då undrar jag alltid, alltså 5-6 dödsoffer, som vi hade vid Gudrun för snart 10 år sen var inte tillräckligt många för att dessa människor ska tycka att stormar eller naturkrafterna kan vara otrevliga, men ingen enda människa tyckte att det inte var hemskt när omkring 10.000 människor dog i tsunamin i Thailand samtidigt som Gudrun for fram i södra Sverige. Så då undrar jag var gränsen går? Hur många människor kan dö innan dessa personer anser att oväder eller andra naturkrafter kan vara otrevliga? 5-6 personer var inte tillräckligt många men 10.000 var det. Ska de omkomnas antal vara 100, 1500 eller 5000 innan deras gräns är nådd och de anser att naturkraften som tog dessa liv inte är så kul längre?
Jag måste erkänna att ju äldre jag blir desto mindre förstår jag mig på folk. 
/Kerstin
30/10 07:36 at 07:36
Glöm inte att de flesta offer för stormen Gudrun dog och skadades efter att stormen dragit vidare. Uppröjning efter en storm kan vara minst lika farligt som själva stormen. Inte minst när amatörer med motorsågar går ut i skogen…
31/10 20:01 at 20:01
Jag gillar att äta ål, men avstår från detta nöje för att ålen är kraftigt överfiskad och därför en hotad art. Se där ett verkligt moraliskt dilemma – om jag följer min lust att äta ål gör jag skada.
Men om jag följer min lust att betrakta ett magnifikt åskväder eller bränningarna mot en stormpiskad kust, varför skulle jag känns skuld över denna min lust, bara för att dessa naturfenomen dödar? Det är ju ett dilemma bara om jag med mitt handlande kan förhindra dem. Och det kan ju varken jag som person eller hela mänskligheten. (Vad gäller ett enskilt oväder; frekvensen kan påverkas av t.ex. växthuseffekten, som förvisso kan påverkas, men det är en statistisk effekt och på sikt.)
01/11 03:33 at 03:33
Ola Inghe:
Har man känsla för sina medmänniskor uppskattar man inte dödande oväder men ingen kan hindra dig att gilla oväder.
Det är dock hänsynslöst mot efterlevande till dem som dör i orkaner, att tala om hur kul eller spännande oväder är. Har man minsta känsla för god ton och att visa hänsyn så gör man inte det.
01/11 07:08 at 07:08
Och jag får förstås inte säga att tigern är ett vackert djur, eftersom den dödar en hel del folk (fr a barn) i Sydasien. (Googla på ”tiger” plus ”childlifting”.)
Nej, jag ”köper” inte den logiken. Tanken att onda/farliga saker/människor är fula/oattraktiva och goda/ofarliga saker är vackra/attraktiva leder fel.
Har hört att många Reykjavikbor brukar ta bilen upp på en höjdrygg sydöst om staden, för att bättre kunna beskåda Hekla där den har utbrott. Jag kan inte se att denna handling i sig gör dem moraliskt lågtstående. Däremot lär vulkanskådarna en gång överraskats av en våldsam snöstorm, varefter de och deras bilar fick grävas fram ur snön av räddningspersonal. Och däri ligger en sensmoral: Den som skådar oväder och andra naturfenomen ska inte utsätta sig eller andra för onödig fara och därmed blockera hjälp- och räddningsresurser för andra behövande.
01/11 13:17 at 13:17
Ola Inghe:
Som sagt, gränsen är flytande. Men jag tycker att det handlar om en annan sak.
Vi har sällsynta händelser, som att människor dör i blixtnedslag eller att de dödas av tiger. Där är det inte givet att varje eller nästan varje åskväder leder till dödsfall, liksom inte heller varje bilfärd gör det, eller varje tigerexistens gör det. Tvärtom är det undantagsfallen.
Sen har vi sådana händelser som ofta eller för det mesta kostar människor livet. Orkaner brukar kosta liv, men åska gör det väldigt sällan. Alltså kan jag avstå från att uttrycka gillande om sådant som ofta, nästan alltid eller alltid dödar människor och ändå uppskatta de förra, tigern som ett vackert djur, åska som en vackert skådespel, bilresande som en praktiskt historia etc.
Sen är det förstås som du skriver, att gränserna inte är absoluta. Var går de för din del vad gäller orkaner? Var blir sådana mindre roliga?
02/11 09:57 at 09:57
Som sagt: Jag ser inget problem i att gilla en sak på ett vis (bränningarna vid en orkan är vackra, det våldsamma bruset och vinandet är spännande osv.) och samtidigt ogilla samma sak på ett annat vis (på grund av de skador på liv och egendom de orsakar). Därför finns ingen gräns.
Generellt ser jag ett värde i sig i att folk lär sig att hålla mer en åsikt och tanke om saker och ting i huvudet samtidigt. Något som många har svårt för, vilket exempelvis gör dem mera lättmanipulerade i politiska sammanhang. Syrienkonflikten är ett aktuellt exempel på detta.
Även detta gråskaletänkande måste naturligtvis ha sina grader. Det var bra att man eliminerade smittkoppor fullständigt (till sista laboratorieprov), det vore inte bra om tigern gick samma väg (och det gives andra lösningar på childlifting).
Med naturkatastrofer finna samma grader. Vissa har knappast någon nyttig sida alls, annat än då att de från trygg plats kan vara fascinerande att beskåda. Tromber t.ex., och det är dessutom den relativt småskaliga typ av fenomen som eventuellt skulle kunna tämligen riskfritt påverkas av människan. Jordbävningar (med tillhörande tsunamis) och vulkanutbrott torde vara mycket svåra att förhindra och är integrerade delar av plattektoniken, som driver geologiska processer vilka skapar och sedan exponerar nya mineralfyndigheter. Genom att skapa bergskedjor exponerar de också ny näringsrik berggrund för vittring, varvid de frisläppta näringsämnena kommer jordbruket i nedanförliggande slättbygder till nytta.
Översvämningar – den största dödaren bland naturkatastrofer – är en del av samma cykel som vulkaner och bergskedjeveckningar, i och med att de deponerar näringsrikt vittringsmaterial på den odlingsbara marken och höjer dess produktivitet. Alltför mycket av dammar, vattenregleringar och invallningar och denna gödslingseffekt elimineras och får ersättas av högre konstgödselgivor, vilka kräver energi och brytning av begränsade fosfatmineralresurser att tillverka.
Så i många fall är enda långsiktigt hållbara lösningen att lära sig att leva med naturkatastroferna, dvs. satsa på anpassningsåtgärder snarare än bekämpning.
Den insikten gynnas dock knappast av en svartvit inställning till fenomen som framkallar naturkatastrofer.